Visst föräras Frankrike då och då med Nobelpris, i år till och med med två, ett i fysik och ett i ekonomi. Visst monteras och tillverkas i landet några av mänsklighetens mest komplexa maskiner, bland mycket annat många Airbusmodeller i Toulouse. Visst härrör mer än 85 % av fransmännens elförbrukning från de 57 kärnreaktorer som de själva har byggt. Visst förknippar många av oss orden serotonin och underkastelse med ett litteraturgeni vid namn Michel Houellebecq.

Visst är Europas rikaste man, med sina omkring 180 miljarder dollar, en fransman, nämligen Bernard Arnault, koncernchefen för LVMH, i vilket ingår bland annat lyxvarumärkena Dior, Louis Vuitton och Moët & Chandon. Räcker då detta axplock och alla andra exempel med ofta sekellånga rötter av fruktbar anda, som har bidragit till Frankrikes väl, ve och aura,för att de 100 miljoner turister (världsrekord) som besökte landet förra året skall skåla i just Moët & Chandon för detta Frankrike? Ô nej, som alla vet:

Frankrike är ett land som inte har haft en enda årlig statsbudget i balans sedan 1974. Frankrike är ett land vars industris andel av nationens BNP sedan dess successivt gått ner från ca 30 % till endast 10 % idag (motsvarande siffra hos huvudkonkurrenten Tyskland är 23 % och i Sverige ca 20 %). Frankrike är ett land som har levt med en oavbruten negativ handelsbytesbalans med utlandet sedan 2003, med 2022 som värsta året då underskottet nådde 162 miljarder euro (knappt 30 % av Sveriges BNP då). I detta ekonomiskt relativt allt fattigare Frankrike har exempelvis 36 % av hushållen svårigheter att betala sina elräkningar. I detta kunskapsnedgångens Frankrike, med bland annat en 29:de placering bland 81 länder i senaste PISA-rankningen, lär framtida nobelpriser tilldelade fransmän vara en sällsynt raritet.

Massinvandringens konsekvenser

Vidare, Frankrike hade förvisso politiker som såg ”saker komma”, såsom den socialistiske premiärministern (1988–1991), Michel Rocard, som proklamerade redan under 1989 att ”Frankrike inte kan ta emot hela världens misär”. Men vad hjälpte det när antalet immigranter har ökat sedan dess med ca sex miljoner, varav hälften kommer från Afrika. Och idag uppgår landets befolkning med utländsk bakgrund till 19,2 miljoner av totalt 69,4 miljoner, varav 12 miljoner är första generationens invandrare. De förmodade 700 000 – 900 000 papperslösa ingår givetvis ej i denna statistik.

Denna massinvandring kostar årligen 54 miljarder euro för landets skattebetalare, enligt demografen Jean-Paul Gourevitch. Denna massinvandring, varav ca hälften från främmande kulturer, har kostat 334 oskyldiga livet i 85 islamistiska terrorattacker i landet sedan 1979, varav 88 % av offren i 53 attacker sedan 2013. Denna massinvandring har bidragit till bland annat kriminalitet, regelbundna upplopp, vandalisering, företagsflytt från otrygga områden utanför Paris och Marseille och en osäkerhet till den grad att exempelvis 50 % av befolkningen är rädd för stölder, 40 % att bli fysiskt slagna och 25 % av unga kvinnorna vågar inte gå ut efter mörkrets inbrott, enligt inrikesministeriet.

Såren är många och landet är splittrat. Till allt ovansagda tillkommer en smygande kulturell islamisering av många delar av samhället. Redan 2002 utkom en uppmärksammad antologi som lyfte fram denna kallbrand, betitlad ”Les territoires perdus de la republique” (”Republikens förlorade territorier”) och 2020 en annan samlingsvolym ”Les Territoires conquis de l’islamisme” (”Islamismens erövrade territorier).

Kan man sätta verkligheten i karantän?

