År 2017 bestämde sig Sveriges riksdag för ett klimatmål. Per 2045 ska Sverige netto inte längre släppa ut några växthusgaser. I regeringen satt ett halvdussin miljöpartister som antagligen var den drivande kraften. Där fanns till exempel vice statsministern och klimatministern Isabella Lövin, hon som skrev boken Tyst hav eftersom hon trodde att havet skulle bli tyst när den sista torsken var utfiskad. Där fanns utbildningsministern Gustav Fridolin, han som lovade att lösa den svenska skolans problem på hundra dagar. De andra miljöpartisterna kan man inte heller ha något förtroende för vilket måste vara förklaringen till att partiet ser ut att snubbla på fyraprocentsgränsen inför höstens val. (Håll tummarna att partiet åker ut!)

Förr i tiden så trodde jag att även om de ledande politikerna pratade mest strunt så fanns det lager på lager av kompetenta statstjänstemän som löste nationens problem bakom ryggen på pladdertackorna. Med åren har jag gradvis förlorat den illusionen men kanske aldrig så mycket som när det gäller den miljöpartistiskt inspirerade miljöpolitiken. En första fråga man ställer sig när man hör klimatmålet är hur det ska gå till att uppnå det.

Det finns faktiskt en statlig energi- och klimatplan som antogs 2020 och ska gälla årtiondet ut. Planen omfattar 217 sidor text och framstår närmast som en önskelista, till exempel enligt följande:

Den ökande andelen förnybar energi beror på att produktion av förnybar energi bedöms öka samtidigt som energianvändningen är relativt stabil från 2020 och framåt, vilket framgår av figur 24. Den största ökningen av förnybar energi står vindkraft för som bedöms öka med 35 TWh mellan 2020 och 2040. Även biobränsleanvändningen bedöms öka med 15 TWh till 2040.

Allt bara ska uppfyllas på något magiskt sätt. Inga problem kan förväntas. Ingen plan B upprättas. Det känns som rysk militär planering före invasionen den 24 februari. Behovet av balanskraft erkänns men det ska Svenska kraftnät greja. Man får inte reda på vad hela omställningen ska kosta. Fast man får veta att flygskatten tas ut ”beroende på passagerarens slutdestination” och kan uppgå till ”62, 260 eller 416 kronor”. När det talas om kostnader avses budgetanslag, det vill säga hur mycket staten tänker sätta av för ett projekt, inte vad projektet beräknas kräva för att genomföras.

Jag har läst (och skrivit) tillräckligt många byråkratiska planpromemorior och senare kunnat studera utfallet för att inte lita ett dugg på dem. Deras konfrontation med verkligheten brukar vara förödande. Jag betvivlar att Sverige har någon plan för hur klimatmålet ska nås. Att det i höstas började talas om roterande nedsläckningar av svenska städer vid elbrist kändes bara som en bekräftelse av mina misstankar. Vi har gett oss ut på en flygtur utan tillräckligt med bränsle i förhoppningen att passagerarna ska hitta på lösningar under vägen ungefär som när Phileas Fogg i Jorden runt på åttio dagar köpte ångfartyget han reste med över Stilla Havet och brände upp inredningen för att få mer fart i ångmaskinen.

Den enda någorlunda övertygande – fast för en amatör tekniskt svårbegripliga – utredning om hur en omställning till fossilfritt kan gå till – eller snarare varför en sådan omställning är nästan omöjlig – har nyligen publicerats av den klimatskeptiska och vad jag begriper vetenskapligt avancerade brittiska tankesmedjan The Global Warming Policy Foundation. Skriften heter Achieving Net Zero efter Storbritanniens klimatmål som ska uppnås år 2050. Utredaren Michael Kelly avslutar med denna personliga reflektion:

Jag hoppas att detta betänkande redovisar tydliga fakta om vad det betyder att förbinda sig att införa nettonollutsläpp till 2050. Utan kommandoekonomi är det helt enkelt en ouppnåelig önskedröm, och vi kommer att behöva kämpa hårt för att nå ens 10–20 procent av vägen till målet. Jag anser att dessa hårda fakta bör sätta stopp för försök att tvärstanna utsläppen och i stället leda till fokus på anpassning. Mänskligheten har lyckats anpassa sig efter klimatet under de senaste årtusendena och är bättre rustad än någonsin att anpassa sig under de kommande decennierna. När det gäller havsnivåhöjningen har nederländarna visat oss vägen i århundraden. Klimatanpassning här och nu är en mycket lättare säljargument gentemot den brittiska befolkningen än tvärstopp. Det finns mycket starka skäl att upphäva lagstiftningen om nettonollutsläpp och ersätta den med en plan för anpassning under en längre tid. Fortsatta ansträngningar att till 2050 uppnå en nettonollekonomi kan leda till att allmänheten gör våldsamt motstånd mot de bördor som planen lägger på människorna. Tystnaden från Royal Society, Royal Academy of Engineering och de professionella vetenskaps- och ingenjörsorganen om dessa tekniska realiteter gör dessa organisationer medskyldiga.