Är vänstersympatisörer mer våldsbenägna än högersympatisörer? De flesta inom högern tycker nog det, medan vänstersympatisörerna själva säger sig stå för kärlek, medmänsklighet och största möjliga lycka för alla. Om de någon gång ursäktar våld, är det bara för att försvara omistliga humanitära värden som hotas av den illasinnade högern.

Egentligen är det konstigt att höger/vänsterskalan – som etablerades efter Franska revolutionen och fick sitt kraftfullaste uttryck i kommunistiska manifestet för snart 200 år sen – fortfarande fungerar. Ingen talar längre om ”hattar” och ”mössor” i politiken, så varför fortsätter vi identifiera oss som höger och vänster? Och hur kommer det sig att vanligt folk omedelbart förstår vad vi menar, när vi talar om vänsteranhängare respektive högeranhängare?

Vänsterns ursprungliga koppling till arbetarklassen, revolutionen och proletariatet har ju i stort sett försvunnit. Vad som däremot finns kvar är synen på våld – inte som något man tillgriper i en akut nödsituation, utan som legitim politisk metod för att nå ett långsiktigt mål.

Mitt intryck av högern är att man betraktar sina motståndare som okunniga, dåligt informerade och eventuellt mindre intelligenta. Medan vänstern tenderar att definiera sina motståndare som ”onda”. Okunnighet och dumhet kan framgångsrikt bekämpas genom bättre utbildning, fri media och tålmodiga politiska debatter, medan ondskan är något som måste utplånas. Det ligger i själva begreppet ”ondska”.

Högerns hjältar är påfallande ofta akademiska eminenser som skriver tjocka böcker. Robert Scruton, Jordan Peterson och Thomas Sowell är några exempel. Medan vänstern gärna placerar sin hjältegloria på våldsbenägna unga män som Che Guevara, alltid med en Kalashnikov inom bekvämt räckhåll.

Ber man ChatGPT göra en lista över historiens största folkmördare får man till svar Mao Tse Tung, Josef Stalin och Adolf Hitler. Alla tre har under olika perioder stötts av svenska Vänsterpartiet. Nummer fyra på listan är Pol Pot, en figur som ingen i västvärlden ville ta i med tång utom delar av vänsteretablissemanget, däribland tidigare vänsterpolitikern Birgitta Dahl.

Enda gången vänstern talar om ”folkmord” är när Israel med näbbar och klor försvarar sin existens. Med våldet som gemensam nämnare har man hamnat i samma politiska fåra som Hamas och radikal islam, vilket kan förefalla märkligt. Utöver våldet finns inte mycket i Mohammeds ideologi som för tankarna till klassisk socialism och ”allas lika värde”.

En annan märklig sak är vänsterns fixering vid nazismen. Nazismen är idag en död ideologi som ytterst få i västvärlden tar på allvar (utom möjligtvis i delar av Ukraina). Ändå har man gjort ”antinazismen” till en profilfråga av högsta prioritet. I brist på riktiga nazister väljer man att naziststämpla allt möjligt, från raggare i Ludvika till sverigedemokrater, nationalister och alla som tycker svenskarna är en etnicitet. I en demonstration nyligen framställdes judarna som ”vår tids nazister.”

Kanske är förklaringen så enkel som att nazismen är en fiende man förstår sig på. Även om man är oense, talar man i mångt och mycket samma språk. I likhet med vänstern var nazismen radikal, våldsam och kompromisslös. Man strävade efter världsherravälde och inga offer var för stora för att utplåna det man uppfattade som ”ondskan”. För Hitler representerades ondskan av judarna, för vänstern är det lite mer oklart.

En viktig skillnad mellan kommunismen och nazismen är att för kommunister står kampen mellan olika samhällsklasser. För nazister är det kampen mellan olika raser som gäller. Även här är dagens vänster lite oklar. Tidigare talade man mycket om klasskampen, men på senare år har rasfrågorna hamnat i fokus. Man är ”antirasister” av samma anledning som man är ”antinazister”. Rasismen är en ideologi man förstår sig på. För dagens vänster är det viktigare att veta vem som är svart, vit eller färgad, än vem som är arbetare respektive kapitalägare.