Platon förklarade hur friheten ledde till det goda samhällets, nämligen demokratins, undergång. Det har jag skrivit om en massa gånger så det tänker jag inte upprepa. Nu ska jag i stället skriva om hur godheten – för den händelse friheten inte lyckas fullgöra sin uppgift att förinta demokratin – kan tillintetgöra vår sociala ordning.

Det USA-ledda, västerländska samhällets grundläggande godhetsdokument är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen som utarbetats under ledning av presidentänkan Eleanor Roosevelt (bilden) antogs av generalförsamlingen i december 1948. Därmed hade en veritabel samhällelig skapelseakt begåtts. Idén om välfärdsstaten hade koncipierats.

På detta högstämda och vällovliga vis hade ett nytt frö till demokratins förstörelse skapats. Det handlade om att demokratiernas ledarskap – politikerna – gavs i uppgift att genom att bygga nationella välfärdssystem förkroppsliga och administrera respektive folks samlade godhet. Detta var en massiv världsnyhet av helt annan tyngd än den snåla välgörenhet som samhällena tidigare hade ålagt sig. Knappt någon kunde vi det laget förutse det för vår tid uppenbara hotet att varje system som erbjöd medborgarna gratisförmåner skulle utsättas för överbelastningsattacker när medborgarna väl vant sig vid livsstrategin att i olika sammanhang definiera sig själva som offer, såväl för omständigheterna som för andra människors illvilja, i syfte att få vad som i olika nationella varianter av FN-deklarationen upphöjts till deras omistliga förmåner.

Deklarationen radar upp ett antal tänkbara men aldrig tidigare så auktoritativt presenterade mänskliga rättigheter. Deklarationen framstår som en godisbutik med utsökta praliner där varje nation kan plocka ihop sin egen snaskpåse att implementeras i den egna lagstiftningen. Artikel 25 är som en julgran under vilken ett antal lockande möjligheter placerats:

Alla har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för hälsa och välbefinnande för honom själv och hans familj, inklusive mat, kläder, bostad och medicinsk vård samt nödvändiga sociala tjänster, samt rätt till trygghet vid arbetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, änkestånd, ålderdom eller annan brist på försörjning under omständigheter utanför hans kontroll.

I korta drag betyder detta att alla människor i hela världen har rätt att leva ett hyggligt liv på någon annans bekostnad. Hur detta ska finansieras bekymrade FN lika lite som det besvärade presidentänkan, som kom från en förmögen överklassfamilj och tänkte därefter. Det är småaktigt att oroa sig över varifrån pengarna ska komma. För säkerhets skull påpekade FN i en särskild paragraf att alla människor, vare sig de har anställning eller inte, till exempel en arbetslös getherde i Mali, har rätt till betald semesterersättning.

Jag tror att FN och fru Roosevelt föreställde sig att deklarationen skulle tjäna som en rik idékatalog över goda saker som de olika medlemsnationerna skulle inspireras av och uppmuntras att skruva in i sin egen sociallagstiftning. FN betraktade sig redan då som godhetens moder. Organisationen har aldrig behövt ängslas över sin ekonomiska vidlyftighet. Pengar har kunnat hämtas från länder som det numera inte så generösa USA och det alltid villiga Sverige.

Men världen fungerar efter andra principer än dem som sporrade fru Roosevelt och alla länders välfärdspolitiker. Till slut tröttnar världen på att finansiera så mycket godhet. Det framgår av att godheten i ökande grad måste finansieras med lån. Världens samlade skulder är numera tre gånger så stora som världens samlade bruttonationalprodukt och skulderna har sedan sekelskiftet vuxit snabbare än BNP. Det är godhet på krita. Varför har vår tid ingen som skriver ”Mene mene tekel” på väggen?