Ungefär däremellan i tiden fick tre män i sina bästa år förtroendet av majoriteten av folket att läka landet. Presidenterna, som avlöste varandra, Sarkozy, Hollande och nuvarande Macron, eftersom det är dem vi syftar på, är av olika politiska ideologier, men en ism förenar dem alla tre och deras respektive anhang, nämligen den politiska ostracismen som de utövade och fortfarande utövar mot de nationalkonservativa partierna. En ostracism som landets intelligentsia har benämnt cordon sanitaire, som är ett synonym med ansträngningar att sätta verkligheten i karantän.

Emellertid, verkligheten bara är och den som vill förbättra den måste först se den i vitögat och vara frisk. Men det franska klägget vill varken se eller är friskt, drogat som det är med ett själviskt maktbegär inlindat i en uppenbar godhetsposering. Visste inte denna bobocratie, som klägget kallas där, att verkligheten är oförskämd.

Ty, trots bobokratins bemödanden att ignorera verkligheten och demonisera dem som pekar på problemen, vilket exempelvis Marine Le Pens nationalkonservativa RN, Rassemblement National (Nationell Samling) gör, gick detta parti från innehavet av 8 mandat av totalt 577 i parlamentet 2017 till 125 efter nyvalet 2024. Med sina dryga 29 % i den första omgången respektive 32 % av rösterna i den andra av detta parlamentsval blev RN det största partiet i antalet röster men inte mandat. Däremot i senaste EU-valet där de fick drygt 31 % av rösterna blev partiet störst även i antalet mandat, 30 av totalt 81, ett tvåfaldigt resultat jämfört med ”Besoin d’Europe” som kom på andra plats.

Oaktat alla dessa talande resultat, inga andra av de själviska och taktiserande grupperingarna inom det ”fina” etablissemanget i det nationella parlamentshuset vill ta i RN ens med tång. Jaget kommer före laget och ”åt helvete med Frankrike” om det så vill.

I händerna på strebrar

Ett Frankrike med en statskuld som ökat under Macrons styre från ca 2 200 miljarder euro till drygt 3 300 miljarder under första kvartalet i år, trots vallöftet innan hans tillträde 2017 om att minska statskulden med 60 miljarder årligen om han fick förtroendet. Ett förtroende som förnyades år 2022, men som har dalat till endast 11% idag, enligt en opinionsundersökning om hans popularitet.

Och under Macrons presidentskap blev kameleonten Jean-Luc Mélenchons islamvänsterparti France Insoumise FI (Okuvade Frankrike), tillsammans med sin sfär, en politisk makt; i antalet röster i senaste parlamentsvalet strax efter Le Pens RN, men med största innehavet av antalet mandat (170) i nationalförsamlingen på grund av landets valsystem. FI:s ledare vill ”kreolisera” landet och omdöpa det franska språket till kreolska. Under partiets stora fyradagars sommarträff (Universités d’été) med ca 5 000 deltagare lyste den franska flaggan med sin frånvaro; däremot vajade den palestinska… Muslimernas röster är ju guld värda för en streber som Mélenchon som länge har suktat efter den av konstitutionen från 1958 med makt välförsedda presidentposten.

Under en annan strebers andra ämbetsår, närmare bestämt president Macron, fick han höra från sin efter sexton månader på posten avgående inrikesminister, vartåt landet barkade. I sitt tacktal skrädde ministern och socialisten Gerard Collomb inte orden: Idag ”lever vi sida vid sida” men ”jag fruktar att vi imorgon kommer att leva mitt emot varandra. Vi står inför enorma problem.” Denna släppta bomb var resultatet av hans otaliga arbetsbesök i de invandrartäta områdena som lever under knarklangarnas och islamisternas herravälde. Ministerns ord.

