C anklagar SD för extremism och vill bland annat av detta skäl inte sitta i en regering som SD har inflytande i. Det kan därför finnas anledning att skärskåda vilket av de två partierna som är extremt.

Att invandringen är problematisk och har lett till mycket stora problem för Sverige är uppenbart. Omfattande brottslighet och överbelastning av rättsväsendet är en effekt. Att på kort tid – 20 år – öka befolkningen med flera miljoner överbelastar bostadsmarknaden och annan infrastruktur, vilket kommer att kräva mycket stora investeringar.

Den snabba ökningen som vi har tvingats uppleva i Sverige gör att assimileringen av de inflyttade försvåras och fördröjs eller kanske omöjliggörs. En mycket stor och snabb befolkningsökning innebär att nationen förändras. Vi får enklaver av främmande kulturer som kan skilja sig helt från landets egen kultur.

Är de som godkänt denna utveckling extrema eller är det de som försökt bromsa den som är extrema?

Bakgrunden till vår nuvarande situation framgår av en proposition som godkändes enhälligt av riksdagen år 1975, det vill säga med Centerpartiets fulla stöd.

Skälet till propositionen var att Sverige ansågs vara ett av de rikaste länderna i världen med avsevärda skyldigheter gentemot mindre lyckligt lottade människor som under de kommande åren förväntades komma just till Sverige. Dessa invandrare betecknades allmänt som flyktingar trots att de flesta nog kom för att dra nytta av den svenska välfärdsstatens generositet.

Regeringens proposition handlade om hur den samlade välfärdsstaten föreställde sig en tillvaro skapad för att tillfredsställa önskemålen och behoven hos de stora människoskaror som förväntades komma. Ett nytt Sverige skulle uttryckligen skapas och göras om för att bättre passa de nyanländas behov, vilket bland annat förutsatte att svenskarna själva gjordes om.

Följande exempel från propositionstexten beskriver den närapå gränslösa välvilja med vilken den svenska välfärdsstaten ville omfatta flyktingarna:

Genom invandringen har den religiösa situationen förändrats i Sverige. Detta förhållande bör återspeglas i samhällets inställning till de olika samfunden. Målet bör vara att ge invandrare möjligheter till religiös service enligt det egna samfundets ordning. IU anser det vara mycket positivt att det år 1971 införda statsbidraget till fria kristna samfund har vidgats till att omfatta även andra samfund inom såväl kristna som icke-kristna religioner.

Det nya Sverige ska skapas enligt följande tre mål: (1) jämlikhetsmålet; (2) valfrihetsmålet; och (3) samverkansmålet. Det övergripande målet i invandringspolitiken som har lagts fast av statsmakterna är jämlikhetsmålet. Eftersom invandrarna inte har någonting innebär jämlikhetsmålet att de ska ha allting, helst genast:

Invandrarna ska ha arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt.

Jämlikhetsmålet innebär också att invandrarna liksom svenskarna ska ha rätt att göra sig förstådda genom ett språk som de själva valt och vars kulturella förkovran säkerställs genom förstärkta statliga bidrag. Det betonas att målet bland annat innebär att invandrarna och deras barn genom samhällsinsatser bör ges reella förutsättningar att bibehålla det egna språket, att utöva ”kulturell egenverksamhet” och att upprätthålla kontakterna med den egna kulturkretsen, allt på statens och därmed skattebetalarnas bekostnad. Detta ställer ytterligare krav på de etniska svenskarna.

Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet. Detta förutsätter att de olika invandrargrupperna får ekonomiskt och annat stöd för att utveckla kulturell egenverksamhet samt att det allmänna kulturutbudet i Sverige bättre svarar mot de behov som har uppkommit genom invandringen.

Samverkansmålet innebär att samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen. Det förutsätter att de olika minoritetsgrupperna blir – och upplevs som – likvärdiga parter i samhället. Det innebär vidare att invandrarna bör engageras för samhällsfrågor och att det bör bli lättare för dem att aktivt delta i det politiska och fackliga arbetet. Invandrarna och de språkliga minoriteterna måste bli delaktiga i utformningen av de beslut som berör deras situation. Samverkansmålet syftar även till att genom utbildning och information till den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ursprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet. Härigenom borde intressekonflikter på nationella eller språkliga grunder kunna undvikas. Särskilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.

Centerpartiet skrev under på allt detta. Invandrarna själva har allteftersom blivit medvetna om sina rättigheter och därmed kunnat flytta fram sina positioner, numera ända till riksdagen.

Claude gör bedömningen att den svenska invandringshumanitära politiken kostat närmare tusen människoliv under det senaste halvseklet. Statsminister Stefan Löfven blev herostratiskt ryktbar när han i modern tid, apropå den svenska mordvågen, ursäktade sig med att ”vi såg det inte komma”. Tänk då på att Sverige några år tidigare hade en hel riksdag som enhälligt fattade de beslut vars följder Löfven inte observerade.

C har varit pådrivande och gränslöst i denna fråga. När invandringsdebatten pågick som mest hävdade Annie Lööf, partiledare för C, att Sverige borde kunna ta emot 30 miljoner invandrare.

SD uppstod som en reaktion mot denna gräns- och kravlösa invandring av människor som inte har förutsättningar för eller vilja till anpassning, vilket leder till nationens sönderfall. SD var det enda partiet som var klokt nog och vågade säga emot och vann därför många sympatier. Förändringar ja – men av rätt slag och i små steg.

Baserat på denna kanske viktigaste fråga, vilket parti är extremt? C eller SD?

BILD: Centerpartiet i Prideparaden under Stockholm Pride 2014.

Bengt Holmgren är samhällsdebattör, tidigare VD Bergvik Kemi AB, VD Oljeprospektering AB, Världsbanken, nu styrelseledamot i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Under 1989 till 2000 styrelseledamot och vice ordförande i Skattebetalarnas Förening.