BITTE ASSARMO: Vilken kvinna vill inte ha en musketör vid sin sida?

För några dagar sen såg jag om 90-talsklassikern Mannen med järnmasken. Filmen bygger på en roman av Alexandre Dumas och romanen bygger i sin tur på den ryktbara historien om en fånge som satt av tid på Bastiljen under Ludvig XIV:s tid. Verklighetens fånge bar sammetsmask, men i folktraditionen blev masken till en järnmask, det blir ju mer dramatiskt på det sättet. Och fången då? Alexandre Dumas hade sin egen teori, och en rejält sensationell sådan dessutom.

Vem filmens järnbeslagna fånge är behöver jag inte gå in på här, för det är inte det texten ska handla om och det kan ju också vara så att någon läsare inte ännu har sett filmen men vill göra det. Den här texten ska istället handla om manliga män och kvinnliga kvinnor. För det är just den sortens män och kvinnor som figurerar i Mannen med järnmasken, med storheter som Leonardo di Caprio, Jeremy Irons och John Malkovich i huvudrollerna.

Filmen är gjord 1998, innan Hollywood blev ”woke”, och det märks tydligt. I nyare filmer krävs åtminstone en kvinna som är fysiskt starkare än den starkaste mannen, helst fler. Dessutom framställs männen ofta som fega, veka, lite korkade och baksluga – allt på en gång för att verkligen banka in budskapet att (vita) män är allmänt odugliga och meningslösa.

Det är klart att det finns fysiskt starka kvinnor som kan mäta sig med i stort sett vilken man som helst i styrka, och det har det alltid funnits. Historien är full av kvinnor som utgett sig för att vara män och utfört mäns sysslor utan att någon märkt skillnad. Men generellt är män fysiskt starkare än kvinnor, det är en biologisk sanning. Därför blir det rejält tröttsamt i längden att varenda manlig hjälte får smäll på fingrarna av en kvinna, bara för att göra den lättkränkta woke-generationen till lags.

Så är alltså inte fallet med Mannen med järnmasken. Här är männen män, och de är ärbara och starka precis som forna musketörer ska vara. Ja, det är alltså dem det handlar om, musketörerna Athos, Porthos, Aramis och D’Artagnan. De är äldre nu, lite bekväma i sina medelålders liv, men när det behövs kan de åter rycka ut som de hedervärda musketörer de är i själ och hjärta.

Särskilt många kvinnor syns inte till i den här filmen. En mor, en käresta, några prostituerade – det är allt. Det dyker inte upp någon superstark kvinna, som är expert på fäktning och kampsport och som får musketörerna att framstå som glada amatörer, och det är faktiskt förbannat skönt. Jag har aldrig känt mig kränkt eller förorättad av de klassiska äventyrsberättelserna, hur maskulina de än må vara – jag har tvärtom älskat dem. För någonstans i denna mansvärld finns också tanken att de här männen inte bara står upp för varandra utan också för kvinnor och barn. Och, ärligt talat, vilken kvinna vill inte ha en musketör vid sin sida?

Idag är det tabu att hävda att mannens plikt är att skydda de sina och att kvinnans och barnens privilegium är att få just detta skydd. Men det är likväl så det är. Det finns i våra gener, i hela vår mänskliga historia. De samhällsströmningar som envist hävdar att mannen inte längre behöver vara man, eftersom vi har utvecklats som människor och numera liksom vet bättre, har ingen förankring i verkligheten. Det där tramset handlar bara om önsketänkande från feminister av båda könen, som hittat sin plats på genuscertifierade högskolor och inte klarar av det verkliga livet.

I längden kan vi dock inte bortse från vår biologi och våra gener. Därför kommer riktiga män att fortsätta stå upp för sina familjer – och kvinnorna kommer att fortsätta uppskatta dem. Det betyder inte att vi är ojämlika, utan att vi bejakar våra olikheter så att vi kan leva goda liv tillsammans.

Bitte Assarmo