I DN den 23 augusti slår förra ärkebiskopen Antje Jackelén (bilden) ett slag för auktoritetstron i kyrkliga sammanhang. En sådan uppfattning är alldeles för katolsk, muslimsk och antiluthersk för min religiösa smak. I kyrkliga sammanhang är jag populist även om jag har svårt med gudstron. Men det är inte tron utan den årliga kyrkoskatten, som jag noga betalt, som ger mig rätten att utmana Jackelén till debatt.

Det finns tre olika modeller ett förhålla sig till det religiösa. Det som skiljer dessa modeller åt är att de sätter sin lit till olika auktoriteter. Den katolska/ortodoxa/muslimska modellen ger kyrkan, traditionen och prästerna tolkningsföreträde (se bara på hur det går i Iran när ett sådant system tar kommandot). I den protestantiska modellen har Skriften företräde. Martin Luther myntade begreppet Sola Scriptura. Det betyder att inget annat gäller än Bibelns klara ord som envar kan läsa i sin ägandes heliga bok. En tredje variant är den teologiska/akademiska/forskningsorienterade/byråkratiska som mer har sin hemvist på universitet än i kyrkostyrelser.

Vi lutherskt inspirerade kyrkopopulister anser att vi har samma rätt som en kyrkofurste att tolka Bibeln (även om det förekommer att furstarna är mer sakkunniga än populisterna samtidigt som de senare ej sällan gör en skarpare innanläsning).

Det är i det här häradet Jackelén försöker göra sina poänger. Till exempel hävdar hon att Jimmie Åkesson har sagt att Svenska kyrkan borde vara mer nationalistisk och bekämpa islam. Själv anser jag båda dessa mål vara fullt förenliga med Bibelns ord, men det gör inte förra ärkebiskopen. Hon hänvisar i stället till vad andra stora och i kyrkliga sammanhang inflytelserika teologiska byråkratier i den övriga världen har sagt när det gäller ”klimat, migration, bistånd och religionsdialog”.

Mot bakgrund av vad sådana globala kyrkliga auktoriteter har för uppfattningar passar Jackelén på att ge oss som betalar årsavgiften en skarp tillsägelse: ”Retorik om att ett trossamfund håller på att ’islamiseras’ får inte reproduceras i seriösa sammanhang utan att begreppet definieras och problematiseras.” ”Får inte”? Det är väl problematiserat nog att Koranen förnekar kristna elementa som treenigheten och inkarnationsläran (till exempel i Sura 4:171, som säger att Gud inte har någon son, och Sura 5:73, som fördömer treenighetsläran som shirk, avgudadyrkan).

Sedan kommer förra ärkebiskopen med ytterligare förmaningar. Vi måste sätta större lit till vad den moderna teologin kommer fram till. Bibelforskningen har upptäckt att det här och där står fel i Bibeln. Enligt 1 Kor 14:34 ”måste kvinnorna vara tysta i församlingarna”. Det är fel, säger ärkebiskopen. Det är därför vi har teologin. Den ska utreda vilka stycken i Bibeln som man inte behöver bry sig om.

Jag har ett eget litet spel som jag provar på särskilt pompösa präster.

Tror du på Gud? frågar jag.

Självklart, svarar den pompöse och ser förnärmad ut.

Då tror du att Gud och Jesus kunde göra underverk, fortsätter jag.

Fattas bara, säger prästen och ser alltmer ut som en påve.

Menar du på allvar, frågar jag med ironisk uppsyn, att du tror att Jesus kunde gå på vattnet? Upphäva naturlagarna? Att Charles Darwin och Kungliga Vetenskapsakademin och Nobelpriset i fysik kan slänga sig i väggen?

Men det blir för mycket för den pösige som börjar svamla om att man ju måste tolka allt med respekt för varje tidsålders tankevärld och fysikaliska föreställningar.

Då tar jag fram tjurfäktarvärjan ur muletan: Jaså, du tror att Gud kunde åstadkomma det märkvärdigaste av allt, att skapa jorden, mineralerna, bergsmassiven och floderna för att inte tala om alla växterna, djuren och fiskarna. Och sedan tror du inte på en liten skitgrej som att han lät sin enfödde son gå på vattnet!

Jag ler i mjugg. Jag har vunnit. Prästen tror i verkligheten inte på Gud. I livet har jag bara träffat en präst som trott att Jesus kunde gå på vattnet. Det väckte min uppriktiga respekt. Han var frikyrklig. Honom anställde jag som informationschef.