Jag har länge stört mig på Vatikanens politiska utspel. Det började redan under Franciskus tid, när han efter Hamas attack 7 oktober skamlöst poserade intill en krubba där Jesusbarnets svept in i en palestinasjal. Det har inte blivit bättre under påven Leo XIV.

Katolska kyrkans nuvarande överhuvud har inte heller tagit avstånd från de islamistiska terrorister som håller Mellanöstern i ett järngrepp. Vad mer är, han ställer sig dessutom på de iranska mullornas sida i kriget mellan väst och islamismen.

Jag hör redan protesterna: ”Men det gööör han ju inte, han vill bara ha freeed!!!”

Visst. Det stämmer. Det är liksom en del av hans uppdrag att mana till fred och fridsamhet och kärlek till medmänniskorna. Men det kan aldrig bli fred i Mellanöstern så länge Iran tillåts härja fritt och förtrycker det egna folket och finansierar proxyarméer runt om i regionen. Och det vet påven om – eller borde åtminstone veta.

Påven kan inbilla både sig själv och andra att han stödjer det iranska folket. Men hans kategoriska ställningstagande mot USA och Israel blir per automatik ett ställningstagande för de folkfientliga mullor som hatar och vill förgöra både sitt eget folk och den fria västvärlden – och därmed även för organisationer som Hamas och Hizbollah.

Det finns en logik bakom den katolska kyrkans försiktiga hållning gentemot Irans blodiga teokrati. Kyrkan ser sig som ansvarig för alla sina troende, även dem som lever långt från den trygga västvärlden. Det skapar en svår balans: att kritisera en brutal regim utan att samtidigt utsätta redan utsatta kristna minoriteter för ännu större fara. Men det rättfärdigar inte påvens ensidiga kritik mot de västländer som nu tagit sig an en av världens värsta skurkstater.

Det värsta med påvens politiska ställningstaganden är dock vad det gör med den flock han är herde för. Det skapar en gnagande känsla av otillräcklighet hos de troende katoliker i världen (och de är väldigt många) som faktiskt stödjer kriget mot Iran. Duger de som kristna? Får de lov att avsky mullorna och be om ett fritt Iran? Eller gör det dem till dåliga katoliker? Får de inte längre vara med i gemenskapen?

Det är frågor som Leo XIV borde fundera över istället för att öppet ta politisk ställning.

Påven borde vara en själasörjare och en enande kraft bland världens kristna. Istället har han följt i Franciskus fotspår och blivit en splittrande kraft. Han har gjort sig till en idol för jolmliberaler och vänsterkristna som är beredda att utplåna sin egen identitet för att visa sig goda och toleranta gentemot de intoleranta.

Bild: Edgar Beltrán, The Pillar via Wikimedia Commons

.