Wikipedia definierar ordet klimat så här:

Med klimat menas de genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, atmosfäriska partiklar och flera olika meteorologiska element på en given ort eller region över längre tidsperioder.

I vissa ordsammanställningar får begreppet klimat en annan innebörd och tjänar då i stället för att beskriva fysiska förhållanden till att identifiera psykiska förhållanden hos en omtalad person, närmare bestämt vederbörandes uppfattning om idén om människoskapad global uppvärmning.

De som oroar sig för att mänskligheten genom utsläpp av koldioxid från fossila bränslen håller på att värma upp jorden och därmed förstöra den kallas klimatalarmister. (Detta är förstås en sanning med modifikation för alarmisterna kallas bara alarmister av dem som har en annan uppfattning. Vad alarmisterna kallar sig själva vet jag inte riktigt, kanske bara för ”miljövänner” eller ”vanliga människor” enligt principen att vissa folkslag, inuiterna till exempel, använder sitt ord för ”människa” som beteckning för sin egen sort eftersom de tycker sig vara den äkta homo sapiens. På den punkten är svenskar för övrigt ganska lika inuiter eftersom vi tror att det i varje människa bor en svensk som kommer ut när han fått personnummer och blivit kommunplacerad. Om detta inte inträffar säger vi svenskar att ”vår integrationspolitik misslyckats”.)

Jag tjatar jämt om samma sak men eftersom alla inte verkar hålla med så ska jag tjata igen ehuru möjligen från en annan synvinkel för att pigga upp mig själv och eventuella läsare.

Är det inte självklart att man gillar att göra sådant man är bra på? Till exempel kan jag ett sällskapstrick med två vinkorkar som aldrig förfelar att förvåna och tjusa publiken. Så fort jag kommer åt så förevisar jag denna konst.

Tänk med vilken kraft och lust du skulle ägna dit åt din sysselsättning om du inte bara kunde utföra den med särskild skicklighet utan dessutom fick en hygglig utkomst av dina prestationer (vilket jag inte lyckats få med mitt korkknep). Då snackar vi verklig professionalitet.

Tänk dig vidare att du inte är ensam i samhället med din märkvärdiga kompetens utan att du har tiotusentals, ja hundratusentals, lika engagerade och kvalificerade yrkesbröder och -systrar, alla med samma grundliga högskoleutbildning för er viktiga syssla och alla med samma genomarbetade, beprövade och evidensbaserade föreställningar om hur slipstenar ska dras.

På ett särskilt betydelsefullt område har vårt land under det senaste halvseklet odlat en sådan yrkeskår, nämligen de proffs som vet hur man kan lösa andra människors problem, särskilt människor som det på något sätt är synd om för att de är offer eller drabbade eller särskilt utsatta eller bara allmänt svaga i något avseende.

Man behöver ju inte tala om migrationskrisen och Sveriges pågående partipolitiska förvirring eller ens skolan hela tiden, man kan ju också tala om helt andra saker, till exempel USA. Och om man talar om USA så behöver man ju inte tala om president Donald Trump hela tiden, utan man kan också tala om amerikansk kultur och om amerikanska naturkatastrofer. Så därför ska jag göra det med utgångspunkt från ett värlsberömt fotografi, nämligen den här bilden.

Bilden togs 1937 av fotografen Margaret Bourke-White. Den visar svarta människor i en välfärdskö framför en reklamskylt som förevisar den amerikanska drömmen i skepnad av en lycklig amerikansk familj på bilutflykt med två glada barn och en hund. Det som för mig gör fotot starkt är inte i första hand att det så hänsynslöst och ironiskt illustrerar klyftan mellan en dröm (den lyckliga amerikanska familjen) och en verklighet (svarta människor i välfärdskö). Det som gör särskilt intryck på mig är hur ogenerat och entusiastiskt USA ägnar sig åt självkritik och gärna strör lite extra salt i sina sår.

