Du känner säkert till den i bilden återgivna Kulturkartan. Den har utarbetats av två sociologer, en amerikan som jobbat på universitet i USA, en tysk som jobbat på universitet i USA och sedan flyttat till det svenska statsfinansierade Institutet för framtidsstudier. Kartan är världsberömd i hela Sverige. (Så har det varit, tror jag, sedan Gunnar och Alva Myrdals tid. De lärde sig amerikanska välfärdsidéer på universitet i USA och tog med dem hem till Sverige där jordmånen för sådana påfund, det vill säga finansieringsmöjligheterna, var mer lovande. Makarna Myrdal var mer insyltade med den socialdemokratiska makten i Sverige vilket underlättade de ekonomiska diskussionerna.)

Syftet med kartan är inte att rita upp jordens konstruktion efter latitud och longitud utan att efter en snarlik dikotomi placera ut folk enligt deras tänkande. Sverige, Norge och Danmark kommer bredvid varandra högst upp i nordöst vilket stämmer med våra fördomar och rimligen gör oss benägna att fästa avseende vid kartan. Längst bort från oss skandinaver återfinns folk från Ghana, Libyen och Qatar, som ju även känns kulturellt avlägsna. Kulturkartans pricksäkerhet verkar närmast ockult när man konstaterar att de två geografiskt avlägsna länderna Taiwan och Litauen placerats nästgårds trots att de fått igång ett internationellt storbråk sedan Taiwan häromåret fått öppna ambassad i Vilnius. Kulturkartan har fattat något som inte jag begripit.

Självklart tror jag inte på kulturkartan. Så mycket serendipitet – det vill säg att man gör ett antal oväntade och lyckosamma upptäckter typ upptäcker penicillinet – finns inte i hela världen. De nationella kulterna är i verkligheten inte sådär homogena som det framgår av detta jag tvekar inte att säga vetenskapliga falsarium från Holländargatan 13 i Stockholm.

Men att jag inte tror på kulturkartan gör inte saken bättre ty tvivlet har gjort dilemmat ännu större. Om det hade funnits någon uppenbar nytta med Kulturkartan och Framtidsstudieinstitutets övriga verksamhet – där jag för länge sidan tillbringat ett mycket givande arbetsår som heltidsanställd framtidsforskare – så hade man nog inte reagerat för att verksamheten förra året kostade 75 miljoner kronor vilket bland annat räckte till att anställa 91 medarbetare. Det måste finnas någon enklare förklaring till Kulturkartans fortsatta offentliga finansiering än att den skulle ha gjort någon nytta för kunskapsutvecklingen i Sverige.

Det finns enklare förklaringar. Den enklaste av dem alla är att de två amerikanerna bakom Kulturkartan gjorde sin sociologiska innovation vilken så småningom välsignades så rikligt med statsbidrag att det räckte till att försörja 91 människor varav 62 disputerade forskare. Bara det är stort. De flesta idéer, framför allt inom den akademiska världen, har inte så mycket kraft i sig att de duger till att försörja en enda människa ens på deltid.