Om Nobelpris hade kunnat utdelas postumt skulle jag nominera H C Andersen, men inte nödvändigtvis i grenen Litteratur utan snarare i grenen Ekonomi. Det beror på att ekonomin, när den är som bäst, lyfter fram mer eller mindre lagbundna beteenden hos människor som tydliggör och förklarar viktiga samhällsfenomen (till exempel, som Adam Smith påpekade, så förekommer det inte att företagare som dominerar en bransch träffas utan att de börjar planera en konspiration mot den fria konkurrensen).

Ekonomipriset kunde förresten lika gärna handla om sociologi. Tänk till exempel på Andersons beskrivning av hur hela Köpenhamns befolkning ger sig ut i staden för att beundra den nakne kejsarens enligt den allmänna meningen vidunderligt vackra kläder och delta i hyllningarna eftersom åskådarna misstänker att de själva har oförlåtliga personliga defekter om de inte delar den allmänna opinionen. Hur många människor har inte under de senaste årtiondena anpassat sina åsikter efter vad som varit politiskt korrekt för att på så vis kunnat behålla jobbet?

En annan metod som människor, särskilt grupper av människor, använder för att främja sin position i den samhälleliga hierarkin förevigades av Andersen i berättelsen om prinsessan på ärten. För prinsessan var varje obehag var en outhärdlig kränkning som det var andras uppgift att tillintetgöra. Här lägger staten inte fingrarna emellan utan kan snabbt sy in den individ som kallat en annan för ”djävla dansk” eller något ännu grövre.

Den 16 augusti bryter Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski en lans för en grupp som hittills inte framhållits som någon av de erkänt mest kränkta – i varje inte på somaliernas eller hbtqi-kollektivets nivå – nämligen landets framskjutna journalister.

Det kan handla om Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg som under sommaren blivit ”förföljd av en gastande figur i en vit skåpbil” som skrek ”du är så vidrig” till Lindberg. En annan drabbad är journalisten Alex Schulman som blev orosanmäld till soss och därefter förhörd för att han inför sitt barn druckit ett glas vin under semestern. Grävjournalisten Lisa Röstlund granskade hur statsministerparet blandade privat och offentligt och blev för detta ”angripen och smutskastad”. Klimatjournalisten Erika Bjerström har ”vittnat om systematiska trakasserier” efter sin rapportering i SVT. Expressens Inas Hamdan hade blivit förnedrad av Nooshi Dadgostars sambo genom anklagelsen att Hamdan inte var någon journalist ”utan en politisk kampanjmakare av värsta sorten”.

I sin upprördhet har Wolodarski analyserat situationen och upptäckt varifrån kränkningarna kommer. De kommer från sociala medier. ”Vad är det med sociala medier som gör att människans sämsta sidor hela tiden förstärks? Att vi så lätt beter oss som idioter?”. De ”inneboende egenskaperna hos de sociala plattformarna gör oss till kollektiva haverister”.

Vem är det då som gör oss till kollektiva haverister? Wolodarski pekar på Facebook som ”trots att det funnits i 20 år ännu inte mognat – dess barnsjukdomar är i själva verket en central del av affärsmodellen”. Men här finns en del att tänka på. Den viktigaste inneboende egenskapen hos sociala medier – och som skiljer dem från etablissemangsmedier som Dagens Nyheter – är att skrivs av och för vanliga människor som engagerar sig av ideella skäl och sällan får betalt.

Själv tror jag att många som sprider sin förtret på sociala plattformar är arga på makthavare, till exempel på politiker och journalister, och att de anpassar sitt tonfall efter sina känslor. De menar att inga makthavare i alla fall bryr sig om vad de tänker, vilket är en rimlig bedömning. Det blir inte bättre för att Wolodarski skyller den dåliga stämningen på internet på vanliga människor som numera tack vare de sociala plattformarna fritt kan framföra sina uppfattningar. Här ser vi yttrandefriheten i aktion: å ena sidan en ilsken och ofta ohyfsad allmänhet, å den andra ett etablissemang som känner sig trampat på tårna. Om jag förstår rätt anser Wolodarski att Facebook-författarna ”förorenar offentligheten”. Vad kan han mena med det? Att Facebook och liknande medier ska hållas borta från offentligheten?

Den som någon gång i livet blivit utsatt för ett drev från etablissemangsmedia (vilket jag flera gånger har, men guschelov för länge sedan) kan berätta för Wolodarski att de omgångar och tjuvgrepp man då utsätts för är långt mer obehagliga än ett artigt oros-samtal från soss om ett glas vin.