Igår skrev jag en text om min morfar och hans generation. Jag gör det då och då för att tiden och människorna före folkhemsbygget så ofta förminskas och avhumaniseras. Och att det ständiga förringandet av det svenska kulturarvet fått fäste bland människor, det märkte jag tydligt i kommentarsfältet hos en vän som delat texten på sociala medier.

En av kommentarerna löd:

”Potatis och sillspad”

Bara så där. Kort, koncist och lika tvärsäkert som nedvärderande:

”Potatis och sillspad”

Två ord för att sammanfatta Sverige före folkhemmet. Två ord för att beskriva generationer av människor som byggt det här landet.

Det är i sanning nedslående att historiesynen är så onyanserad och kategorisk. Men det är inte förvånande. Decennier – snart ett sekel – av historierevisionism har gjort sitt. De tidigare generationerna har blivit ansiktslösa skuggfigurer, utan glädje, utan hopp, utan drömmar, utan ambitioner. ”Potatis och sillspad” är därför den perfekta illustrationen av den indoktrinering vi utsatts för så länge.

Ett epitet man tar till när man gått på myten om att Sverige knappt existerade före folkhemmet. När man svalt det budskap som Nordiska museet vill förmedla när de ”informerar” om Sveriges historia och som historielösa och opportunistiska politiker vill banka in i det kollektiva medvetandet när de entusiastiskt talar om att det är NU vi bygger Sverige.

Det Sverige som funnits tidigare var bara en dypöl, befolkad av människor som gick runt i misär, som svalt, led och som aldrig kände något annat än apati.

Ingenting kunde vara mer fel. Visst var det många som var fattiga – inte minst min egen morfar och ännu mer min farmor Hilda, som var backstugusittare – men fattigdom innebär inte per automatik misär och hopplöshet på individnivå. Det fattiga Sverige var också till brädden fyllt av drömmar.

Titta bara på utvandringen. Det var inte misären som fick människor att bryta upp från missväxt och svält – det var drömmarna och ambitionerna. Driftigheten. Strävsamheten.

Hade de varit apatiska och glädjelösa hade de aldrig ens orkat tänka tanken.

Min morfar hade också ambitioner. Till Amerrkat reste han aldrig men han slet i sitt anletes svett här hemma istället. Han jobbade hårt dagen lång, året om, från tidig ålder. Och ja, han var fattig. ”Potatis och sillspad” stod det ofta på köksbordet i det lilla torpet. Men på bordet stod stundom också färska grönsaker, rotfrukter, smultron och blåbär, ägg och fläsk. Då och då en söndagsstek på nyskjuten fasan. Det bakades bröd, det gräddades pannkakor och kokades gröt och när hösten kom vankades det äppelkräm på äpplen som plockats från det knotiga äppelträdet i den lilla täppan.

För farmor var det värre. Som backstugusittare hade familjen inte tillgång till något annat än det som socknen erbjöd, särskilt efter att far i huset övergav hustrun och barnen. Det var hårt, fattigt och så påvert att potatisen ofta fick klara sig utan sillspad. Och ändå fanns det glädjeämnen, sillspadet till trots.

När farmor berättade om sin barndom var det långtifrån de nattsvarta berättelser som vi får höra idag, från människor som inte ens var närvarande. Det var hårt och slitsamt – hon frös ofta och var hungrig med jämna mellanrum. Men hennes övergivna mor hade all kärlek över för sina små och hon gav dem allt hon kunde. Så när farmor pratade med sina femton ungar om sin egen barndom var det med ljus blick. Att dela ett äpple med yngsta brodern var glädje – och fick henne att drömma om ett eget äppelträd.

Med tiden fick hon mer än så, min farmor. Hon blev så småningom maka och mor och bondmora på ett hemman i Karlskoga, ett mellanstort lantbruk med femton kor, höns, grisar och mängder med åkerjord. I trädgården växte inte bara ett äppelträd utan flera – och därtill päron, moreller och bigarråer, vinbär och krusbär. Slitsamt var det även då – men inte längre fattigt.

Vissa människor förblev i fattigdom livet ut. ”Potatis med sillspad” – och potatis utan. Sånt ska man inte hymla om. Men att generalisera så snävt, och förringa de generationer som gått före oss, av den orsaken är billigt och förljuget. För fattigdom har alltid funnits, och finns fortfarande. Men även i fattigdom finns färger, dofter, smaker, drömmar och ambitioner.

Bild: Kvinna utanför backstuga, bilden tagen någon mellan 1890 – 1910 (Public domain, Wikimedia Commons)