Koranens trettionde kapitel heter ”Romarna”, på arabiska ar-rûm الروم. I ett av kapitlets verser nämns ”världskriget” mellan romarna och perserna som rasade mellan 602 och 628.

Det östromerska riket, långt senare kallat det bysantinska riket, kallade sig självt Rom.

I K. V. Zetterstéens svenska koranöversättning från 1917 heter kapitlet ”Grekerna” och i Knut Bernströms översättning från 1998 heter det ”Bysantinerna”.

Det officiella språket i detta rike var latin fram tills år 610 då kejsar Herakleios, som regerade mellan åren 610 och 641 ersatte det med grekiska.

Upprördheten var stor härförleden över att vissa läkarkliniker utför så kallade ”oskuldskontroller” och ingrepp i slidan på kvinnor för att de ska blöda på bröllopsnatten. Vilket självfallet är helt fruktansvärt.

Men varför all denna upprördhet? Våra styrande politikers vilja har sedan Riksdagsbeslut 1975 varit att vi ska låta så många som det bara är möjligt flytta hit från Mellanöstern och Nordafrika. För att på så sätt göra Sverige ”Mångkulturellt”.

Jag brukar ofta gå förbi Arbetarnas bildningsförbund. När jag går förbi ABF ser jag ofta män från Afrika och Mellanöstern som sitter där inne på stolarna vid borden. Dessa män sitter och fikar, spelar spel och har långa och filosofiska diskussioner med varandra som Platon och Aristoteles. Då jag går hem några timmar senare sitter samma män kvar där inne och fikar, spelar spel och diskuterar.  

Morgan Johansson må vara på väg att avgå, men det är högst motvilligt. Det framgår i en intervju i radio, där han säger att det pågående regeringsbygget är så bräckligt att hans eget parti när som helst måste vara beredda att ta över regeringsmakten och vara ”en del av en lösning för Sverige”. Som om Socialdemokraterna lyckats kunnat lösa någonting överhuvudtaget under sina senaste åtta år vid makten. Morgan Johansson själv är dessutom en av partiets minst kompetenta. Han har tillbringat större delen av sin tid vid makten med att förminska de problem som finns och slänga ur sig hatiska och dumdryga kommentarer på sociala medier.

Ulf Kristersson försöker nu få ihop sitt eget parti, kristdemokraterna, liberalerna och sverigedemokraterna att bilda en regering eller åtminstone stödja det upplägg som Kristersson kommer fram till. Det kan gå eftersom partierna på detta tidiga stadium av mandatperioden kan lämna en del ärenden olösta som med tiden dock inte kommer tåla att ligga insopade under mattan utan pocka på en lösning.

Ö som i Ödesval – i alla fall om den samlade vänstern och mörkblåa centern får säga sitt. Du som väljer en annan färg än den rödgrönmarinblåa idag gör dig skyldig till att släppa in Hitler i det svenska folkhemmet. Det är budskapet från regeringen och dess stödpartier. Hälften av väljarna är knappt värda att leva om dessa anständiga får säga sitt.

Av skäl som jag återkommer till är det nuvarande svenska politiska tänkandet så förvirrat att man måste gå tillbaka till de enklaste och mest uppenbara fundamenta för att förstå något. Till exempel skriver kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed en debattartikel i Svenska Dagbladet där han påpekar att svenska arbetsgivare, såväl näringslivet som den offentliga sektorn, inte kan hitta tillräckligt med kompetent arbetskraft samtidigt som arbetslösheten ligger på ”fortsatt höga nivåer”. En paradox, kan man tycka.

”Det här är ren och skär rasism”, sa Annie Lööf i partiledardebatten i Tv i maj, som svar på Åkessons förslag att hela familjer borde utvisas när någon familjemedlem begått brott. 

I partiledardebatten i radion nu i fredags sa Åkesson: ”Vill man inte ha somalietowns är det väl en bra idé att inte ta hit såna som vill skapa såna och bo i såna”. 

Hitler hade inte något kärnvapen. Tysklands ansenliga vapen- och manskapstillgångar räckte för att Frankrike och England länge skulle låta sig pressas till att låta honom införliva det ena området efter det andra: Alsace, Rhenlandet, Sudettyskland och resten av Tjeckoslovakien. Österrike lät sig med entusiasm anslutas till det stortyska riket.  Allt detta skedde för att undvika krig. Resultatet blev historiens – hittills – värsta krig.  

Peter Kadhammar är kolumnist på Aftonbladet.

I den här kolumnen beskriver han känslosamt hur ett ungt syriskt par, Omaya och Muhammed, hittat kärleken genom ett resonemangsäktenskap initierat i Sverige enligt strikta hedersregler från Syrien. Gulligt och rart, förstår man att Kadhammar tycker att detta är.

För ett tag sen fick jag för mig att ögna igenom de åtta riksdagspartiernas stadgar. Alla partistadgar innehåller i princip samma sak. Rutiner för hur styrelsen ska utses, när partistämman ska hållas, vilka kriterier som gäller för att accepteras som medlem och liknande saker. Medan partiprogrammen visar hur partierna vill framstå ideologiskt, är stadgarna en bruksanvisning för hur de ska skötas i praktiken. 

