Två läkare har fått sina liv förstörda av den svenska staten. Staten, som utgörs av bland annat riksdagen, domstolarna och polismyndighet, bär ansvar för de fel som begåtts. Det är en katastrof, inte enbart för de två läkarna, utan framför allt för den svenska staten och dess institutioner som skapat situationen. En rättsstat kan beskrivas som den enskildes rättsliga skydd mot staten själv. När någon är misstänkt för ett brott ska befattningshavare vid polis eller åklagarmyndighet inte kunna lämna ut uppgifter om fallet eftersom det kan bidra till att stämpla misstänkt person som skyldig och till att hetsa upp en aggressiv stämning mot den misstänkte. Det kan påverka den rättegång som kommer efter ett åtal. I läkarnas fall kunde tidningar dock skriva om fallet under de fyra år som förundersökningen pågick hos polis och åklagare. Uppgifter läckte helt lagligt från någon som deltog i förundersökningen.

De två läkarnas fall var uppe först som brottmål som gällde mord och sedan som förvaltningsmål om återkallande av läkarlegitimationer. Läkarna dömdes inte för brott men de fick sina legitimationer återkallade.

En rättsprocess i ett brottmål inleds med en förundersökning som handhas av åklagare och poliser. Den kan mynna ut i att åtal väcks i Tingsrätten. Tingsrättens dom kan normalt överklagas till Hovrätten och eventuellt även till Högsta domstolen. Läkarna fick inte överklaga tingsrättsdomen eftersom den friade dem från mord. Men domstolen uttalade samtidigt att läkarna styckat kroppen men detta var preskriberat. De kunde inte dömas för sådant brott och uttalandet kunde därför inte överklagas till högre domstol. I läkarnas fall fanns ingen direkt bevisning mot dem, varken för mord eller styckning. Det förelåg endast så kallade indicier såsom ”barnets berättelse” (som senare visat sig vara mammans påhitt men de bandinspelningar som fanns spelades inte upp i Tingsrätten). Ett indicium kan inte binda någon till ett brott. Vid flera indicier kan domstolen däremot ha möjlighet att göra en annan bedömning.

Första gången jag kom i vetenskaplig kontakt med fallet med det två läkarna var när jag skrev min juris doktorsavhandling, som handlade om utredningsansvar i förvaltningsrättsliga frågor. Det fanns i mitt insamlade rättsfallsmaterial två fall som handlade om återkallande av läkarlegitimationer. Förutsättning för återkallande av legitimation var att den legitimerade läkaren varit grovt oskicklig eller visat sig vara uppenbart olämplig. Återkallande av läkarlegitimation är en förvaltningsrättslig fråga som kan beslutas om i Ansvarsnämnden (HSAN) och överklagas till Kammarrätt och eventuellt till Regeringsrätten (nu Högsta förvaltningsdomstolen)

Det ena fallet (RÅ 1990 ref 64) gällde dessa två läkares legitimationer. Ingen av de två läkarna hade misskött sig i sina roller som läkare. Deras legitimationer återkallades av Kammarrätt eftersom de, enligt ett uttalade som lagts till i Tingsrättens friande dom, styckat Da Costas kropp och det uttalandet fick inte överklagas till hovrätt eftersom tingsrättsdomen var friande.

Det andra fallet om läkarlegitimation (RÅ 1989 ref 67) rörde en kvinnlig läkare som, enligt Ansvarsnämndens utredning i fallet, vid flera tillfällen brustit i yrkesutövningen. när det gällt direkta medicinska kunskaper och när det gällt omdöme. Till detta kom hennes svårigheter att på ett förtroendefullt sätt få till stånd samarbete med patienter och med dem som tjänstgjorde inom vården. Den kvinnliga läkaren fick efter överklagande behålla sin läkarlegitimation. Regeringsrätten fann att den utredning och bevisning som fanns inte uppfyllde de krav som måste vara uppfyllda för återkallande av legitimation.

De två läkarna fick inte överklaga uttalandet i Tingsrättens dom i Da Costa fallet. De kunde inte få en prövning i högre instans av huruvida de indicier (”barnets berättelse”, fotohandlares uppgift) som fanns uppfyllde de krav som måste vara uppfyllda för fällande dom. De har tre gånger begärt resning (ny prövning) men detta har inte beviljats. Nu (2026) kommer läkarnas två advokater att istället begära ex gratia ersättning från staten till de två läkarna. Ex gratia innebär att staten gör en utbetalning, utan att det föreligger en juridisk skyldighet, för att visa välvilja eller erkänna en moralisk skuld.

