I år firar ayatollah Khomeinis fortfarande giltiga dödsdom mot Salman Rushdie för hans Satansverser trettio år. En hel västvärld reste sig i protest mot det bigotta Iran för vilket varje slags respekt för någons abstrakta yttrandefrihet var småsmulor i jämförelse med de religiösa doktrinerna.

Västerlandet är normalt mycket känsligt för andra kulturers religiöst eller annorlunda betingade kränkningar mot yttrandefriheten. I dagarna uppmärksammar vi ett nytt fall, nämligen att Saudiarabiens regering gripit 15 kvinnor som sagt saker som regimen ogillar. Kanadas regering har tagit en kamp vilket lett till bråk, ambassadörsutvisningar och inställda flyg och sådant där. ”Mänskliga rättigheter trampas på” skriver en debattör i Svenska Dagbladet den 9 augusti och uppmanar EU att visa sitt stöd för Kanada.

Jag vet inte hur folk i andra kulturer tänker, men jag är uppfostrad i en värld där hut går hem. Tiden må vara ur led, men endast tillfälligt, ty tillvarons inneboende strävan är att ställa tingen till rätta. Människor med min mentalitet blir upprörda när tillvarons självrättelseprocess inte fungerar. Om till exempel den svenska skolan uppenbart blir sämre genom årtiondena och inga trovärdiga motåtgärder vidtas anser sådana som jag inte bara att det är trist att ungarna inte lär sig något utan också att vi här står inför ett brott mot tillvarons innersta principer. Hut ska gå hem och om hut inte går hem så måste världsordningen ha kommit ur balans.

Det är emellertid inte så att det där hutet, vars hemgång jag uppfostrats att tro på, skulle gå av sig själv. Hutet är ett kategoriskt imperativ som riktas mot var och en av sina anhängare eller troende av innebörd att vederbörande har en skyldighet att dra sitt strå till stacken för att hutet ska hamna på rätt plats, nämligen i hemmet. Vi måste hjälpa till.

Jag tror att denna inställning är en del av den svenska kulturen och mentaliteten. Vi känner ett dovt obehag när tingen långsiktigt verkar gå åt pipan och det saknas någon som känner det kategoriska imperativet och har tillräcklig kraft för att vidta adekvata åtgärder för att mota hutet i hamn.

Sommarens skogsbränder illustrerar detta på två sätt. För det första artikuleras en aldrig tidigare manifesterad bitterhet mot politikerväldet som på grund av mångårig nonchalans bäddat inte bara för bränder utan också för de andra systematiska misslyckanden som drabbar Sverige, just skolan, till exempel.

Vilka var grunderna för de vidunderliga ekonomiska framsteg som under största delen av 1800- och 1900-talen lyfte Sverige och andra länder i västerlandet? Vi pratar inte så mycket om det, vilket troligen är olyckligt, för annars hade vi kunnat jämföra med hur vi nu försöker driva framsteget vidare.

De gamla framgångarna, och nu begränsar jag mig till att betrakta Sverige, byggde möjligtvis på historiska tillfälligheter som inte kan reproduceras. Historien hade fostrat en fördelaktig mentalitet hos svenska folket. Där fanns personliga dygder såsom flit, hederlighet och en benägenhet för ansvarstagande. Det fanns ömsesidig tillit och solidaritet. Det behövdes inte så många poliser för folk skötte sig och det behövdes inte så många affärsadvokater för ett handslag var ett handslag.  Ett antal omistliga medborgerliga skyldigheter var inplanterade redan från början.

Till detta fundament av goda värderingar, som vi inte heller pratar om, förde tidsandan ett fåtal enkla och kraftfulla idéer från den amerikanska konstitutionen och den franska revolutionen.

Den första idéen var erkännandet av folket som nationens ägare och drivande kraft. Nationen var inte till för att förverkliga kungens eller aristokratins nycker. Nationen – en ny grej, det med – var till för att ge folket rättigheter så att folket av egen kraft kunde skapa sin egen lycka. Att denna mekanism med tiden skulle få en så revolutionerande inverkan på samhällslivet hade kanske ingen förutsett, men när det kom var det bara att tacka och ta emot.

