Statsminister Kristersson har flera gånger förklarat att hans regering siktar på ett paradigmskifte. Precis vad han menar med paradigmskifte är oklart. Jag tolkar det som ”stor omvälvning”. I regeringsdeklarationen föreskriver han paradigmskifte inom migrationspolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken. Om motsvarande omstörtning planeras även på andra politikområden vet man inte.

Till och med jag, som ofta skryter om att vara mer cynisk än andra när det gäller möjligheterna att lyfta Sverige ur den marinad av politisk korrekthet där landet legat och dragit i sig dumma idéer under decennier, till och med jag blir tagen – och kanske rentav lite imponerad – av den instinktiva kraft med vilken politikerväldets skattefinansierade stödtrupper slår tillbaka mot Kristerssonregeringens vänligt tafatta och mestadels ogenomtänkta förslag till, trots allt, relativt obetydliga paradigmförändringar (som dock troligen har ett omfattande stöd hos väljarna).

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har tagit avstånd från regeringens beslut enligt Tidöavtalet att begränsa tolkhjälpen till migranter. I gårdagens krönika hävdade jag att detta troligen var ett oförlåtligt självmål men att ministern kanske var ursäktad eftersom regeringspartierna i alla fall inte tänkt igenom vad de skrev i sitt avtal. Så här avslutade jag texten:

Vid det här laget, snabbare än jag väntat faktiskt, står det nog klart att det nya regeringens svåraste strid inte var att vinna över oppositionspartierna i valet utan kommer att bli att besegra i nationens organisationer och institutioner sedan många år stadigt förskansade pk-istiska motståndstrupper. Dessa respekterar inte alls den traditionella gränsen mellan borgare och socialister utan kan tillhöra vilket parti som helst. Vad bryr sig en flyktingaktivist om ifall statsministern är socialdemokrat eller moderat? En skalbaggsfanatiker med tjänst hos Länsstyrelsen struntar väl i regeringens partibeteckning? Feminister på Skolverket bedriver politisk påverkan för sin sak varenda dag oavsett när valen avhålls.

Genom att studera 1600-talets trettioåriga krig kommer man, har det slagit mig, lite närmare sanningen om klimatpolitiken. Båda parterna i kriget tog konflikten på största allvar, det framgår inte minst av att de orkade strida i tre årtionden. Vad kunde vara så viktigt att bråka om att båda sidor tyckte det var värt besväret att ge sig in i Europas längsta krig genom tiderna (om man inte räknar hundraårskriget mellan England och Frankrike)?

I det gamla Sverige, där politiken fungerade enligt demokratins instruktionsbok, skulle det avgörande slaget mellan valets kontrahenter stå på valdagen. Sedan väljarna, från vilka enligt regeringsformen all offentlig makt utgår, sagt sitt skulle den förlorande sidan gratulera vinnarna till segern och dra sig tillbaka för att slicka sina sår. Vinnarsidan skulle äntra kommandohöjderna på några dagar och därefter styra landet mandatperioden ut.

Den tyske sociologen Robert Michels (bilden) som jag skrivit åtskilliga gånger om, kanske till leda, slutar aldrig att fascinera mig och därför ska han få en text till. Han är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.

Covidpandemin är slut. Ett virus som under en kort karriär på några år fyllde världen med ångest och skräck har nu fått dra sig tillbaka till det träsk av avdankade storheter som Spanska sjukan och smittkopporna där de liksom pensionerade världsmästare i tungviktsboxning kan käbbla om vem som hade de största framgångarna. Hur många fick du död på, Spanska sjukan? Och vi som överlevt coronat kan börja betrakta erfarenheten mer sansat än under panikens månader. Vi har någon sorts facit.