Ingenting händer. Vi ser ingenting komma. Men sedan, ungefär som om något knäppt på en ljuskontakt, framträder verkligheten i en annan skepnad. Då, äntligen, borde det vara dags för oss att öppna ögonen och motvilligt anpassa oss till den tillvaro som så länge klappat på porten och begärt företräde.
Men det är inte säkert att vi gör det. Just nu står det och väger. Förra helgen utbröt en intifada (vilket på arabiska betyder skakning i bemärkelsen folkligt uppror) med epicentrum i Paris som snabbt spred sig till närliggande länder. Hur snabbt tumultet rörde sig och med vilka metoder det erövrade nya landsändar med åtföljande butiksbränder är oklart. Nu – detta skrivs följande lördag – står världen och väntar på följderna. Frankrikes statsledning har utkommenderat stridsvagnar på gatorna och gör sig redo att om det behövs skjuta på sitt folk.
För tio år sedan hade det redan börjat mullra, men Europa valde att inte se det komma i hopp om att det skulle försvinna om man blundade. På det viset fick vi, även i Sverige, en växande våg av mord, våld och annan kriminalitet. Och faktiskt, det nästan försvann. Vi vande oss vid att det fanns utsatta områden där folk knivhögg varandra till döds och där en okänd somalier, som knappt var medborgare, kunde låta sig väljas till riksdagsledamot utan att, som det verkar, ha kränkt några svenska regler och därför propsar på sin plats i kammaren.
Denna helg kommer det att visa sig om Europa fortsätter att sticka huvudet i sanden. Det betyder att göra samma sak som förra gången och förvänta ett annat resultat, till exempel att blunda och hoppas att våldtäkter och mord därmed ska försvinna.
Att göra samma sak som förra gången betyder att tänka likadant. En lärarpamp i Vaggeryd uttalar sig i dagens SvD. Eleverna är ohanterliga. De kastar stenar och saxar på lärarna och sparkar en lärares nyopererade knä. Lärarpampen hävdar att det är likadant med sparkar, skallning, bett och stryptag i alla svenska skolor. Det beror på att barnen sett våld på nätet, förklarar han. Han rekommenderar ”större empati i samhället generellt”.
Tyvärr menar även franska experter att revolutionärerna inte tas emot tillräckligt välkomnande av Frankrike och att deras rebelliska drifter därför är begripliga. ”Det sociala våldet har tvingat vissa individer [i huvudsak andra generationens invandrare] till ett läge där våldet blivit det enda språk de har”, skriver en fransk expert i samma svenska tidning. Macronregeringen har svikit revolutionärerna och Palestinakramarna.
Experten drar slutsatsen att frågan inte är moralisk; det handlar inte om huruvida orosstiftarna ”gör rätt eller fel”. I stället, säger han, är frågan politisk: ”Varför gör de som de gör och vad säger oss deras handlingar om tillståndet i Frankrike och dagens sociala våld?”.
Så tänker Europas politiska ledare och de experter de har till sin hjälp. Den som öppnar ögonen och funderar några minuter inser felet. Frågan är i högsta grad moralisk. Våra eliter tror att de med bidrag och andra oförtjänta förmåner kan muta samhällets växande trasproletariat att sköta sig, lära sig ett yrke, kamma sig och söka ett arbete. Men det går inte. Våra respektive europeiska politikervälden har ingen annan ledarstil än att försöka med mutor. Det är typiskt att alla partierna i det senaste svenska valet lockade med sitt särskilda bidrag. Det ligger i demokratins väsen, ty när folken tilldelas obegränsade rättigheter att begära och de härskande politikerna bedöms efter sin förmåga att dela ut förmåner kan det inte gå på annat sätt. Om folket, som i teorin är ansvarskännande och pliktskyldigt, men i verkligheten bara kräver ersättning, får bestämma så bestämmer det sig för mer bidrag och mindre ansträngning för egen del.
Det betyder att politikerna och respektive länders välfärdsindustriella komplex inte kan tänka och handla annorlunda än de gör. Demokratin kräver mer bidrag. Annars blir det kravaller. Om den franska regeringen den här veckändan inte behöver använda stridsvagnarna mot folket så får den ständigt nya chanser. Det kommer helger hela tiden.
