En stor del av människors kommunikation består av floskler, alltså standardiserade utlåtanden av oklar betydelse. En sådan floskel är just att demokratin är hotad. När jag förberedde den här krönikan upptäckte jag till min förvåning att jag redan tre gånger tidigare med några års mellanrum hade publicerat texter med samma rubrik som denna och att budskapet då varit detsamma som det jag nu lägger fram. Så går det när man ska försöka tänka nytt; man återupptäcker bara sina egna gamla käpphästar.

Jag frågade min alltid lika hjälpsamme forskningsassistent ChatGPT hur många gånger i månaden hotet mot demokratin framförs i svenska media samt vilka som enligt den allmänna meningen representerar hotet.

Han svarade att varningen sannolikt utfärdades hundratals till tusentals gånger per månad totalt i Sverige. Det är, tror jag, en grov underskattning, men Chat räknar nog bättre än jag. Sedan sa han något som kanske är djupsinnigt, nämligen att det inte är ett ”sällsynt varningslarm”, utan ”en fast del av politiskt språkbruk i Sverige”. Varningarna för hoten är en stark och levande del av den politiska diskursen in vårt land, men vilka specifika hot det handlar om bestäms av envars politiska preferenser. Här verkar president Trump vara trending.

Själv har jag en mer förenklad syn på hoten mot demokratin. De finns och de har två komponenter: dels allt som flyttar makt från demokratins legitima makthavare, nämligen medborgarna, till medborgarnas beslutande representanter och ombud, det vill säga politikerna; dels alla kränkningar av de frizoner som medborgarna i det mytiska samhällskontraktet instiftat för att freda sig för de valda ombudens närgångenheter, till exempel angreppen på yttrandefriheten och äganderätten.  

Det är på dessa två punkter det kniper. Det är här de faktiskt existerande hoten mot demokratin jäser och gror. Hotet mot demokratin är således inte, om jag får uttrycka mig pang på rödbetan, att några unga nynazister författar antisemitiska texter och kanske till och med gör hitlerhälsningar, utan att de medborgarnas politiska ombud i beslutande församlingar får för sig att de ska styra folks tänkande och bestämma tillåtna ord och formuleringar och kanske utfärda straff och förbud mot oliktänkande (hur osmakliga dissidenterna än må vara).

Finns det då inga lägen då demokratiskt valda församlingar kan släppa loss den våldsamma kraften hos sitt brottsförebyggande monster Leviatan, det vill säga polisen, för att upprätta en hotad samhällelig ordning? Jo, det finns det, nämligen när hoten från organiserade dissidenter blir samhällsfarliga. Men det är svåra situationer som kräver känsliga avväganden. Det är klart att de nittio procent av iranierna som hatar revolutionsgardet inte ska behöva bli skjutna för att gardisterna, förhoppningsvis med rätta, anser den massiva oppositionen för farlig för den etablerade iranska maktordningen.

Men ett lika stort hot mot demokratin som de målmedvetna ambitionerna att genom olika slags censur – till exempel EU:s Digital Services Act som för sin närgångna innehållskontroll av publicerade texter kritiserats av den amerikanska regeringen – begränsa de zoner där medborgarna ska vara befriade från de politiska ombudens påflugenhet är de valda ombudens tilltagande oberoende av dem som demokratin utsett till deras herrar, således medborgarna.

Om man studerar vårt lands historia sedan demokratin inrättades någon gång på 1920-talet kan man se hur den nya sociala klass av politiska ombud, det vill säga politikerna oavsett parti, gradvis flyttat fram sina positioner och gjort sig oberoende av sina principaler. Det började med att staten tog alltmer av det ekonomiska överskottet. De politiska ombudens andel ökade från tio, femton procent av BNP till dagens nästan femtio procent. Sedan reducerades väljarnas inflytande över ombuden genom att staten införde partistödet och tog hand om ombudens försörjning. Gradvis slutade medborgarna gå på partimöten vilket slutade med att väljarna inte kände sina ombud ens till utseendet. Hur ska man kunna ha förtroende för ett ombud som man varken känner igen eller har träffat? Tanken att medborgaren skulle kunna ha en förtroendefull diskussion med sitt ombud är helt död. Medborgaren har inte ens ett telefonnummer till sin representant om han mot förmodan ens kom ihåg vilket parti han röstat på.  

Några tydligare exempel på att demokratin är skadskjuten och hotad, kanske utrotningshotad, har jag svårt att se. Sammanfattningsvis menar jag att politikerväldet utgör det främsta hotet mot demokratin.