Vilken skillnad mot Sverige där regering och övriga statsmakter ängsligt tycker sig behöva lägga sig i den så kallade Sverigebilden. Regeringen anser att den behöver vidta åtgärder för att lägga Sverigebilden till rätta. SVT skriver att:

När jag pratar med folk som tycker ungefär som jag så hamnar vi ofta i diskussioner om motståndarnas sinnestillstånd. Motståndarna kan vara sådana som hävdar att den svenska skolan inte har några problem eller att migrationen är fina fisken för Sverige. Hur tänker dessa människor? frågar vi oss bekymrat. Är de bara nyttiga idioter som vilseförts av propaganda? Eller har de full koll men vill bara inte riskera sin position och fina lön som rikspolischef, ärkebiskop, partiledare eller ledarskribent, det vill säga att de är egennyttigt cyniska?

Ibland kan det vara nyttigt att vända på perspektivet. Jag är klimatskeptiker, vilket betyder att jag inte oroar mig så mycket för den obetydliga globala uppvärmningens effekter för jorden och mänskligheten. För en klimatalarmist är jag motståndaren. När klimatalarmisterna bekymrat talar om sådana som jag formulerar de, skulle jag tro, motsvarande slags funderingar. ”The science is settled”, skulle de säga, Engellau måste ju veta att jorden och mänskligheten håller på att gå åt pipan, hur kan han då underlåta att oroa sig? En hypotes de skulle kunna uppställa är att jag bara är en nyttig idiot som dukat under för oljelobbyns propaganda. En annan hypotes skulle kunna vara att jag äger ett lönsamt oljebolag (låtsas vi, det skulle kunna vara något annat egennyttigt) och därför bara är cynisk.

För den här texten måste det utfärdas en ”trigger warning”, särskilt för kvinnliga läsare. Om du inte vet vad trigger warning betyder så rekommenderar jag en förfrågan hos herr Google. Jag fick över nittiofem miljoner träffar.

Trigger warning är ett koncept som utvecklats vid amerikanska universitet och som handlar om att lärare inför sina kurser varnar studenter, särskilt kvinnliga studenter som är extra känsliga, för potentiellt stötande inslag i den föreskrivna kurslitteraturen. Det kan vara en text som påpekar att det i historien förekommer krig, en vedervärdig hantering vari människor tar skada, ibland till och med dör, eller en annan text där det framförs idéer som studentskorna blir så kränkta av att de riskerar att dåna och, ofta under gråtattacker, måste ledas bort från den lokal där saken avhandlas. Även svenska universitetsstudenter kan ta mycket illa vid sig av att behöva höra uppfattningar som de anser stötande, exempelvis när professor Germund Hesslow vid Lunds universitet öppet – och skamlöst som de chockerade studentskorna ser det – hävdar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Saker och ting brukar bli enklare om man talar sanning och för att förenkla tillvaron ska jag därför inte låtsas att jag med tiden inte blir alltmer bekymrad över den muslimska invandringen. Jag blir det, det är bara att erkänna. Så nu vet du var du har mig.

Mitt bekymmer uppträdde först som en argumentlös känsla. Detta var ett besvärande memento eftersom argumentlösa känslor kan vara uttryck för fördomar och även om fördomar ofta fungerar som praktiska tumregler som i många fall gör det lättare att ta sig fram i tillvaron så är det obehagligt att behöva tillstå att man eventuellt har fördomar mot muslimer.

Så för sinnesfridens och det goda samvetets skull började jag rannsaka mina motiv.

Kan det vara så att jag ogillar muslimer för att de ofta inte vill ta i hand? Miljöpartisten Yasri Khan vägrade ta i hand och tvingades därför ta tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen så detta bruk är tydligen ett för svenskt vidkommande godkänt skäl till avståndstagande från muslimer (även om svenska domstolar utdömer skadestånd till muslimer som får lida för att de inte vill ta i hand, exempelvis genom att nekas anställning). Stefan Löfven har i riksdagen grötmyndigt förklarat att det är osvenskt att inte ta i hand: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Men jag blir inte störd av osvenska hälsningsritualer. Även om det är obekant för Löfven förekommer sådant också i de mest ursvenska sällskap. Jag var nyligen på släktkalas och där hälsade männen på varandra med handslag och på kvinnorna med kindpussar. Ingen verkade misstycka. Kanske hade Löfven tagit avstånd från detta exotiska bruk.

