Klimatkatastrofen kom upp i samtalet, den som alltså pågick för fullt. Hon förklarade den saken med stor självklarhet och något nedlåtande för oss som inte omedelbart tog till oss hennes djupa insikter. Tidigare under dagen hade hon tvingat ut sina två barn, då i tidig skolålder, att hasa runt lite på skidor i Fredhällsparken.

Året var 2004, vi hade en luciasammankomst, en handfull föräldrar vars barn gått i samma förskola. I mitten av december hade det snöat lite under natten, ett par centimeter inte mer. Kvinnan, som jag kallar Lena, hävdade bestämt att den snö vi nu såg var den sista någonsin i Stockholm. Hennes budskap levererades med eftertryck – med självbelåten auktoritet, kan jag säga utan överdrift. Hon var naturvetare och akademiker, biolog, och satte hela sin bildning bakom orden.

Det här utspelade sig för två decennier sedan och sedan dess har huvudkommunen upplevt ett antal riktigt snörika vintrar. Det mesta i väderväg har varit som det brukar vara vill jag påstå. I hushållet har hustrun och undertecknad ett återkommande internt skämt: varje gång det kommer snö säger vi med spelat eftertryck att det är den sista snön någonsin.

(Häromveckan stötte hustrun ihop med Lena vid frysdisken på ICA. Lena uppdaterade hustrun om våtmarker, polarisar och fascisten i Washington. Men viktigast av allt var att bojkotta och isolera Israel för att hejda deras pågående folkmord på palestinierna.)

Femton år efter Lenas luciaföreläsning hade jag ett samtal med en kvinna jag känt sedan vi var tonåringar. Hon hade ringt och beklagat min mors bortgång. Det här var försommar det första året med coronan, som man sa då. Av någon anledning kom hon in på att oroa sig för den enligt media stundande knallheta sommaren, en förutsägelse som bottnade i de klimatförändringar som hon senare i samtalet skulle klandra min bil för. Sommarhettan skulle bränna bort all växtlighet.

Jag var till en början i samtalet milt undvikande, men hennes ton hårdnade snabbt. ”Är du en sådan där klimatförnekare?” undrade hon aggressivt förundrad. Jag kontrade med att hon tydligen var en klimatalarmist och hörde hur hon flämtade och bokstavligen tappade andan några sekunder av denna motreplik. Jag bjöd motstånd, vilket hon inte var van vid.

Vårt samtal, om man kan kalla det så, spårade snabbt ur. Hon levererade åsikter i kommandoton, teser som absolut inte fick ifrågasättas. Jag fick bland annat höra en prognos liknande den som Lena levererat – vi skulle aldrig mer ha normala vintrar med snö och kyla i Mellansverige. Gator och torg skulle dessutom stå under vatten inom kort.

Ytterligare fem år senare, nästan i nutid, pratar jag i telefon med en kvinna som jag dejtade till och från under fyra år, för länge sedan. På något vis kom hon in på bilägande, hennes och mitt. Hon rekommenderade mig, ganska överraskande, att köpa en svindyr elbil, en Porsche Taycan. Inte aktuellt, förklarade jag passivt.

Jag frågade hur det gick med planerna på att köpa något ställe i Key West inför nedtrappningen av det yrkesverksamma livet. Dessa planer hade hon nämnt några år tidigare då vi haft de återkommande födelsedagskontakterna på telefon. Min undran kom sig av en viss respekt och en gnutta avundsjuka inför hennes planer på att tillbringa vinterhalvåret i ett varmare klimat. Hon hade redan besökt Key West flera gånger, liksom Costa Rica, Mexiko och Kalifornien i liknande sonderande syfte. Hon flög obekymrat jorden runt men krävde att folk skulle köra elbilar.

Men Key West var absolut inte aktuellt längre. Jag fick lyssna till ilskna tirader, mycket ilskna, om den nuvarande presidenten i Vita huset. Han var rasist, fascist, nazist, mördare, pedofil och annat liknande dåligt. Om jag inte fattade det var jag medskyldig till världens undergång. På ingen tid alls hade hon gått från att vara en trevlig och balanserad person till en etterfrustande drake.

Jag häpnade och avstod från att kommentera eller provocera, det behövdes ju inte. Det här är en i normala fall vaken och intelligent person, den enda jag känner som är medlem i Mensa. Hon är utbildad på Handelshögskolan och har nu en sådan karriär och ekonomi att hon (som singel) kan köpa ett fritidshus på Västkusten och överväga att köpa något på andra sidan Atlanten.

Det slumpar sig så att hustrun och jag på respektive sidor av släkten har varsitt kusinbarn, födda som flickor men nu med tillskapad oklar könsidentitet. En av dem har bytt förnamn till det könsneutrala Kim. Båda är idag närmare 30 år men ser ut och uppför sig som lajvande fjortisar. Metallbitar i ansiktet – piercing – hår i spännande färger, illasittande kläder och en allmänt självbelåten uppsyn. Båda har gått eller går på någon folkhögskola och har alla de rätta progressiva åsikterna, som de gärna delar med sig av.

Varför berättar jag om dessa kvinnor?

Jag gissar att de är ganska typiska representanter för de av media manipulerade och känslostyrda personer som vi tycks möta allt oftare. Inför de stundande allmänna valen i Sverige visar flera undersökningar att en tydlig majoritet av kvinnorna tänker rösta rödgrönt. Kanske inget vi borde förvånas över?

BILD: Pittsburgh Earth Day Climate Strike, en klimatmanifestation som ägde rum utanför City-County Building i Pittsburgh, Pennsylvania den 22 april 2022.

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, fil.kand. och fil.mag. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.