Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson försöker i ett viralt inlägg på sociala medier göra det svåra enkelt. Genom att ställa en blond IS-terrorist mot en mörkhyad, nyckelharpspelande arméofficer vill han bevisa att hans egen definition av ”kulturnationalism” är den enda vägen framåt.

Karlssons exempel är inte bara en sociologisk fantasi – det är dessutom en intellektuell bluff.

”På förekommen anledning” skriver han grötmyndigt och fortsätter med ett argument som verkar komma från en radikaliserad vänsterpartist:

”Etnonationalism, i sin renodlade form, innebär att man borde se en ljushyad man med svensk släkthistoria som talar rinkebysvenska, är islamist, ansluter sig till IS och dödar kristna, som mer svensk än en mörkhyad, adopterad kille som talar värmländska, tjänstgör som officer i den svenska armén och ägnar sin fritid åt att spela nyckelharpa och engagera sig i hembygdsföreningen. Den kulturnationalism som anförs i SD:s nu gällande principprogram hävdar motsatsen.

Jag överlåter åt var och en att bedöma vilken form av nationalism och nationalitetsuppfattning som är mest rimlig och som har bäst förutsättningar att vinna gehör hos en bredare allmänhet.”

Mattias Karlsson reser alltså en halmdocka så extrem att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan göra annat än att slå ner den. Genom att kontrastera den mest destruktiva identitet som går att uppbringa – en militant islamist – mot en karikerad svensk idealbild av en hembygdsengagerad officer, tvingar Karlsson läsaren in i ett falskt dilemma. Han raderar hela den verklighet där 99 procent av befolkningen befinner sig, för att få sin egen position att framstå som det enda rimliga alternativet.

Men Karlssons exempel blottar i själva verket en ideologisk paradox. Att påstå att ursprung och kultur är helt frikopplade är att blunda för nationalismens kärna – och att i den politiska debatten måla upp etnonationalism och kulturnationalism som oförenliga motsatser är en intellektuell återvändsgränd.

I verkligheten går de hand i hand. Den kultur som Sverigedemokraterna säger sig vilja värna – språket, normerna, institutionerna och historien – har inte uppstått i ett vakuum. Den har mejslats ut under hundratals år av just den etniska folkgrupp som bebott det här geografiska området.

Hela argumentationen är alltså en ohederlig bluff – en sköld mot anklagelser om rasism på bekostnad av den svenska ursprungsbefolkningen:

”Titta på oss i SD, vi har inte mer till övers för den etniska svenskheten än ni på vänsterkanten, det är bara våra dumma väljare som tror att ursprung spelar roll så snälla, rara, får vi komma in i finrummet nu?”

I sitt försök att framstå som rumsren lyckas Mattias Karlsson dessutom med (det tvivelaktiga) konststycket att slå åt två håll. Å ena sidan tycks han kräva en närmast parodisk ”supersvenskhet” av den med utländskt ursprung för att den ens ska bli godkänd – å andra sidan devalverar och förminskar han helt det svenska ursprunget. Genom att jämställa en IS-terrorist med generationer av svenskar reducerar han hundratals år av delat historiskt ansvar och kulturarv till en ren genetisk slumpkod.

Resultatet blir en nationalism som i teorin låtsas vara öppen, men som i praktiken både förnekar historien och omöjliggör framtiden.

Bild: Mattias Karlsson (Landstingshuset via Wikimedia Commons)