Men istället för att Macron, med sin mäktiga befattning, skulle redan då mobilisera landets friska och patriotiska krafter av alla politiska schatteringar för att renovera och stärka det som är kvar av nationens gemensamma nämnare, franskheten, öppnade han snarare dörrarna på vid gavel till wokismen som spädde på polariseringen av landet. Vem minns inte invigningen av senaste sommar-OS i Paris? En invigning som var en skymf både mot landets historia och religion. En invigning som både upprörde och gjorde otaliga intellektuella och vanligt folk, även frankofila invandrare, förbluffade. Men vad kan man förvänta sig från en president som sa att ”Det finns inte en fransk kultur, det finns en kultur i Frankrike och den är diversifierad”?

Liknande lugubra uttalanden har vi också hört här i Sverige, till och med exempelvis i Riksdagens kammarsal från förra kulturministerns mun. Liknande oanständig politisk akrobatik, som den franska, med brandväggar mot verkligheten, har vi också upplevt här i Sverige. Det började, som du vet, med Reinfeldts avtal med Miljöpartiet och förnekelsen av innebörden av volymer, sedan med Decemberöverenskommelsen (DÖ) och fortsatte med Januariöverenskommelsen (JÖK). Reinfeldt kommer gå in i historien som en odåga; och varken DÖ eller JÖK kunde ta kål på de essentiella problemen i landet eller få folkets framtidstro att lyfta. Tvärtom.

Vad vill Mohamsson och L?

Emellertid, sakta men säkert kom det (fortfarande) stigmatiserade SD-partiet, som speglade sig i vanligt folks realiteter, att växa och blev därmed elefanten i rummet som det var svårt att ignorera. Turligt nog tog en del av de tongivande av deras kollegor i det svenska etablissemanget av sig sina skygglappar, olikt franska politiker, och såg att Sverige var på god väg att degenerera lika allvarligt som Frankrike. Märk väl att många av de samhällsproblem som uppstår i Frankrike bruka ”dyka upp” här med några års fördröjning och en hel del av dem upplever vi redan idag. (*) Men istället för att Mohamsson ska aspirera på att fortsätta arbetet med konsolidering av den pragmatiska och mödosamma kursändring som inleddes 2022, bort ifrån den franska, och sträva efter byggandet av kommande solida ”Tidöregering två, tre och fyra” med alla samarbetskollegorna, tog hon i Karlstad fram sin röda penna för att dra linjer mot det parti som gjorde hennes ministerpost möjlig. ”Fina” Simona som säger sig älska Sverige mer än Jimmy Åkesson vill att han ska fortsätta möjliggöra hennes maktinnehav men absolut inte sitta med henne vid samma svenska regeringsbord. Om de kommunala styrena i Oxelösund, Filipstad, Arboga, Skinnskatteberg, Tidaholm och Lindesberg, i vilka L och SD ingår, fortlöper utan att det regnar småjävlar över kommuninvånarna, varför känns då liknande styre så obehagligt i Rosenbad? Är det fruktan för godhetsapostlarnas skriverier i DN som är orsaken? Eller är det bemötandet under champagneträffarna hos det Stockholmska klägget, det som saknar markkontakt, som skrämmer?

Kort sagt: Vill Mohamsson och hennes ansvarslösa akolyter i Liberalerna, likt det överflödiga Centerpartiet, att Sverige ska få en regeringsinstabilitet som i Macrons Frankrike, landet med tre förlamade regeringar under bara det senaste året? Eller i värsta fall en ”Miljöpartistisk” regering som hon säger sig absolut inte vilja ha?

Om inte så måste Mohamsson kasta bort sin röda penna före september 2026 innan det blir för sent både för henne själv, hennes parti samt i förlängningen även för det mesta som har åstadkommits och håller på att spira under denna mandatperiod, som har gjort att framtidstron börjar återvända.

(*) Problem ackompanjerade med en importerad semantik såsom, ”Rör inte min kompis”, integration, utsatta områden, utanförskap, papperslösa, etcetera.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 30 år invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.