I mina dagar har jag startat ett hyggligt antal företag varav en hel del så kallade sociala företag, vilket är lika mycket risk och stök fast utan vinstsyfte. Dessutom har jag stått bredvid med god insikt och betraktat många andra företags barn- och ungdomsår.

Min viktigaste erfarenhet är att företagande är svårt, mycket svårare än man tror. Allt som kan gå fel gör det. Inga planer håller. Det kommer hela tiden överraskningar och de flesta är obehagliga.

För att klara en sådan pärs – som för övrigt inte tar slut bara för att företag växer även om de då i lyckliga fall kan uppnå något slags tillfällig stabilitet – krävs skickliga företagare. Skickliga företagare är snåla och krassa typer som inte drar sig för att sticka näsan i varenda detalj och som ligger hela nätterna och låter tankarna mala om tänkbara faror och möjligheter för företaget. De tar aldrig ens i fantasin ut en vinst i förskott och unnar sig inga personliga fördelar.

Nu är inte alla människor, inte ens alla självutnämnda entreprenörer, sådana maniker och därför är barn- och ungdomsdödligheten bland företag mycket hög. Om företag varit mänskliga barn så hade de varit sådana barn som föddes under missväxtperioder på 1700-talet.

Detta har livet alltså lärt mig. Så tror jag att världen ser ut. Då kan du begripa hur svårt jag har det för folk som nonchalerar denna jämmerdals besvärliga villkor. Det finns två grupper som jag har särskilda problem att förstå mig på.

Pride and prejudice betyder Stolthet och fördom och är titeln på en världsberömd roman av Jane Austen som kom ut år 1813 och som jag ska försöka läsa före 210-årsjubiléet.

Även om pride betyder stolthet är jag inte ett dugg stolt över den Pride-festival som nyligen avhållits av hbtq-folk i Stockholm på min bekostnad i egenskap av skattebetalare. Då bortser jag, eftersom alla inte behöver ha min smak, från att det hela enligt min uppfattning var en vulgär och smaklös tillställning. En del kan ju tycka att frisyrer i olika pastellfärger i kombination med stora tatueringar och allmän övervikt är charmigt och då har jag inga hållbara motargument. À chacun son goût.

En av mina bästa vänner är en intellektuell jude. Eftersom jag är prosemit har jag en tendens att anse alla judar för särskilt begåvade men i så fall är denna person crème de la crème. Han förklarade att jag hade fel när jag, förledd av Hannah Arendt, beskrivit Adolf Eichmann, dömd för folkmord och brott mot mänskligheten och hängd i Israel år 1962, som en banal och lydig paragrafryttare och byråkrat.

Eichmann var inte alls en banal byråkrat, förklarade min vän, han var en antisemitisk aktivist. Han var en djupt engagerad judehatare. Han skrev protokollet vid Wannsee-konferensen år 1942 där de praktiska detaljerna kring den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”, det vill säga Förintelsen, beslutades. Eichmann ansågs särskild sakkunnig i judiska frågor.
Då hade jag väl fel då, tänkte jag. Sedan sa min vän en sak som först gjorde mig förvånad. Eichmann var en världsförbättrare, sa han.

Va? sa jag.

Eichmann ansåg att judarna är ett skadligt och underlägset människomaterial, förklarade min vän. Om man förintade judarna skulle världen bli bättre. Eichmann var idealist. Han brann för en judefri värld.

Det synsättet hade jag aldrig applicerat tidigare men det ställer sakerna i en helt ny belysning. Min normalt konventionella uppfattning om nazismen och Förintelsen var att ett ambitiöst och plikttroget folk, tyskarna, hade blivit beordrade av en ond kraft, Adolf Hitler, att döda alla judar. Men min väns perspektiv vände upp och ned på detta och gav allt en så mycket tydligare och enklare förklaring.