När Napoleon år 1815 slutgiltigt förlorat sin makt efter slaget vid Waterloo var det inte bara kejsaren själv som tappade fotfästet i tillvaron utan även tusentals andra människor som lojalt tjänat och försörjts av den store härskaren. Inte minst konstnärer och hantverkare, som ägnat sina liv till att skapa glans, stil och ära åt den slagna regimen, blev tvungna att bekymra sig över sin  försörjning.

Redan sju år tidigare hade det portugisiska hovet under regenten João VI tillsammans med några tusen förnäma portugiser flytt till Rio de Janeiro undan Napoleons generaler som då var i färd med att erövra den iberiska halvön. João VI tyckte att Brasilien saknade stil, kultur och intellektuell resning och tog efter Napoleons fall chansen att bjuda in en grupp arbetslösa franska kulturpersonligheter och skickliga yrkesmän. År 1816 anlände den så kallade Franska Konstbeskickningen till Rio. Där fanns tavelmålare, arkitekter, en låssmed, skulptörer, musiker, finsnickare, en medaljgravör, körsnärer och musiker, totalt uppemot hundra personer inklusive familjemedlemmar.

Det gick inte så särskilt bra för beskickningen. För det första hade João inte tillräckligt med pengar för att kunna slå på stort. För det andra levde brasilianarna mentalt kvar i barocken och var inte intresserade av någon modernisering. Men de franska artisterna lyckades ändå lägga en grund för de sköna konsternas utveckling i den lite efterblivna före detta kolonin.

Det finns en motsats till serendipitet som jag ibland lider av. Om serendipitet är turen att hitta bra saker som man inte ens visste att man letade efter så är motsatsen oturen att inte inse saker som man är väl medveten om. Nyligen fick jag ett anfall av sådan oserendipitet.

Inför ankomsten av orkanen Florence uppmanade guvernören i den amerikanska delstaten North Carolina medborgarna vid kusten att under det stundande ovädret lämna sina hem och flytta till säkrare platser. ”Om du vägrar att delta i denna obligatoriska evakuering så måste du upplysa dina anhöriga för det är mycket sannolikt att du dör”, varnade borgmästare Mitch Colvin i Fayetteville. Jag höll särskild koll på skeendet ty min dotter med familj bor i Charleston, South Carolina, som ligger just vid kusten söder om North Carolina. Frugan och jag hade för övrigt tänkt resa dit och hälsa på, men Florence kom emellan.

Utan att tänka klart föreställde jag mig ungefär vad som troligen hade hänt i motsvarande situation i Sverige och projicerade detta på South Carolina. En tropisk storm är väl ungefär som skogsbränder eller någon annan oväntad och kaotisk händelse som att det kommer 10 000 migranter i vecken vilket det gjorde hösten 2015. I Sverige blir det då fart på myndigheterna. Myndigheten för Säkerhet och Beredskap tar fram katastrofplanerna ur hyllan och börjar verkställa. Migrationsverket beställer madrasser och tält och rekvirerar gymnastiksalar för att husera de nyanlända. Polackerna skickar brandbilar.

Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Därför kan jag säga vad jag tycker vilket också passar min nyfikna och sökande själ. Till exempel kan jag filosofera över konflikten mellan integration och segregation som jag tror är motsatser. Integration betyder att olika folkgrupper ska blandas så att man inte märker någon skillnad mellan dem, segregation betyder att de ska hållas åtskilda så att det går tydliga gränser.

Begreppen integration och segregation är, som du så väl vet, kanske de mest värdeladdade – motsatt värdeladdade – i vårt samhälle. De är som pluspol och minuspol utan att man för den skull kan sätta en lampa mellan dem och dra någon nytta av spänningen. I stället leder spänningen bara till sprakande konflikt. Här utspelar sig vårt samhälles huvudsakliga motsättning som står mellan politikerväldet och medelklassen.

SAAB hette en svensk bil som tillverkades i Trollhättan och under lång tid, tills verksamheten tog slut, hade svåra problem. Onödigt att detta utdragna lidande skulle behöva inträffa när en sådan som Jan Björklund eller Gustav Fridolin lätt hade kunnat styra upp situationen.

Om Fridolin hade varit chef i stället för en massa klantar från bilindustrin hade han grejat det på hundra dagar. För det första hade han höjt ingenjörslönerna. Det är klart att SAAB hade otillräckligt kompetenta ingenjörer. Om man duger något till vill man väl inte bo i Trollhättan.

