
Sverige har i sekler haft fred och på det hela taget frihet från interna våldsamma konflikter. Vi räknar inte skotten i Ådalen år 1931 där militär dödade fem strejkande arbetare. Denna långvariga fred kan inte annat än ha påverkat svenska folkets mentalitet. Om du inte tror på vårt folks fredliga sinnelag räkna då antalet bondeuppror och jämför med länder mer söderut i Europa. Du kommer att upptäcka att den svenska historien tycks ligga fast förankrad på sin räls och inte kan hamna på någon annan bana. Lugnet verkar säkrat.
Inte ens ett riksdagsval, som vi nu med oklart slut har sedan september, kan störa den stadiga svenska tryggheten om än de internationella händelserna, även de närliggande, borde få oss att förvånat betrakta Europa. Om jag läser rätt innantill i den utländska pressen råder krigsliknande förhållanden. I Frankrike började det ganska milt med att skolungdom protesterade mot förhållandena i skolan men förvandlades över en natt till en välorganiserad attack på den skötsamma medelklassens välfärdsstat ungefär som Black Lives Matter, där polisen i Minnesota hjälplöst tittade på medan snabbt rekryterade ungdomsbrottslingar organiserade ligaräder mot butiker i städernas centra. På liknande sätt har kravaller, delvis efter inspiration från Frankrike, brutit ut i Italien och andra sydeuropeiska länder. Ofta har den reguljära polismakten tvingats böja sig för ligorna, som mest består av färgade invandrare upp till 30 år.
Skribenten Douglas Murray gör en chockerande observation i the Spectator, nämligen att en stor del, hur stor säger han inte, av de immigranter som nu stör ordningen och lever på välfärdsbidrag i Storbritannien inte precis varit nödställda flyktingar som simmat över kanalen utan i stället inbjudits av den engelska regeringen i egenskap av personer som av immigrationsmyndigheter bedömdes ha tvingade behov att komma in i landet trots att de till helt nyligen varit mordiska fiender till sitt nya hemland, till exempel en Mohammed Yaseen som blev filmad när han skar huvudet av en engelsman i Irak. Murray kan ge hur många exempel som helst:
Fundera en stund på det. Vilket land, vilken civilisation, skulle vara så vansinnigt att det, efter att en av dess medborgare halshuggits av en terroristgrupp, välkomnat en medlem av den gruppen och ger honom brittiska skattebetalares pengar? När du betalar skatt igen i år, kom ihåg att en del av dina pengar har getts till Yaseen – och till många andra som han.
Titta på någon av de terroristiska grymheterna de senaste åren så ser du samma mönster. Storbritannien – under Labour- och konservativa regeringar – har konsekvent vägrat göra det uppenbara: deportera och stänga gränserna. Istället har man upprepade gånger släppt in de människor som varit landets mest synliga, högljudda fiender. Ta vilken terroristgrupp som helst och Storbritannien har välkomnat dem istället för att stöta bort dem.
Murrays budskap är att Europas problem inte alls varit att vi inte ”sett det komma”, utan att tvärtom att vi varit fullt på det klara vad slags framtid vi varit på väg att skapa för vårt land. Sverige kan känna igen sig. På ett annat ställe förklarar the Spectator framtidens europeiska samhälle:
ett samhälle som tycks ha förlorat förmågan att producera ekonomisk tillväxt, eller barn, medan statsutgifterna, särskilt för välfärd, pensioner och sjukvård, fortsätter att växa och växa.
Uppenbarligen är man den allmänna meningen mer uppmärksam i det övriga Europa än vad vi är i vårt land. I samband med riksdagsvalet hade det varit naturligt om partierna presenterade åtgärdspaket för de olyckor som sannolikt kommer att drabba oss om Sverige inte har något särskilt änglabeskydd som Europa saknar. Men att frågan inte kommer upp måste vara ett tecken på att Sverige inte har fantasi nog att begripa att en allians mellan bidragstjuven Mohammed Abdelkarim Ali och Vänsterpartiet inte handlar om att höja Somalias kulturella nivå utan om att sänka Sveriges.