Stiftelsen Expo bjuder regelbundet in gästkrönikörer som ”på uppdrag av Expo ska ge sina perspektiv på en specifik fråga eller händelse”. Analyser och ställningstaganden är skribenternas egna, får vi veta, men givetvis handlar det ändå om åsikter som Expo själva godkänner och stödjer. Som i den här krönikan, där moderaten Anjeza Koxhaxhiku gråter ut över att hennes parti skrotat beröringsskräcken och för diskussioner med Sverigedemokraterna

Hemma i garderoben låg ett litet tre dagars lik. Och mor hade inte till likkista. I affären ville de ha fem kronor för kistan. Mor hade bara fyra och femtio. Affärsmannen hade prutat från sju och femtio till fem kronor och kunde inte mer. Han förlorade ändå, sa han. Jag tror han talade sant. Det var detta problem mor talade med styvfar om. 

För en tid sedan läste jag en artikel om föräldrar vars barn dött under första levnadsåret. Dödsfallen skildrades genomgående som oerhört traumatiska och smärtsamma för föräldrarna. Att förlora ett spädbarn beskrevs som den största sorg som kan drabba en människa, och som ett trauma man aldrig kommer över. 

Jag har alltid tyckt instinktivt illa om begreppet mångkultur eller rättare sagt föreställningen att mångkultur är något eftersträvansvärt. Jag googlade på ”Engellau mångkultur” och fick 8 140 träffar vilket en kort stund fick mig att tro att jag har åtskilligt att säga i frågan. Men jag lugnade mig strax vid insikten att det troligen stod samma sak i alla inläggen.

Mångkulturen lagstadgades i Sverige genom den av riksdagen enhälligt antagna regeringspropositionen 1975:26 som bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda och att invandrare som inte vill anpassa sig till den svenska kulturen ska kunna få statsbidrag för att i stället odla sin från hemlandet medförda kultur.

Det finns teorier om att vita människor som sedan länge dominerat i västvärlden är på väg att bytas ut eller ersättas av andra folkslag som kommer invandrande. En hård variant av denna teori presenterades år 2011 av den franske författaren Renaud Camus (bilden) i boken Le Grand Remplacement. Att jag kallar Camus variant för hård beror på att han inte nöjer sig med att konstatera ett möjligt demografiskt faktum, det vill säga att andelen icke-vita ökar över tiden, utan därutöver vill förklara sådana demografiska förändringar, i den mån de kan fastställas statistiskt, med att det ligger en ond vilja bakom i form av styrande eliter i de drabbade länderna som av något skäl gillar invandrare bättre än de gillar ursprungsbefolkningen.

I ett avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han föddes i ett idylliskt villakvarter i Uppsala 1958, blev en del av kulturvänstern på 70-talet, och gick sedan vidare till den sverigevänliga rörelsen på 2010-talet.

En period i svensk historia som inte fått tillräcklig genomlysning är den märkvärdigaste av dem alla. Det var epoken då Sverige förvandlades inte bara i kronor utan även i mentalitet från ett fattigt till ett rikt land, nämligen de så kallade rekordåren ungefär mellan 1945 och 1975. Framtidsoptimism och full sysselsättning rådde, BNP växte med i snitt fem procent om året och när svensken i slutet av denna era blickade ut över landet kunde han se att nästan ingenting, förutom några runstenar och en del hus fläckvis i de stora städernas innerkärnor, såg ut som förut. Husen var nya och låg på helt andra ställen. Folk hade flyttat till städerna. Vägnätet var nybyggt. Överallt fanns bilar där det förut knappt förekommit några transportmedel och då mest cyklar, spårvagnar och till och med hästkärror. Alla fabriker var nya, alla produktionsprocesser var nya. Tittade man inomhus fann man att alla att WC och teve. Folk hade helt enkelt bytt livsstil.

”Upprepa inte misstagen med de ensamkommande”, manar narkotikapolisen Lennart Karlsson i en debattartikel i Dagens Nyheter. När afghanerna kom stängde nämligen samhället dörrarna, menar han. Vi – du och jag – drev helt enkelt de ensamkommande männen in på brottets bana.

Om du har cirka 299 kronor till övers och känner dig benägen att investera i en typ bok så är Dag Sebastian Ahlanders Romarrikets undergång inget dåligt alternativ. Författaren är en svensk diplomat som gjort sig känd för att skriva underfundiga och lärorika barnböcker om till exempel Kristina: drottningen som gjorde som hon ville. Numera har Dag Sebastian gett sig ut på djupare vatten med böcker för vuxna om otillräckligt kända hjältar som Gustaf Mannerheim och Karl XIV Johan. Tursamt nog behåller han barnböckernas kombination av humor, överblick och sinne för onödigt men intressant vetande som till exempel att man inom romarriket inte hade någon organiserad semester. Vem behövde semester? Det fanns ju bara två slags människor, fria män som hade ledigt varje dag även utan lagstadgad fyraveckorssemester, och slavar som var till för att arbeta så mycket det gick.