Handhjärtan mot rasism, pizzor mot kriminalitet och nu hårklippning mot klimatförändringarna. Det finns ingen hejd på alla storvulna manifestationer som den välmående vita medelklassens mest välmående kan hitta på för att visa sitt engagemang för olika frågor som står högt på agendan just nu.

Visa sitt engagemang, alltså. Med betoning på ”visa”. Det måste ju synas. Hur kul är det att ta en gammal slö sax och klippa av sig håret i spretiga testar om man inte får gillamarkeringar och glada tillrop på sociala medier?

Det sistnämnda ägde rum i Köpenhamn nyligen och på Instagrambilderna kan man skåda en hel drös med kvinnor mellan 25 och 45 som sätter saxen i håret av sorg och förtvivlan över den förlorade planeten. Som om deras hår gör till eller ifrån för någon annan dem själva, liksom. Det är så patetiskt att man skulle kunna klippa av sig håret i ren desperation över att folk är så förbannat korkade, om ni förstår vad jag menar.

Och det är just kvinnor som är värst när det gäller meningslösa manifestationer. Jag vet inte varför det blivit så men jag gissar att det åtminstone delvis beror på att den moderna västerländska kvinnan har problem med självbilden. Man ska vara feminist, man ska tycka illa om (vita) män, moderskapet är en kvinnofälla… Så många av de naturliga egenskaper som kvinnor besitter trängs undan i vardagen och då finns det plötsligt utrymme för sådana här barnsligheter.

Jag hatar att erkänna det men ibland känner jag djup förtvivlan över det kön jag tillhör. Jag kanske borde identifiera mig som en man istället?

I så fall skulle jag identifiera mig som en man av min morfars generation. Född under knappa omständigheter, men utan att någonsin stjäla så mycket som en brödbit, uppväxt med hårt arbete utan att sätta fyr på ett droskhjul ens, make och far utan att ställa minsta lilla krav på att någon annan skulle ta hans ansvar för familjen.

Jag skulle för all del också kunna identifiera mig som en kvinna av min mormors generation. Anspråkslös, ansvarsfull, fast förankrad i sin kvinnoroll och sin roll som mor. En kvinna som idag säkert skulle betraktas förtryckt och diskriminerad, men som var drottning i sitt hus, respekterad och älskad och som ingen skulle komma på tanken att kränka. En kvinna av den kalibern hade jag inte haft något emot att vara.

Min egen mormor hette Elin. Hon dog innan jag föddes men genom morfar, mamma och moster har jag lärt känna henne väl. Så väl att jag vet att hon aldrig skulle ha kommit på tanken att ägna sig åt meningslösa manifestationer som att gå loss med saxen på sitt eget hår bara för att få vara med på en bild – allra minst om den bilden skulle ha visats för en hel värld.

Hon tyckte visserligen om att gå till fotografen, och i sin ungdom var hon fåfäng nog att stundom fly fältet (bokstavligt talat och mitt under tröskningen), för att tillsammans med sin syster klä upp sig i vacker klänning och hatt och gå till fotografen. Men bilderna visades inte upp för någon annan än den tillkommande, om ens det. Förmodligen tyckte Elin om att själv titta på dem ibland, för det var inte särskilt ofta hon hade anledning att klä sig fint. Hon hade fullt upp med arbeta. Som flicka, som ung kvinna, som maka och mor. Och hon hade inget behov av att en hel värld skulle bekräfta hennes betydelse.

Det är nämligen vad det mesta handlar om när klimataktivister, och andra aktivister, genomför sina manifestationer. Bekräftelsebehov. När tio, tjugo, trettio självmedvetna kvinnor mitt i karriären fotograferar sig för sociala medier medan de klipper av sig håret har det inte ett dyft med klimatet att göra – utan om de vill bli bekräftade av omvärlden som engagerade, duktiga, smarta och framför allt rättänkande och moraliskt högtstående.

”Kolla på mig och mitt kortklippta hår, så här har jag gjort för att visa hela världen hur engagerad jag är i att rädda planeten! Och gissa om jag kommer att fnysa när jag ser er andra, som inte bryr er tillräckligt mycket för att göra likadant!”

Man ser verkligen på deras ansiktsuttryck och blickar att de anser sig göra något riktigt storartat, när de i själva verket beter sig som fåniga fjortisar. Man kan förstås välja att skratta åt dem, men skrattet fastnar i halsen för det är lite sorgligt också.

Det är klart att vi alla ägnar oss åt meningslösheter mellan varven och så måste det få vara. Men tror man att dessa meningslösheter faktiskt spelar roll för andra än oss själva är man mer än lovligt förljugen.