Många, inte minst jag själv, har trott att de hatiska förtalskampanjerna från vänstern inte längre går hem lika lätt hos arbetsgivare, organisationer och myndigheter. Samhället ser ju inte riktigt ut idag som det gjorde för kanske tio år sedan, och numera diskuteras frågor som tidigare var tabu. Men fegheten råder ännu på många håll och de som utsätts för vänsterns smutskastningskampanjer drabbas fortfarande hårt.

Det har en vän och kollega till mig nyss fått erfara på ett närmast chockartat sätt efter att anonyma hatare skickat mejl till flera av hennes uppdragsgivare och påpekat att hon gett uttryck för ”högerextrema åsikter” och därför inte borde få behålla sina uppdrag.

Det är naturligtvis inte sant. Min kollega har aldrig gett uttryck för något som kan kategoriseras under definitionen av ”högerextrem”. Men hon har en konservativ syn på många samhällsfenomen och är inte rädd för att stå upp mot vänsterextremism, islamism och antisemitism. Och det kan vara riktigt, riktigt riskabelt idag.

Man skulle ändå vilja tro att sådana anonyma mejl skulle tas för vad de är; ansiktslöst hat från någon vars agenda är att svartmåla en person. Åtminstone vore det rimligt att personen som svartmålats själv fick läsa mejlet och ge sin syn på saken i ett vuxet och respektfullt samtal.

Men nej. Så gör vi inte i Sverige. I Sverige råder fegheten. Således delegerade ansvarig chef till en annan anställd att ge beskedet.

Och därför räcker det med ett anonymt mejl för att ta heder och ära, och i förlängningen även försörjningen, av en människa. Arbetsgivaren behöver inte ens tro på innehållet – han eller hon kan vara mycket väl medveten om att det som står inte är sant – men det spelar ingen roll. Tanken på att bli utsatt för ett drev räcker för att ryggraden ska bli betänkligt böjlig och när den utsatta väl kastats framför bussen drar man en djup suck av lättnad över att man själv slapp undan.

Om folk gjorde precis tvärtom – gick till motangrepp, ifrågasatte hoten och hatet och stod upp för åsiktsfrihet och yttrandefrihet så skulle de här smutskastningskampanjerna bli meningslösa. Den vänster, som ägnar sig åt det här, är trots allt en minoritet i samhället.

Jag känner med min kollega som nu drabbats så hårt. Och jag vet att samma sak skulle hända mig om jag använde mitt eget namn här. Längre än så har vi inte kommit.

Det är därför jag själv skriver på DGS under annat namn. Jag har helt enkelt inte råd att bli av med min försörjning.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Bild: Pixabay