De flesta av oss träffar ett hyggligt antal människor varje dag. En observation som jag har gjort är att dessa möten för det mesta går städat till. Om man av misstag råkar stöta till en person på ICA tar man ett artigt steg tillbaka och säger förlåt. Men det vill jag hävda att personliga möten nästan undantagslöst är civiliserade.

OK, det finns systematiska undantag som till exempel när någon parkerar på min särskilt tydligt markerade parkeringsplats. Då blir jag rasande på ett sätt som jag nog inte har anledning att yvas över. Trafiken är ett område där hastigt uppflammande känslor kan bli obehagliga, men även där råder för det mesta ett mycket belevat umgänge.

Detta gäller alltså när folk har en fysisk kontakt och kan se varandra i ögonen även om de inte är medvetna om varandras identitet.

Vi kan jämföra med en annan typsituation där folk kommunicerar utan fysisk kontakt och oftast utan att känna varandras identitet, nämligen på sociala medier (även i viss mån bland kommentarerna till den här bloggen som ibland skrivs under falskt namn och med falsk mailadress). Där råder ej sällan en helt annan och råare ton. Folk skriker, förolämpar och domderar. Är det naturligt för människan att bete sig ovettigt mot sin nästa om hon vet att hon är osynlig och inte kan identifieras?

Regeringsformen är ett slags uppdragsbeskrivning för vårt lands välfärdsstat som den själv skrev när den blivit varm i kläderna år 1974. Där visar den hur den tänker.

Jag var länge en anhängare av dess tänkande eftersom det lät humanistiskt och omtänksamt. Numera har jag insett att välfärdsstaten bara tänker på sig själv. När den exempelvis säger att den ska trygga folks arbete så betyder det bara att den ska ha fri dragningsrätt på medborgarnas inkomster för att kunna inrätta en arbetsförmedling som kostar två BNP-procent utan att lyckas något särskilt med vad den gör annat än att ordna ett enkelt och anständigt liv till folk med anställning inom apparaten (plus en del klienter).

Den närmaste historiska parallellen jag kan komma på är medeltidens munk- och nunneväsende. Munkarna och nunnorna var försörjda mot att de skulle göra nyttiga sociala tjänster. En sansad bedömning är nog att de i stället valde inre arbete i form av bön och intressant umgänge med varandra.

I regeringsformens första kapitel, andra paragraf, står till exempel, förkortat, så här:

Särskilt ska det allmänna trygga rätten till utbildning.

Det allmänna ska trygga en massa andra saker också, men nu koncentrerar jag mig på utbildningen. Stadgandet innehåller minst fyra svåra begrepp. Det första är ”utbildning”. Det andra är ”rätten till utbildning”. Det tredje är ”trygga rätten till utbildning”. Det fjärde är ”det allmänna”. Puh, det här blir jobbigt.

Eftersom Sovjetunionens härskare aldrig sa vad de menade så utvecklades så småningom en profession av ”kremlologer” som hade till uppgift att försöka att tolka sovjetledarnas utspel i syfte att genomskåda deras avsikter. Det kunde handla om maktkamper i kremltoppen som inte fick uttalas i klarspråk.

På liknande sätt känner jag inför ledande svenska politikers uttalanden. Jag misstänker att de finns något undangömt budskap eftersom de vill något annat än jag men ändå måste formulera sig så att det inte stöter mig i onödan eftersom jag ändå är en väljare.

Låt mig ge ett aktuellt exempel. Den 12 juli hade Dagens Nyheter en artikel där utrikesminister Margot Wallström förklarar att FN:s säkerhetsråd måste ta sig an ett växande problem, nämligen vad hon kallar klimatflyktingar:

Enligt utrikesministern kommer det inte att dröja länge innan Europa får ta emot stora flyktingströmmar på grund av klimatet. 

– Bara exemplet Tchadsjön som krymper i en förfärande hastighet tvingar människor på flykt. Först kommer de att bege sig till närområden men sen kommer de såklart också att fly till angränsande länder. Vi har bara sett början på situationen med klimatflyktingar, säger Margot Wallström.