Det fanns ingen direkt bevisning i Da Costa fallet mot de två läkarna. Staten har genom domstolar använt sin dömande makt till att felaktigt utpeka två oskyldiga läkare och ta ifrån dem deras legitimationer. Hur kunde det bli så? Svaret ligger framför allt i en av de svenska grundlagarna, Tryckfrihetsförordningen (TF), och dess bestämmelse om meddelarfrihet. Det stadgas i TF 1:7 att ”Det står var och en fritt att meddela uppgifter i vilket ämne som helst i syfte att de ska göras offentliga i en tryckt skrift (meddelarfrihet). Denna frihet avser uppgifter som lämnas till – en författare eller någon annan upphovsman till en framställning i en tryckt skrift, – skriftens utgivare eller redaktion, eller – ett företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.” Det står också var och en fritt att anskaffa uppgifter i vilket som helst ämne som helst i syfte att göra dem offentliga i en tryckt skrift eller att meddela uppgifter som avses i första stycket (anskaffarfrihet)

Under en förundersökning hos polismyndighet och åklagarmyndighet gäller i och för sig sekretess enligt Sekretesslagen. Detta innebär att media inte har rätt att få tillgång till uppgifter. Men stadgandet om meddelarfrihet står över sekretessplikten i vanlig lag, vilket innebär att till exempel poliser som arbetar med en förundersökning kan lämna ut sekretessbelagda uppgifter i ärendet till tidningar om det sker för publicering. Grundlagsbestämmelsen, som åsidosätter sekretessen, har införts för att statens agerande ska kunna kontrolleras. Den kontrollen kan vara en god sida av det rättsliga systemet, men när det som i detta fall inte är statens agerande som granskas, utan istället uppgifter från förundersökning som utlämnas innan åtal skett och process i domstol har påbörjats, blir meddelarfriheten istället stötande. Den kan ju istället påverka de ledamöter som ska döma, särskilt i ett fall som enbart innehåller indicier.

Det är möjligt att den eller de som lämnat uppgifter till kvällspressen i fallet med läkarna fått betalt för uppgiften av tidningen. Tidningen får ju något att skriva om och det är värt mycket att höja upplagan. Det kan därför ha varit någon som under fyra år sammanlagt tjänade mycket pengar på att lämna uppgifter till pressen. Kanske var det dessutom skattefria inkomster eftersom den som arbetar med förundersökningen eller av annan anledning kan lämna ut uppgift ”för publicering” knappast vill ha sitt namn angivet någonstans.

I Da Costa fallet pågick spridandet av uppgifter från förundersökningen i fallet under fyra år från 1984 då delar av den styckade kroppen hittades fram till 1988 då åtal väcktes och process i Tingsrätten startades. Kvällspressen hade under dessa fyra år många löpsedlar om fallet. Det handlade då inte om att kontrollera myndigheter utan det handlade om att skapa rubriker och löpsedlar som sålde dagstidningar, särskilt kvällspress. Detta pågick så länge att det skapade ett tryck från allmänheten som upprördes när de läste löpsedlar och kvällstidningar och även om läkarnas namn inte nämnts så var Tingsrätten fylld av folk när processen började. Löpsedlar och trycket från allmänheten kan ha påverkat dem som dömde. Dessa var inte enbart juridiskt utbildade domare utan tvärtom var majoriteten av dem som dömde icke-jurister, så kallade nämndemän. Det är en röst per person som gäller oavsett om man är jurist eller icke-jurist.

Vi går tillbaka till det andra fallet med den kvinnliga läkaren där det fanns direkt bevisning på att hon misskötte sina uppgifter i Ansvarsnämndens utredning. Hon fick behålla sin legitimation och kunde fortsätta att arbeta som läkare. Regeringsrätten fann att den utredning och bevisning som fanns inte uppfyllde de krav som måste vara uppfyllda.

Alla, som genom förundersökning utreds för brott, blir inte utsatta för sådan behandling som läkarna blev i kvällspressen. Där handlade det om att sälja lösnummer. Nu finns tidningsskriverier angående Sverigedemokraternas riksdagsledamot Katja Nyberg. Hon misstänks för narkotikabrott men det finns ingen dom och åtal har inte väckts i den frågan (däremot i fråga om olovlig körning). Hade hon inte varit en riksdagsledamot som folk kan vara nyfikna på, hade hon knappast blivit föremål för sådant intresse från pressen och ingen från polismyndigheten hade kommit på att tala om för en journalist på någon tidning att Katja Nyberg var misstänkt för narkotikabrott. Åklagare hade kunnat ta ställning till frågan om det finns någon grund för att åtala för narkotikabrott utan att kunna bli påverkad av tidningsskriverier.

Det är naturligtvis helt fel att ha en sekretesslagstiftning till skydd för enskilda under förundersökning som befattningshavare hos polismyndigheten kan bryta mot med hjälp av meddelarfrihet enligt grundlag. Vill vi bo i ett land som styrs av en stat (riksdag, domstolar, polismyndighet) som kan åstadkomma ett sådant rättsövergrepp som skett i läkarnas fall? Eller som lett till uthängningen av Katja Nyberg? Nej det vill vi nog inte utan det som skett bör leda till konsekvenser med förändrade regler för staten och med förbättrat rättsstatligt skydd för den enskilde medborgare som misstänks för brottslighet utan att åtal har väckts. ”Tryckt skrift” som grundlagen, TF 1:7, talar om, ska inte kunna förstöra livet för människor genom uthängning av en person som är föremål för förundersökning i ett brottmål. Riksdagen ska inte kunna göra sådan uthängning möjlig genom en grundlag om meddelarfrihet. Befattningshavare vid polismyndighet ska inte kunna lämna ut uppgifter om enskilda som är under utredning för brott. Detta har avgörande betydelse som skydd mot staten.

Gunilla Edelstam. Docent, jur. dr.