Dessutom skulle han ha beordrat näringsdepartementet att garantera att alla nyanställda ingenjörer fick ett introduktionsår då de jobbade med en erfaren ingenjör som mentor. För övrigt var luften så dålig i fabriken att arbetarna blev trötta och fick koncentrationsproblem. Det skulle Fridolin greja med ”klimatsmarta, moderna lärmiljöer”, jag menar produktionsmiljöer.

Björklund hade satt in ännu skarpare åtgärder för att rädda biltillverkaren. Bilproduktion är ju en kunskapsbransch och då måste man se till alla som jobbar där är behörigen examinerade. Lösningen är medarbetarlegitimation. Alla medarbetare måste ansöka hos näringsdepartementet att få sin utbildning vidimerad, godkänd och stämplad. De som saknar medarbetarlegitimation får gå extrakurser på Högskolan Väst i Trollhättan eller sluta på företaget. Ett annat kraftfullt initiativ från Björklunds sida hade varit att införa ”försteingenjörer”. Dessa fick utses av företagets olika avdelningar och erhålla extrabelöning av staten. Precis vad försteingenjörerna skulle göra kanske man inte visste, men det skulle nog så småningom komma vägledande föreskrifter från Vinnova.

Överbefolkning har ingenting med tät befolkning att göra. Även om just jag, son av fria vidder och öppna landskap, känner obehag inför ett myrsamhälle som Hong Kong kan man inte påstå att sådana samhällen är överbefolkade enär folk där faktiskt lyckas hålla sig försörjda. Överbefolkning är något annat än att det bor många människor per kvadratkilometer.

Överbefolkning är också något annat än att folk dör av svält, pest och krig vilket de regelbundet gjort genom århundradena. År 1709, det året då Karl XII fick stryk av ryssen vid Poltava, blev det dessutom missväxt i Sverige så många som inte dött i kriget i stället svalt ihjäl. Året efter utbröt pest så då dog många överlevande som inte var unga och starka. (Det man då kallade pest var antagligen influensa som då liksom nu hotar varje år och inte nödvändigtvis böldpester som digerdöden.) Sådana då för tiden normala tillstånd skulle man inte kalla överbefolkning. Det var den ordning Gud hade inrättat.

Jag tror att begreppet överbefolkning är en social konstruktion, det vill säga en produkt av våra känslor, snarare än något mer naturgivet. Inte ens Thomas Malthus, överbefolkningens store teoretiker, såg på överbefolkningen så som vår tid gör. För honom var problemet att människan förökar sig snabbare än försörjningsmöjligheterna kan växa och att tillvaron därför korrigerar människoöverskottet med omedelbar verkan genom svält, sjukdom, krig och annat slags död. För oss framstår överbefolkningen snarare som en stor, närmast permanent, grupp människor som inte lyckas försörja sig på nivåer och med metoder som anses acceptabla utan att för den skull behöva dö undan på det malthusianska sättet.

Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i USA. Det var visserligen mindre besvärligt än att åka med gummibåt över Medelhavet, men helt utan strapatser var det inte ty kocken gjorde ett antal målmedvetna försök att våldta mig. Av det hade jag idag kunnat göra ett stort indignations- och offernummer, men då var det bara att värja sig bäst man kunde och det gick bra.

Mottagandet på skolan kunde jag inte klaga på. Jag fick mat, husrum, fickpeng och skolutbildning. I kronor räknat var mitt stipendium mindre än det som erbjuds motsvarande afghanska barn som kommer till Sverige men det var ändå givmilt. Hemspråksundervisning var det inte tal om. Jag fick heller ingen tolk vilket man idag säkert skulle betrakta som en grav orättvisa. Mottagarlandet, jag menar skolan, hade nämligen föreställningen att jag skulle tvingas förkovra mig i lokalspråket för att så snabbt som möjligt kunna integrera mig i den erbjudna skolundervisningen. Någon särskild engelskaundervisning för utlänningar erbjöds inte heller. Amerikanerna snålade med att erbjuda EFI eftersom det fanns hur många engelsktalande som helst, det vill säga mina klasskamrater, att gratis öva på.