Först en utvikning om juridiken. I 4 kap Utlänningslagen definieras de olika asylgrunder som svensk lag erkänner. Asyl kan beviljas tre grupper, nämligen ”flyktingar”, ”alternativt skyddsbehövande” och ”övriga skyddsbehövande”.

En del begrepp är så allmänna att man inte, om man inte är förprogrammerad med en viss tolkning, vet vad de ska antas betyda. Begreppet ”nationalism” är ett sådant oklart begrepp. I Almedalen höll Liberalernas ledare Jan Björklund ett tal om nationalismen som fortfarande sätter myror i huvudet på mig.

Björklunds utgångspunkt var att Jimmie Åkesson hade sagt att han vill ”ersätta den liberala världsordningen med en nationalistisk, det liberala Europa med ett mer nationalistiskt”. Jag har inte kollat om Åkesson verkligen sagt så och i så fall vad han kan ha menat med det, men låt oss anta att han faktiskt sa något ditåt.

Björklund tar, efter en hyllning till det svenska fotbollslaget som nyss hade rönt framgångar i VM, avstånd inte bara från Åkesson utan från hela konceptet nationalism. Vad det är för fel på nationalismen framgår bara indirekt i några formuleringar som kanske funkade rent retoriskt men som inte ger särskilt mycket vägledning för den vetgirige.

Till exempel säger Björklund så här: ”Varför skulle vi ersätta det liberala Europa som har orsakat de mest framgångsrika samhällen mänskligheten har upplevt med ett nationalistiskt Europa som gång på gång när det har prövats har lett till historiens största katastrofer?”

Här ligger en massa undertext som jag tror kan sammanfattas i två teser. Den första är att fri handel och fria kapitalrörelser mellan länderna har underlättat för företag att utvecklas och därför bidragit till det välstånd som världen idag åtnjuter (även de fattigare länderna har fått det bättre). Den tesen tror jag på. Men jag tror inte att någon nu existerande politiker, ej heller Åkesson eller Trump, ens skulle komma på tanken att vilja återskapa ett system där ekonomierna var nationella och varje land var självförsörjande på nästan allt. Så vad menar Björklund? Kanske vill han bara framställa Åkesson som en galning.

Dagens Medicin publicerade nyligen en artikel av tolv psykologer – ”professorer, docenter och verksamhetschefer” – som krävde mer resurser till psykvården. Standardkrav från det välfärdsindustriella komplexet således och därför inget särskilt att bry sig om. Detta är det bakgrundsbrus vari vi lever och därför lärt oss att inte notera ungefär som fisken och vattnet.

Men en detalj fångade min uppmärksamhet, nämligen uppgiften att ”den nationella kostnaden” för ”psykisk ohälsa” eller möjligen ”psykiatriska diagnoser” uppgår till 70 miljarder kronor per år. Eftersom jag inte vet vad nationell kostnad betyder och ej heller är så säker på psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser ville jag gärna veta mer. 70 miljarder är ändå en och en halv BNP-procent, så det handlar inte om småpengar.

De tolv psykologerna hade inte besvärat sig med källhänvisningar, så jag frågade herr Google. Och se! Bland mycket annat intressant letade Google fram en artikel från 2013 av dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson av vilken det framgick att den psykiska ohälsan var alarmerande – redan då! – och att OECD hade räknat ut att det kostade 70 miljarder ”i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg”. Det gjorde mig inte så mycket klokare, men när jag ändå var där passade jag på att läsa ministerns artikel.

Då slog det mig – och Gud må förlåta mig följande rader – att jag tror att allt det där är ett stort kvacksalveri. Fastän svenskarna varje år får ett rikare och behagligare liv blir vi bara psykiskt sjukare och psykiskt sjukare och så försöker psykologer och deras allierade lura skattebetalarna att om man bara sätter av mer pengar till psykologer så kommer det att lösa sig. Jag tror tvärtom. Psykologer är experter på psykisk ohälsa och vill gärna utveckla sitt gebit. Ju mer psykisk ohälsa som finns desto större fält har de att ploga, så och skörda. Med fler psykologer så kommer det att upptäckas och uppfinnas mer psykisk ohälsa.