
Frihet är svårt. Det ger oss möjlighet att göra fel, och kräver därmed ansvar. Idag lever vi i den friaste civilisation som någonsin existerat i mänsklighetens historia, och detta gäller speciellt sexualiteten.
Det mesta av gammal hederskultur är bortsvept. Varken familjen eller staten lägger hinder i vägen för människor att leva ut sin sexualitet. Men detta har konsekvenser, för även om den gamla hederskulturen var förtryckande så var den också beskyddande. Folk visste vad som gällde, och de som bröt mot det bestraffades hårt. Folk behövde inte välja mellan att säga ja och nej, eftersom samhället gjorde det åt dem.
Idag är vi i stället fria. Det är bra. Men friheten gör att ansvaret att säga nej faller på individen. Är vi redo att hantera detta?
När det gäller samtyckeslagen och våldtäktsproblematiken så är ett problem att vi ofta har starka känslomässiga reaktioner på sex. Det gäller vad som än har hänt. För ett tag sedan slogs jag av följande citat från den ”reaktionära feministen” Louise Perry:
”Märkligt nog känner jag inte till något ord i det engelska språket för en särskild känsla som varje kvinna jag talat med har upplevt åtminstone en gång, men som de män jag har talat med inte verkar känna igen överhuvudtaget. Det är en kombination av sexuellt äckel och rädsla – den djupt rotade, illamåendekänslan av att vara instängd i närheten av en kåt man som väcker avsky. Att bli tafsad på i en folkmassa, att bli stirrad på med lysten blick när man reser ensam eller att bli lite alltför påstridigt uppraggad på en bar – alla dessa situationer kan framkalla denna fruktansvärda känsla.”i
Det ligger mycket i detta. Det är inte mystiskt att kvinnor, som historiskt har riskerat så mycket från sex, graviditet och barnafödande, har en djup skräck inför våldtäkt som män kan ha svårt att förstå. En man kan våldtas, men han är inte ättling till hundratals generationer av män som riskerat att tvingas älska och föda upp ett barn till någon som våldtagit dem.
Detta förklarar varför våldtäkt och sexuella brott är så mycket värre än exempelvis misshandel, även när den senare ger upphov till rent objektivt större skador. För alla skador är inte objektiva – vissa är subjektiva. Det gör dem inte mindre verkliga. Vår sexualbrottslagstiftning måste ha respekt för detta.
Men samtidigt finns det en gräns. Även respekt för sådant som ska respekteras kan tas för långt. Vår lagstiftning måste acceptera folks känslor, men vi kan inte tillåta detta att gå så långt som till att ignorera verkligheten. Allt som ger upphov till negativa känslor är inte brottsligt – eller bör åtminstone inte vara det.
Begrunda följande händelse som ett par veckor efteråt ledde till en våldtäktsanmälan:
”Hon beskrev det som skett för polisen på följande sätt: Hon lärde känna den misstänkte via internet. Första gången de sågs hade de frivilligt sex. Andra gången gick de till hans lägenhet. De började kramas och hade vaginalt samlag. Han försökte också ha analt samlag men det fullbordades inte. De fortsatte sedan med vaginalt samlag. Hon upplevde att hennes kroppsspråk och ansikte sa nej, men han fortsatte ändå. Han höll inte fast henne men efteråt upplevde hon att det inte varit frågan om frivilligt sex från hennes sida. Efter det vaginala samlaget gav hon honom oralsex. Hon var i förhöret osäker på om hon upplevde detta som frivilligt.”ii
Jag ser inga skäl till att betvivla uppriktigheten i anmälan, eller att kvinnan mådde dåligt av händelsen. Men samtidigt visar fallet hur våra fria val – eller brist på fria val – kan leda till obehagliga konsekvenser. Tyvärr är smärta och ånger inte ovanliga när det gäller sex
Följande citat från en universitetsstudent under MeToo-eran illustrerar hur fel det kan kännas även när det klart och tydligt förelåg samtycke:
Han gled in i mig och jag sa inte ett ord. Just då visste jag inte varför. Kanske ville jag inte känna att jag hade lurat dit honom. Kanske ville jag inte göra honom besviken. Kanske ville jag bara inte hantera den där verbala dragkampen av ”ska vi, nej vi borde inte” som så ofta uppstår innan man har sex med någon. Det var enklare att bara göra det. Dessutom låg vi redan i sängen, och det är vad folk gör i sängen. Jag kände en förpliktelse, en skyldighet att fullfölja det. Jag kände skuld över att inte vilja. Jag var inte oskuld. Jag hade gjort det här förut. Det borde inte ha varit någon stor sak – det är ju bara sex – så jag ville inte göra det till en sådan.iii
Det är svårt att sätta sexuella gränser. Sex är farligt, och ofta säger vi ja till sådant som vi sedan ångrar. Särskilt kvinnor blir ofta besvikna på mäns ofta mindre romantiska syn på sex. Så kommer det alltid att vara, då det kommer ur den mänskliga biologin. Det kommer aldrig att finnas någon perfekt lösning på sex och samliv mellan män och kvinnor som gör alla glada. Vi är människor.
Om vi misslyckas att dra denna gräns uppstår en mängd negativa konsekvenser. Det mest relevanta i det här sammanhanget är att en liten grupp psykiskt instabila kvinnor förväxlar (och uppmuntras att förväxla) sina naturliga obehagskänslor med att de utsatts för våldtäkt. Detta riskerar att förvärra deras psykologiska obehag, kasta förvånade män i fängelse och urholka förtroendet för kvinnor som utsatts för verkliga övergrepp.
Samtyckeslagen är ett klumpigt försök att hantera sådana här känslor genom att lämna över makten till staten. Vi försöker undermedvetet att ersätta den gamla hederskulturen som vi nu anser oss för fria och rationella för. De kulturella kyskhetsidealen och gentlemannaidealen är döda, och det är vi som dödade dem. Nu försöker vi reglera konsekvenserna. Staten klampar in där kulturen sviktar och tar över individens ansvar att säga nej.
Problemet är att staten inte kan göra detta. Åtminstone inte väl. Staten kan inte – ska inte – vara i varje sovrum, hålla ögonen på varje relation eller agera dejtingrådgivare. Men när den nu ändå försöker blir resultatet extremt klumpigt. Staten har inget mikroskop eller skalpell, så den tar i med storsläggan när den väl hittar något att slå på. Kunskap är makt, men i brist på kunskap drar staten slutsatsen att makt är kunskap.
I nuläget skyddar vi kvinnor från konsekvenserna av deras frihet på bekostnad av mäns frihet. Bokstavligt, då de kastas i fängelse. Det kommer sig av en oförmåga att acceptera att frihet leder till misstag. I stället lurar vi i oss själva att ett brott har begåtts. Har Sverige som land verkligen nått sin sexuella myndighetsålder?
BILD: Adam och Eva i lustgården. Målning av Johann Wenzel Peter (1745-1829).
i Louise Perry. The Case Against the Sexual Revolution: A New Guide to Sex in the 21st Century. Polity. (2022). Kapitel 4, sektion “The sociosexuality gap”, sida 77.
ii Stina Holmberg & Lars Lewenhagen. Våldtäkt från anmälan till dom: En studie av rättsväsendets arbete med våldtäktsärenden – Rapport 2019:9. Brottsförebyggande rådet. (2019). Sektion: ”Exempel på fall där tvångsrekvisitet inte är uppfyllt”, sida 60.
iii Louise Perry. The Case Against the Sexual Revolution: A New Guide to Sex in the 21st Century. Polity. (2022). Kapitel 1, sektion “Sexual disenchantment”, sida 12.


