Självklart känner du till World Values Survey som bevisar att Sverige är det högst utvecklade och modernaste landet i världen. Jag skrev om denna internationella undersökning här. Min poäng var att projektet var meningslöst annat än som propaganda för Sverige och därför var det, mycket riktigt, i stort sett helfinansierat av svenska staten.

Ett snarlikt projekt som bara är ännu mer storslaget och internationellt förankrat är forskningsupplägget V-Dem som varje år organiserar ett slags VM i demokrati där resultaten redovisas på hundradelen. V-Dem engagerar tusentals vetenskapliga medarbetare vars huvudsakliga uppgift är att enligt ett centralt utarbetat schema ge varje land demokratipoäng i flera olika demokratigrenar.

Verksamhetens epicentrum ligger i Göteborg. Sverige har visat sig vara det tredjen mest demokratiska landet i världen. Sverige står för finansieringen. Claude ger detaljer:

V-Dem är delvis finansierat av DEMSCORE, ett nationellt infrastrukturbidrag (nummer 2021-00162) från Vetenskapsrådet — den svenska statliga myndighet som är landets största enskilda finansiär av grundforskning inom alla ämnesområden, underställd Utbildningsdepartementet. Enligt V-Dems egen sida om finansiärer bidrar en rad organisationer, bland andra: Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Göteborgs universitet, Riksbankens Jubileumsfond, Europeiska forskningsrådet (ERC), amerikanska National Science Foundation, tyska Volkswagen Stiftung, norska Forskningsrådet, EU-kommissionen, svenska Utrikesdepartementet, Marcus och Marianne Wallenbergs Stiftelse, Mo Ibrahim-stiftelsen och Världsbanken.

Om en enskild regering eller intressegrupp finansierade hela projektet skulle det vara en uppenbar risk för snedvridning. Med en så bred finansiärsbas (och ett uttalat krav på metodologiskt oberoende som villkor för att ta emot pengar) blir den risken mindre.

Men hur ser de inom varje demokratigren tillåtna svarsalternativen ut som de tusentals bedömarna över hela världen har att välja på när de ska ge poäng åt sitt eget land eller någon granne? All information påstås vara tillgänglig på V-Dems hemsida, men jag lyckades inte hitta det så jag bad Claude om hjälp vilket han klarade av med ett visst besvär. (Ett förvånande stycke information som Claude stötte på var att V-Dem i sina bedömningar använder upplysningar som – i utspädd form antar jag – hämtas varje år sedan franska revolutionen, alltså 1789. Det lät som om sekelvis med demokratiinformation återanvändes varje år. Eller hade världsmästerskapen första gången gått av stapeln i giljotinens skugga och befunnits vara en sådan succé att den återupprepats? Jag hade inte energi nog att kräva mer detaljerade upplysningar om detta utan utgick från att göteborgarna kan ge hyggliga svar.)

Här är tre av de hundratals demokratifrågor som ställs av de tusentals bedömarna avseende varje land:

Domstolars oberoende (”High court independence”): Skalan mäter i vilken utsträckning den högsta domstolen anpassar sig efter regeringens position — variabeln kan ta fem värden: noll om domstolen alltid följer regeringens linje, upp till fyra om domstolen aldrig gör det, med mellanlägen som ”ofta”, ”hälften av tiden” och ”sällan” däremellan. Högre värden betyder alltså större domstolsoberoende.

Domstolspackning (”Court packing”): variabeln mäter i vilken grad den verkställande makten utökar antalet domartjänster av politiska skäl — från att domare tillsatts utan politiska motiv, via en begränsad politiskt motiverad ökning, till en mer omfattande sådan.

Mediebias på en femgradig skala från 0 (”medierna täcker bara det officiella partiet, eller saknar politisk bevakning helt”) till 4 (”medierna täcker alla nyhetsvärda partier opartiskt och proportionerligt”).

Personligen skulle jag ha svårt att förstå vad dessa svarsalternativ egentligen betyder. Om jag själv skulle välja ett av de fem alternativen för domstolarnas oberoende i Sverige skulle jag med gott samvete och med stöd i svenska uppfattningar kunna rösta på vilket val som helst.

När det gäller tillsättning av domare på politiska grunder (”court packing”) skulle jag säga att detta är ordinarie svensk ordning. (Tänk på advokatnätverken ”Hilda” och ”Ruben”.) Lika illa skulle Sverige hamna i frågan om mediebias.

Hur kunde vi komma på tredje plats i den kanske mest prestigefyllda demokratitävlingen som avhålls i hela världen?