Hustrun och undertecknad såg med stigande förtvivlan bilder från Frankrikes fordom stolta huvudstad, Paris, där ännu en gång en seger i fotboll har firats med att delar av staden slagits sönder, folk misshandlats och i några fall slagits ihjäl. I skrivande stund tycks situationen ha lugnat ner sig, men ingen ska tro annat än att viljan till våld och förstörelse ligger bubblande i förorterna för att när som helst återigen bryta ut i kravaller.

Det hände senast nu i maj 2026 när fotbollslaget PSG, Paris Saint Germain, besegrat Inter Milan. Det hände även när franska landslaget vunnit VM för några år sedan, erinrar jag mig. Den gången förklarade många stolta mörkhyade ’parisare’ att det var Afrika som vunnit, detta eftersom en majoritet av fortbollspelarna var mörkhyade män med rötter i Västafrika. Detta firades alltså med att man plundrade och slog sönder delar av Paris.

Nu i maj 2026 var det seger i Champions League som fick i huvudsak nordafrikanska huliganer från Algeriet, Marocko och Tunisien att visa att även de kunde ta tillfället i akt att visa sitt hat mot allt franskt och västerländskt. Det är svårt att tolka händelserna annorlunda.

Mitt minne är liksom mitt fotbollsintresse lite svagt på vissa punkter, så jag googlar och finner att franska kravaller på senare tid är återkommande fenomen i anslutning till fotbollsmatcher.

Vad händer? Varför sker detta?

En självklar undran i sammanhanget tycks vara sekundär i medias rapportering – att en seger firas med den här typen av skadegörelse och våld. Minst två döda, många skadade och någonstans mellan 500 och 700 personer i arrest. Värden för hundratals miljoner euro i spillror.

I skrivande stund pågår VM i fotboll, vi får se hur det avlöper.

Lite privat bakgrund. Jag bodde ett år i Paris 1983 – 1984. Det var kärlek till staden från första stund. Jag besökte därefter Paris mest veckovis i omgångar under resten av 1980-talet, bodde på billiga hotell eller hos min dåvarande franska flickvän. Det blev några korta besök under början av 1990-talet, sedan ett uppehåll till 2017.

Under drygt tjugo år hade flera stora förändringar skett. På 1980-talet talades det sällan om islamism, jag minns inte ens kvinnor med hijab i gatubilden. Men Jo Goldenbergs restaurang i de gamla judekvarteren hade 1982 utsatts för ett attentat utfört av en palestinsk terrorgrupp, sex döda och många skadade. Året efter kom jag att bo i stadsdelen Le Marais, några kvarter från restaurangen. Terrorattentatet 1982 tycktes 1983 betraktas som en engångsföreteelse, delvis på goda grunder eftersom den islamistiska hotbilden ännu inte mörknat.

Hur annorlunda var det inte 2017. Vi, familjen hade hamnat på ett hotell i vad som blivit en del av Västafrika. Det är ingen överdrift, olika delar av stadens periferi hade utvecklats till etniska enklaver. Där vi bodde, Place de Clignancourt, utgjorde bleka européer uppskattningsvis mindre än 10% av gatulivet. Det var skräpigt och överbefolkat men gatulivet var lite sävligt och kändes aldrig hotfullt för oss. En tidigare kollega till hustrun, som nu bodde i priviligerad ambassadmiljö i Paris, varnade oss för att besöka de nordafrikanska arabiska enklaverna. No-go. Där gick ingen vit, svart eller kvinna helt trygg. Vid det här tillfället fanns det spänningar särskilt mellan svarta afrikaner och nordafrikanerna, berättade han. Enklaverna levde i (oftast) lågintensivt inbördeskrig med varandra.

Vår vistelse innebar att vi var i Paris på nationaldagen, 14 juli. Jag hade flera gånger varit på plats och upplevt paraderna detta datum, inte minst 1989 vid 200-årsfirandet av revolutionen. Men det här året, 2017, meddelades på teve att säkerhetspådraget skulle var omfattande. Året innan hade en nordafrikansk muslimsk terrorist mördat ett stort antal firande fransmän i samband med nationaldagsparaden i Nice. Fransk nationalism var en självklar måltavla. Det var en verklig massaker med 87 döda och uppåt 500 skadade. Hundratals av de skadade blev invalider för livet. Vi avstod helt från att kolla någon parad.

Tredje världen, som de säger i Frankrike, hade fortsatt flytta in och nu etablerat sig i stora områden. Detta i en rad olika skepnader. Islam och islamism, som man knappt hörde talas om på 1980-talet, växte snabbt. Terrordåd med dödlig utgång var återkommande, kyrkor och katedraler ’fattade eld’ runt om i landet. Ingen jude gick säker, synagogan i Le Marais hade fått ständigt polisskydd.

Halvslum och trångboddhet var regel i invadrartäta områden, i enklaverna. Samtidigt hade lyxkonsumtion och exklusiv turism blivit betydligt mer dominerande i andra delar av staden. Det här var före covid och kinesiska turister med fyllda plånböcker vimlade längs Rue St Honoré där Chanel bokstavligen var granne med Yves Saint Laurent, osv.

Paris var förändrat i grunden.

Upploppen, våldet och förstörelsen i samband med fotbollsmatchen nu 2026 förefaller inte ha några tydliga islamistiska förtecken. Det tycks mest ha varit, som så ofta, unga män i vapenför ålder som har stor tillfredställelse i att ’göra kaoz’, som det ibland benämns i Sverige. Men jag är säker på att steget till islamistisk revolution inte är särskilt långt när det gäller Frankrike och Europa.

Möjligen är det lite annorlunda i USA där begreppet ’teen takeovers’ just nu upplever en högkonjunktur. Där är det främst unga afroamerikaner som står för det som rätteligen borde kallas kravaller, allmänfarlig ödeläggelse, våld och död. En möjligen växande folklig motreaktion benämns ’black fatigue’ i vilken personer av alla kulörer ger uttryck för att ha fått nog av bland annat dessa ’teen takeovers’.

Vi i Sverige är inte fredade, vi kanske ska erinra oss de så kallade påskupploppen 2022 när Rasmus Paludan med lätthet provocerade muslimska unga män till våldsamma upplopp, inklusive stenkastning, attacker mot polisen, skadegörelse och ett stort antal anlagda bränder.

En gemensam nämnare för våra problem är den västerländska kultursfärens ovilja att på allvar hantera dessa ständigt uppblossande kravaller – vars mål uppenbarligen är att förstöra den västerländska kultursfären.

Denna tvekan kommer att stå oss dyrt.

Vän av ordning kanske vill relativisera det här med kravaller, påpeka att det förekom bitvis våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och poliser exempelvis i Belfast nyligen. Det var efter att en illegal invandrare på öppen gata oprovocerat försökte skära huvudet av en för honom okänd vit irländare. Vad protesterna handlade om i Belfast, var det omvända mot att med vett och vilja skapa kaoz. Protesterna handlade om besvikelse över samhällets institutioners oförmåga att stå upp för de västerländska idealen – anständighet, lag och ordning.

BILD: Paris. 1950-talet.

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i lagom tempo. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.