Det var en gång ett land där politiskt ansvar och personlig moral hängde tätt samman. Året var 2006 när den nytillträdda borgerliga regeringen drabbades av vad som kom att kallas för ”ministeraffären”. Det uppdagades att de moderata ministrarna Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò under en längre tid hade struntat i att betala sin tv-licens.
Reaktionen i det svenska samhället blev omedelbar. Medierna rasade, väljarna visade sitt missnöje och inom loppet av bara några dagar valde ministrarna att frivilligt avgå. De insåg att det folkliga förtroendet var förbrukat. Det fanns en kollektiv förståelse för att den som stiftar lagar också måste följa dem – och framför allt fanns det en förmåga att känna politisk skam. Men spola fram till hösten 2026 och betrakta Vänsterpartiets nyvalde riksdagsledamot från Dalarna, Mohamed Ali, och vi hittar något helt nytt i svensk politik.
Hans väg till riksdagen beskrivs som en ”personkryssraket”, men efterdyningarna har handlat om allt annat än politiska visioner. Det har stormat kring en utredning om misstänkt valfusk i hans kampanj, falska företagsuppgifter på hans LinkedIn-profil och framför allt: ett gigantiskt skuldberg.
Mohamed Ali är den enda riksdagsledamoten i hela Sverige som finns med i Kronofogdens register. Trots att han beviljats skuldsanering har han dragit på sig nya skulder för obetalda parkeringsböter och trafikförsäkringar. När Kronofogden sökte honom efter valet gömde han sig undan delgivningsmännen. Det handlar inte om ett obetalt inbetalningskort till Radiotjänst – det handlar om ett systematiskt ointresse för att göra rätt för sig i det samhälle han nu har satts att styra.
Detta väcker en helt fundamental fråga: Är man lämplig som lagstiftare i Sveriges riksdag när man uppenbarligen saknar grundläggande ordning på sin egen ekonomi och dessutom aktivt undviker rättsväsendets myndigheter?
Till detta kommer ytterligare en dimension av lämplighet: kommunikationen. En riksdagsledamots främsta verktyg är språket. Det är genom det talade och skrivna ordet som debatter förs, lagar granskas och väljare representeras. När Mohamed Ali väl bryter sin tystnad möts vi av en så bristfällig svenska att det blir svårt att begripa vad han faktiskt menar – faktum är att intervjun i SVT textas för att hans svar ska bli begriplig. När svåra eller obekväma frågor väl ställs går partiets pressekreterare omedelbart in, avbryter intervjun fysiskt och vallar bort honom från journalisterna.
Om en folkvald politiker varken kan göra sig förstådd på egen hand eller tillåts svara på frågor utan att partiet sätter munkavle på honom, hur ska han då kunna sköta sitt uppdrag i riksdagens utskott?
Kontrasten mot 2006 års moderater blottar en djupgående kulturförändring i svensk politik. Där det förr fanns en hederskodex och en förmåga att känna skam inför sina egna tillkortakommanden, möts vi i dag av en total vägran att ens ifrågasätta de egna handlingarna. Mohamed Alis kommentar till kaoset och skuldberget är ett axelryckande: ”Man är människa”, tätt följt av att han minsann tänker sitta kvar i riksdagen.
När skammen försvinner ur politiken försvinner också respekten för de demokratiska institutionerna. Om ribban för att få sitta i Sveriges riksdag har sänkts till att man inte ens behöver kunna språket eller respektera myndigheterna, utan kan leva bedrägligt under hela sin tid i Sverige, då har vi förflyttat oss mycket långt ifrån den ansvarsprincip som en gång byggde det här landet. Och plötsligt ter sig den påstådda konspirationsteorin om folkutbytet inte alls som någon konspiration längre, utan som reell verklighet.
Bild: Skärmdump Riks
