BITTE ASSARMO: Är jag cynisk i överkant?

Ibland funderar jag på vart tiden tar vägen. I sommar fyller jag 60 – hur är det ens möjligt när jag inte är en dag äldre än 25? På insidan, alltså. På utsidan märks det alldeles för väl att åren gått. Det gråa håret talar sitt tydliga språk (tur det finns hårfärg!), så även det artrosdrabbade knät. Men mest märker jag tidens gång på min allt mer cyniska läggning. Jag tror inte längre på någonting, känns det som. Som när Säpo varnar för att Ryssland kan tänkas manipulera det svenska valet. Det första jag tänker när jag läser deras detaljerade redogörelse är: vad är de ute efter? Inte ryssarna alltså, utan Säpo – eller rättare sagt de politiker som är Säpos uppdragsgivare.

Enligt Säkerhetspolisen försöker ryska spioner redan nu få fram så mycket information som möjligt om svenska politiska ställningstaganden och Carolina Paasikivi Björnsdotter, säkerhetsskyddschef på Säkerhetspolisen, nämner ett antal metoder som man tror att Ryssland kommer att använda sig av för att förstöra valet:

Manipulera underlagen för själva förrättandet av valet genom att exempelvis manipulera folkbokföringen eller själva röstförrättandet.

Påverka resultatet genom att manipulera hur röster räknas eller redovisas.

Utföra sabotage mot det fysiska genomförandet av valet.

Hota människor så de inte vågar rösta.

Påverka politiker och media genom att försöka styra debatten genom påverkanskampanjer, eller att journalister inte känner sig fria att beskriva verkligheten.

”Om media inte vågar kalla ett krig för ett krig exempelvis så får medborgarna inte det beslutsunderlag som de behöver för att kunna fatta informerade beslut för att kunna rösta”, säger Carolina Björnsdotter Paasikivi i en intervju i Aftonbladet.

Det är där jag känner att min cynism gör sig påmind. Rejält. Läs det där sista en gång till:

Om media inte vågar kalla ett krig för ett krig exempelvis…”

Det problemet har vi ju redan i Sverige, sedan många år tillbaka. Hur många exempel har vi inte sett, genom åren, där svenska medier inte vågar beskriva verkligheten – inte ens vill beskriva verkligheten – för att den inte är sådan som politikerna vill framställa den som? Svenska medier i åratal förskönat verkligheten med feta lögner som ”kompetensregn över Sverige”, och liknande – ja, ni vet. Det behövs sannerligen ingen rysk påverkan för att våra medier ska ljuga läsarna fulla med rena rama dyngan.

Och det där med att hota folk så de inte vågar rösta – det känner vi väl också igen, eller hur? Inte för att våra politiker hotar medborgarna med våld om de röstar ”fel”. Däremot finns det ett otal skrämmande exempel på hur människor, via organisationer som Expo och Researchgruppen – som bara är en glorifierad liten it-del av våldsbenägna AFA – svartmålats och brunstämplats så till den milda grad att de knappt kunnat försörja sig eftersom ingen vågat anställa dem.

Valförrättandet är en annan sak som faktiskt har väckt omvärldens intresse. Vid valet 2018 observerades av Organisationen Office för Democratic Institutions and Human Rights, OSCE, att partiernas valsedlar inte alltid fanns tillgängliga för alla väljare, och även att valhemligheten inte iakttogs på ett tillfredsställande sätt. Och det kan ju var och en, som någonsin röstat i en svensk vallokal, vittna om. Om man överhuvudtaget ska ha möjlighet att värna valhemligheten måste man ta en valsedel från varenda parti, eftersom lokalen är full med valarbetare som cirkulerar runt bordet där valsedlarna är framlagda och som, med största sannolikhet, noterar allt som avviker från det önskvärda.

Är jag cynisk i överkant? Kanske det. Men grejen är ju att allt det här som Säpo varnar för att ryssarna ska göra mot oss redan pågår. Det verkar dock anses som helt i sin ordning, eftersom det antas vara för ”the greater good”. Och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hoten från Ryssland, vare sig de är verkliga eller ej, kommer att användas som en anledning för regeringen att skjuta upp valet 2022. Det låter överdrivet, för riktigt så långt har det väl ännu inte gått – eller har det? Det återstår att se och, i vanlig ordning, önskar jag av hela mitt hjärta att jag har fel.

Bitte Assarmo