Nationalekonomins överlägset största landvinning under de senast hundra åren var John Maynard Keynes skrift The General Theory of Employment, Interest and Money från 1936. Jag studerade Keynes teorier på Handelshögskolan i Stockholm. Märkvärdigt nog fick studenterna inte läsa originalet utan i stället svenska ekonomers tolkningar av den store – två meter! – engelsmannens tänkande. Men jag läste boken i alla fall för jag förstod inte heller efterföljarnas framställning av Keynes teser.

När jag läst Keynes egen text insåg jag till min skuffelse att jag fortfarande inte begrep. Jag beslöt då att inhämta studiematerialet för att få godkänt på tentamen och sedan ta itu på allvar med den paradoxala uppfattning som etablerat sig i min skalle, nämligen, för det första, att Keynes av hela världen, i varje fall västerlandet, ansågs vara en av mänsklighetens främsta tänkare och, för det andra, att hans teorier, vilket föreföll uppenbart för en betraktare med barnasinnet kvar – blink, blink H. C. Andersen – aldrig skulle kunna fungera.

Reducerad till sin kärna bakom de påklistrade matematiska formlerna var det Keynes mening att politiker – och bara politiker eftersom de behärskade staten med alla dess verktyg, till exempel sedelpressarna – faktiskt besatt den magiska förmågan att upphäva den framgångsrika kapitalismens enda riktigt allvarliga defekt, nämligen de återkommande kriserna och lågkonjunkturerna med arbetslöshet och svält i släptåg.

Keynes revolutionerande uppfattning var att politikerna kunde komma till rätta med sådana kriser genom att trycka pengar (eller på annat sätt, till exempel med skattesänkningar) öka den totala efterfrågan i ekonomin. Så skulle folk köpa mer och fabrikernas hjul åter börja spinna.

Denna tanke lever fortfarande med stor kraft. Keynesianska tankar slinker numera lättare än någonsin in i den politiska debatten eftersom det knappt finns någon som i stället åberopar den så kallade kvantitetsteorin som går ut på att om staten trycker och spenderar pengar så blir det bara inflation, inte tillväxt och nya jobb.

Detta är lätt att begripa rent intuitivt. Tänk dig en gammaldags ekonomi där alla arbetande är bönder. Nu blir det missväxt. De ledande politikerna, som kanske liksom jag har tentat av Keynes teorier, trycker då pengar och lovar folket att det ska slippa blanda bark i brödet. Men av detta blir förstås inte ett enda extra veteax. (Man kan förstås krångla till det hela så att det blir fina skördar. Pengarna som man lånat i dollar från Världsbanken eftersom försäljarna av konstgödsel inte accepterar lokala pesos används för att köpa kväve, fosfor och kalium vilket hälls på åkrarna så att det växer lite mer just det året. Kommande år är det bara skulden till Världsbanken som är kvar.)

Att statsmän inte kan trolla med sedelpressarna är uppenbart för alla oss som jobbat med utvecklingsbistånd till underutvecklade länder. Syftet med biståndet är att få fart på tillväxten och produktionen (vilket oftast känns som ett omöjligt slit om du frågar ett gammalt proffs). Där skulle det verkligen behövas enkla trix med quick fix men något så enfaldigt som att försöka hämta inspiration till Afrikas utveckling i Keynes General Theory har man aldrig hört talas om.

Men hur har det keynesianska konceptet, om det faktiskt inte fungerar, då blivit så panegyriskt hyllat? Öppna ögonen, min käre Watson, och betänk att demokratin slagit igenom i de högst utvecklade marknadsekonomierna! Demokrati betyder att ett nytt betydelsefullt socialt skikt bildas och tar kommandot.

Före demokratin styrdes länderna av representanter för de härskande klasserna. I det kapitalistiska Sverige, till exempel, var det i huvudsak kapitalister och stora jordägare som bemannade riksdagen. De ägde en bra bit av landet och därför ville de förstås delta i landets styrelse. Sådana viktiga uppgifter lämnar man helst inte till någon annan.

Men när demokratin införs och folket ska styra kan inte alla sitta i riksdagen. Det var nödvändigt att utse ombud. På några årtionden blev dessa ombud, alltså professionella politiker, så varma i kläderna att de praktiskt taget kunde styra nationen på egen hand utan att medborgarna besvärade dem något särskilt.

På det viset växte det fram en ny härskande klass, politikerväldet. Som allmän sociologisk grundregel gäller att alla härskare måste ha en legitimerande teori med vilken de kan övertyga den befolkning som försörjer dem om det rättmätiga i att just de härskar. Gustav Vasa insisterade på att han var tillsatt av Gud och han fick prästerna att varje söndag inskärpa denna viktiga observation i allmogen. Att kapitalister i ett senare skede skulle styra var närmast självklart eftersom de gav folket arbete och därmed, i kraft av arbetsgivare, förhindrade svält och död.

Men hur skulle politikerväldet legitimera sig? Att peka på att de fått sitt uppdrag av medborgarna smällde inte så högt (åtminstone inte i jämförelse med kungar som fått ämbetet direkt av Gud). Hela idén om folket överhöghet över sina ombud kunde väcka upproriska tankar hos folk som tog demokratin på allvar och därför ansåg sig ha något att säga till om. Till exempel skulle det kanske vara svårt att på två veckor, utan att fråga folket, upphäva en flerhundraårig nationell försvarsdoktrin och söka inträde i Nato.

Keynes kom med lösningen i form av en teori enligt vilken politikerna hade den magiska förmågan att upphäva tillvarons värsta gissel som var arbetslöshet, fattigdom och elände. Med Keynes hjälp kunde politikerväldet bevisa sin egen oundgänglighet.

I det perspektivet spelar det inte så stor roll att politikerna i verkligheten saknar denna allmakt. Att den Gud människor ansett allsmäktig och tillbett i hundratals år i verkligheten inte besuttit sådan omnipotens har uppenbarligen inte spelat så stor roll. Att bönen inte varje gång lyckas mobilisera den högsta maktens magiska förmågor, vare sig det handlar om Gud eller politikerna, kan man leva med så länge man tror att det kommer att fungera nästa gång. Människorna vill tro att Gud hör bön. Därför slutar vi aldrig hoppas att politikerväldet ska göra underverk genom att satsa några ytterligare miljarder.