När jag igår hade skrivit en första version av nedanstående text erbjöd sig Claude, med vilken jag diskuterade ett annat ärende, nämligen pyramiderna, att redigera krönikan. Visst, sa jag, då kan jag publicera den så att alla kan bedöma den artificiella intelligensens insatser. Jag tycker nog att han gjorde texten bättre.

Nu ska jag presentera ett antal uppenbara och ovedersägliga sanningar om vårt samhälles konstruktion och härskande filosofi. Om du anser att jag har fel får du gärna vedersäga mig.

En av tidernas främsta sociologer, Karl Marx, observerade att olika samhällen har olika dominerande tankevanor eller ideologier, och funderade över ursprunget till dessa samhällsåskådningar. Han sammanfattade sina observationer i följande dictum: samhällenas dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi. Det betyder att den grupp som bestämmer i samhället lyckas få i stort sett alla människor att tänka likadant som de själva gör. Den italienske sociologen Gramsci (bilden) myntade begreppet hegemoni som benämning på den makt som den dominerande gruppen därmed skaffade sig.

Då undrar du vem som bestämmer i vårt samhälle. Är det kungen, kapitalisterna eller kyrkan? Jag påstår alltså att det är den politiska klassen, några tusen personer som besätter våra valda församlingar. Dessa är valda ombud för medborgarna men har makten över medborgarna. Betänk att detta är en underlig ordning. Det är som om den jordägande adeln hade regerat landet men skickat sina lagårdsförmän till riksdagen för att på egen hand fatta alla beslut.

Om de politiska ombuden alltså är den dominerade klassen så betyder det troligen att landet styrs efter intressena hos dessa ombud snarare än efter vad nationens ägare, således medborgarna, skulle bestämma om de funderat över vad demokrati betyder (så som USA:s Founding Fathers debatterade när de planerade landets konstitution). Vårt statsskick kallas därför för politikerväldet.

Ett grunddrag i alla statsskick är de värderingar som de – och därmed medborgarna i allmänhet – låter sig styras av. Liberalpartiets ledare Simona Mohamsson talar ofta om sina värderingar som hon hävdar är liberalismens men i själva verket är politikerväldets. (Till dessa hör inte att avstå från att fuska med sina akademiska meriter. Mohamsson har påstått sig ha en masterexamen från Åbo akademi medan hon i själva verket bara tagit en tjugopoängskurs.)

Liksom alla andra makthavare vill politikerväldet maximera sin makt ungefär som när kapitalister maximerar sin profit och anslagsmyndigheter maximerar sin omsättning. I en artikel i Dagens Nyheter (9 mars 2026) redovisar Mohamsson sina värderingar. Politikerväldet vill inte att det ska finnas några starka, konkurrerande utövare av makt. Det gillar därför inte den traditionella familjen, släkten och andra potentiella rivaler i det civila samhället. (De sovjetiska makthavarna, som hade likartade drivkrafter, tillät inte ens privata frimärksklubbar.)

Mohamssons favoritvärderingar uttrycker väl politikerväldets världsbild – inte för att de råkar vara impopulära hos mig, utan för att de systematiskt flyttar lojalitet och beroende från civilsamhällets mellanled till staten. En stark familj, en sammanhållen släkt eller en aktiv frikyrka är konkurrerande auktoriteter: de kan fostra, försörja och döma sina medlemmar utan att fråga politikerväldet om lov. Varje gång en sådan auktoritet försvagas – genom skilsmässoreformer, genom att flytta beslutanderätt över barn från föräldrar till socialtjänst, genom att göra individen snarare än hushållet till skatte- och bidragsenhet – uppstår ett tomrum som staten, inte marknaden och inte civilsamhället, fyller. Sekularism, jämställdhet och individualism är alltså inte i första hand filosofiska ståndpunkter utan administrativa verktyg: de gör medborgaren till en fristående enhet som förhandlar direkt med myndigheten, utan mellanhänder som familjen eller klanen som skulle kunna erbjuda ett alternativt beskydd. Mohamsson har ”extremt frihetliga värderingar” och en ”unik syn på barns rättigheter” (som egentligen innebär att makten över barnen flyttas från föräldrarna till politikerväldets verkställande organ, i detta fall de sociala myndigheterna, eller till barnen själva som sällan får lära sig att lyda vilket ofta avhörs i klassrummen).

I särskild ordning har Mohamsson förklarat att hon också särskilt månar om hbtq-rättigheter och förtroende för samhällsinstitutioner. Samhällsinstitutioner är sådana organisationer som står direkt under politikerväldet kontroll, till exempel Skolinspektionen och Arbetsförmedlingen.

Min allmänt toleranta hållning intalar mig att såväl Mohamsson som alla andra självfallet fritt kan hålla sig med vilka värderingar som helst såframt det inte ligger dem själva eller någon annan i fatet när de ska ta sig fram i livet. Till exempel skulle jag, om jag hade någon makt över kommunens kulturbudget, noga tänka efter innan jag gav bidrag till föreningar av transkvinnor vars affärsidé är att läsa sagor för femåringar på det kommunala biblioteket. En av mina värderingar är nämligen att jag inte vill uppmuntra folk att specialiserar sig inom yrken för vilka det inte finns någon efterfrågan på arbetsmarknaden. Eller du kanske vill överraska dina barn med att anlita en transkvinna för att spela jultomte?

På liknande sätt är det med flera av de värderingar som Mohamsson anser särskilt önskvärda. De hjälper inte samhället att utvecklas. Om politikerna brydde sig om det uppväxande släktet skulle de inte möjliggöra könsbyte utan föräldrars tillstånd för barn som uppnått sexton års ålder.

Med detta vill jag säga att de flesta problem vi har i dagens samhälle beror på att samhället styrs av olämpliga värderingar – och att dessa värderingar finns kvar, år efter år, oavsett vilket parti som för tillfället sitter vid makten, av samma skäl som Gramsci identifierade för hundra år sedan: den härskande gruppen har inte bara lagstiftningsmakt utan hegemoni, förmågan att få sina särintressen att framstå som allmänmänskliga sanningar. Mohamsson kallar det liberalism. Gramsci hade kallat det något annat.