Liberalernas ledning har beslutat att ska de göra allt som står i deras makt för att se till att landets näst största parti och deras väljare inte får något att säga till om i en kommande regering.

Det är stora ord från en partiledning vars parti i senaste mätningen inte ens når upp till riksdagsgränsen.

Det här är ett ständigt återkommande fenomen, att de små partierna tror sig vara större än de är. Med sina 2,4 procent av väljarstödet skulle Simona Mohamssons lilla parti inte ens komma in i riksdagen om det vore val idag.

Ändå har partiledningen, enligt uppgifter från SVT, beslutat att de inte ska släppa fram SD till en ministerpost. Istället vill de se en liknande lösning som idag, med ett samarbete mellan M, L och KD där SD möjligen – men kanske inte nödvändigtvis – kan få vara med i periferin.

Det pratas ofta om politikerförakt, men det Liberalerna ger uttryck för är väljarförakt. Det man säger, när man nu klargör att SD minsann inte ska få ingå i en regering, är att de dryga 20 procent som röstar på SD inte räknas.

Det här är givetvis inget nytt – så här har det varit ända sedan SD först kom in i riksdagen, ja även sedan innan dess. Först skulle de till varje pris hållas borta från riksdagen och brevbärare som vägrade dela ut partiets valsedlar hyllades i main stream-medierna. När folk ändå valde att bestämma själva och rösta på partiet skulle deras möjligheter att påverka riksdagspolitiken minimeras.

Så långt gick det till sist att att S, med Löfven i spetsen, valde att öppna gränserna på vid gavel – inte av medmänsklighet mot migranter utan för att knäppa SD (och därmed också mängder med svenska väljare) på näsan.

Resultatet är ett tidigare sällan skådat samhällskaos, med klankriminella som infiltrerat både politiken, myndigheter och näringsliv. Var det värt det? Känns det ombonat och varmt i bröstet på Stefan Löfven och alla de andra som gått på samma linje, nu när svenska folket tvingas hantera en kris som så många av dem faktiskt röstade för att slippa?

Att Liberalerna tror sig kunna fatta beslut om hur landets näst största parti ska behandlas efter nästa val tyder på ett sjukligt storhetsvansinne – en självbild så skev att hela partiledningen borde skickas på terapi. Det är faktiskt ganska skrämmande.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.