”Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga många fula ord. Med blod ska vi stäppen färga, nu äntligen lär jag få nån praktisk nytta av min Hermodskurs i mord!”
Ja, så beskrev Lundastudenterna den kultur som rådde bland härskare från olika länder: från Mongoliet (här alltså Djingis khan), Centraleuropa (Cesare Borgia) eller Arabien (Muhammed). Överallt där det fanns undersysselsatta män från de finare familjerna kom plundring, våldtäkter, mord och allehanda tortyrhemskheter att bli legio för att bevisa ära och meningsfullhet. Som Dick Harrison nyligen skrev i en historiekolumn om 1100-talets Litauen var det just idéfattigdomen som var en avgörande anledning till att många annars totalt meningslösa krig förekom.
Tittar man på islam är det lätt att förstå att det fortfarande är samma gamla härskar-, plundrar- och erövrarideologi som Muhammed själv instiftade under 600-talet. Skillnaden mot Djingis khan var framför allt att Muhammed insåg att hans ideologi skulle kunna ha mycket större chanser att överleva framtiden om han maskerade den som en from lära. Under sin tid i Medina hade han sett prov på vad både kristendomen och judendomen kunde åstadkomma, så varför inte ta lite från dessa båda när han skapade sitt storverk, Koranen med haditherna.
Under de 1 300 påföljande åren visade dock inte Muhammeds efterföljare särskilt många prov på den mildhet som Allah utstrålar. I stället var det framför allt de delar som handlade om hur man behandlade otrogna, kvinnor och olika djur som blev förhärskande. Europa var nära att falla innan muslimerna stoppades vid Wiens murar på 1500-talet, efter att precis dessförinnan ha blivit utslängda ur Spanien.
Efter reformationen började den tidigare svaga västvärlden att resa sig via vetenskap och upplysning. När sedan islamisterna förlorade stora delar av Mellanöstern i och med första världskrigets slut, insåg ledande muslimer – framför allt i Egypten men även i Saudiarabien – att den dittillsvarande erövringsstrategin aldrig skulle kunna ge de önskade resultaten. Det nybildade Muslimska brödraskapet ändrade därför budskapet till att islams slutliga erövring av världen skulle ske via livmodern; det vill säga föda fler barn och på några generationer helt enkelt översvämma världen. Terror skulle bli vapnet som skulle hålla de motvilliga befolkningarna i schack.
Under åren närmast efter andra världskriget, och i samband med att den västliga koloniseringen upphörde i Afrika och Asien, fick muslimerna en chans att etablera starka fästen: Indien och dess utbrytarstat Pakistan, Indonesien, Afghanistan, Marocko, Algeriet med flera. Saudiarabien och Turkiet hade redan traditionellt urstarka islamistiska rötter. Den arabiska våren, med 9/11 som höjdpunkt, skapade massutvandringen till Europa.
Enligt Muslimska brödraskapets recept sker etableringen via muslimska minoriteter i tre stadier: Det första var att etablera en minoritet som kunde ställa krav på särbehandling med åberopande av religionsfrihet. Ju mer man växte, desto fler krav kunde ställas för att därefter via hot och terrordåd så småningom ta makten. När maktställningen väl var nådd förbjöds alla demokratiska rättigheter och sharialagar blev det enda tillåtna. I Europa har man nått långt i vissa länder, medan en viss tröghet har noterats i andra. Det viktiga är dock att man på vägen framställer sig som fredlig och skyller terrordåden på extremister.
En fråga som man ställer sig är varför så många västliga demokratier inte reagerar tidigare och mer kraftfullt. En anledning som framförs när det gäller de större länderna som Storbritannien, Tyskland och Frankrike är gammal kolonial skuld. En annan, som inte erkänns så gärna, är att särskilt vänsterkrafter finner muslimer vara politiska verktyg som passar.
Att beskriva islam på det sätt jag gjort ovan är enligt det etablerade vänsterblocket att uttrycka islamofobi; det vill säga en obefogad rädsla och att bortse från religions- och yttrandefriheten. På vissa håll har man till och med gjort det olagligt att framföra tankar av det här slaget mot islam. Ett vanligt argument är att muslimerna själva till allra största del är fredliga. Givetvis är det så; de har inget val, ungefär som det var med ryssarna i Sovjetunionen. Verkligheten är dock, som undersökningsinstitutet Pew visade 2013, att så många som 20 procent – det vill säga 300 miljoner individer – kan tänka sig att själva utföra de nödvändiga våldsdåden för att säkra islams erövringsplaner.
Islamiseringen av västvärlden pågår för fullt och många gånger med ledande västliga politikers hjälp. I många länder utgör muslimerna redan uppåt 20 procent av befolkningen. Vi vet vad som väntar om muslimerna blir i majoritet. De civiliserade, demokratiska samhällena upphör och blir på samma sätt som de som erövrats på andra håll i världen. Frihet, demokrati och öppenhet försvinner och en mörk tid väntar. Särskilt för kvinnorna (av vilka många ironiskt nog nyligen tillkämpat sig jämlikt inflytande) blir förändringen påtaglig, vilket fotografier från Egypten och Iran från 1960- och 1970-talen visar.
Kanske är det inte redan för sent, men vi har knappast råd att vänta en generation till.
Olle Reimers är en pensionerad advokat och bankman. Han är bosatt i Bangkok, Thailand.
