Det råder ett uppriktigt politikerförakt i landet. Denna känsla är starkare nu än jag tidigare har mints den. Häromdagen träffade jag en klok människa som var uppriktigt bekymrad över tillståndet och ville göra något konstruktivt. Borde inte ett antal medborgerligt sinnade människor träffas och författa föreskrifter för politikerna, sa hon, en instruktionsbok för hur landet borde styras?

Tanken att några medborgare själva skulle kunna ta ett initiativ för att styra upp politiken behöver inte alls vara så dålig. Det var så 1809 års svenska regeringsform kom till. När Sveaborg och Finland var förlorade och framstående svenskars tålamod med kung Gustav IV Adolf slutgiltigt upphört och majestätet blivit avsatt skrevs raskt en ny regeringsform med regler om hur landet borde styras.

Att driftiga människor hittar på att skriva nya grundlagar är inte alls så märkvärdigt som det låter. Jag gjorde det själv år 1988 tillsammans med kompetent folk som Gustaf Petrén och Mats Svegfors. Initiativet väckte en hel del uppmärksamhet men betraktades av det vid den tiden fortfarande helt självsäkra politikerväldet som någon form av upprorisk handling. Det ledde förstås inte till statsvälvning eller utbyte av grundlagar.

Med detta vill jag bland annat säga att det är civilisatoriska sundhetstecken om engagerade medborgare känner sig manade att, liksom mitt bordssällskap häromdagen, träffa några likasinnade och fundera på vad det egentligen borde stå i regeringsformen. Frågan är ju ändå den kanske viktigaste samtiden kanske ställer sig: vad har gått fel och vad kan vi göra åt det? Men, hävdar jag, sådana grundfrågor har vi i Sverige alltså inte diskuterat sedan 1988. Sådana frågor är för stora för vår politik.

Att vi förskräckt ryggar tillbaka inför jobbiga demokratiska uppgifter såsom att på allvar resonera om hur vi i Sverige skulle kunna åtgärda vårt demokratiska underskott, det vill säga att folket knappt har något att säga till om, har med våra gängse tankevanor att göra. När vi talar om politikens förnyelse, tror jag mig ha upptäckt, vilar samtalet alltid på en outtalad premiss som är att det är det existerande politiska systemet, det etablerade politikerväldet, som förväntas stå för förnyelsen (genom att ändra intagningspoängen för lärarstudenter, främja den gröna omställningen i skelleftetrakten eller åtgärda bristen på vårdpersonal och östrogenplåster, en bristvara för alla medelålders kvinnor i hela Sverige; kort sagt rätt obetydliga detaljer).

Felet är att den bekymrade och politiskt intresserade delen av befolkningen på allvar tror att den förnyelse landet behöver skulle kunna åstadkommas av just det mäktiga politikervälde som byggt upp och nu vilar på sin egen väldiga samhällskonstruktion. Men det är, enligt min mening, aldrig den som gynnas av ett system som går i bräschen för den förnyelse som behövs. Vi kan inte begära att politikerväldet ska såga av den gren det sitter på.

När middagssällskapet och jag resonerat om saken kom hon tillbaka till idén att bekymrade och demokratiskt sinnade medborgare borde utfärda en genomtänkt instruktionsbok avseende Sverige där politikerna kunde läsa på hur landet skulle skötas. Är det till exempel lämpligt att politiker är helt och hållet statsfinansierade? Blir de då inte korrumperade till förmån för en ständigt växande offentlig sektor?

Men det finns ju redan klara instruktioner om vad politiker ska göra, sa jag i besserwisser-ton. Läs 1 kap. 2 § i regeringsformen:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Där har politikerväldet redan formulerat sitt uppdrag, fortsatte jag. Politikernas främsta uppgift är att styra envars välfärd inklusive det jobb och de mediciner vederbörande behöver samt även i övrigt verkar för fortsatt byråkratisk centralstyrning och fortsatt byråkratmakt.

Då har vi väl större anledning än någonsin att mobilisera medborgarna för en mer demokratisk politik, sa middagssällskapet icke helt utan entusiasm.

Jag har bara så svårt att tro att det skulle vara möjligt, sa jag och hällde upp mer vin.