Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.

Min privata överblick över den västerländska samhällsdebatten är förstås begränsad av att jag inte varit med hela tiden sedan den industriella revolutionen, men när jag försöker ta del av vilka samhällsproblem folk bekymrat sig för under de senaste två, tre seklen så hamnar arbetslösheten normalt på framträdande plats. När automatiska vävstolar uppfanns och tog vävarnas jobb ska dessa, enligt en hyggligt trovärdig legend, ha förstört apparaterna genom att slänga sina träskor i maskineriet. Och den mest storslagna intellektuella utmaningen mot den effektivitetshöjande kapitalismen, som både förstörde gamla jobb och skapade nya, kom från Karl Marx som förklarade att i slutändan, när den feta damen äntligen sjungit klart, så skulle nettoeffekten bli utbredd arbetslöshet och förödande fattigdom som tvingade samhället till röd omställning, det vill säga till införandet av socialism.

Denna marknadsekonomins fundamentalfråga fortsätter att plåga oss. Tänk bara på alla kommungubbar i Boden och Skellefteå som jublade som barn inför julgranen när de helt nyligen plötsligt trodde att gröna, garanterade investeringar skulle ge dem tusentals jobb. Tänk på att ekonomer och andra samhällsvetare genom tiderna grubblat sig gråhåriga över problemet hur makthavare med hjälp av nationalekonomer skulle kunna hantera dilemmat. Notera dock att jag på ett, enligt egen uppfattning, rätt begripligt sätt visat varför nationalekonomernas recept inte fungerar här.

En hittills oprövad lösning är följande. Liksom du har jag noterat att varor varierar i arbetsinnehåll per kronas försäljningspris. Du kan köpa något för tusen kronor som nästan bara innehåller arbete, till exempel ett stycke handmålad hötorgskonst, medan en annan produkt för tusen kronor, till exempel en elektronikpryl från Korea knappt innehåller en minuts arbete. Eller fundera på nästan helt prefabricerade industritillverkade småhus med stickiga nålfiltmattor för några miljoner kronor och jämför ett lika dyrt men mindre boende där det slösats på plafondstuckatur, handgjord snickarglädje och dekormåleri. Det är åtskilliga månaders skillnad i arbetsåtgång för de båda produkterna.

Varför inte tillbringa fritiden med att läsa gamla böcker som en hjälpsam bibliotekarie på stadsbibblan letat fram med traditionella arbetskraftsintensiva metoder i stället att betala för att AI ska göra något liknande med en nyköpt Samsung Galaxy A53 5G?

Med detta vill jag påstå att den onda arbetslöshet som hetsar mänskligheten delvis beror på vad vi väljer att konsumera. Vad vi väljer att konsumera är en fråga om livsstil, mode och smak, något som var och en själv för sin egen del själv bestämmer. Allt är inte så styrt av obändiga krafter som profitkvotens fallande tendens och kapitalets organiska sammansättning som Karl Marx ville låta påskina. Arbetslösheten bestäms av hur medborgarna fördelar sin konsumtion även om valet inte är medvetet.

Då kanske du med en del ilska och tillika fog invänder att det inte är din uppgift att ändra ditt liv bara för att en arbetslös ska få ett jobb, han kan väl på egen hand gå färdigt sfi-kursen eller flytta till Karlskrona eller göra vad som helst för att ordna sig ett kneg? Då svarar jag att, suck, du har rätt, men vi lever i ett land där medborgarna är vana vid att få ett antal beskäftiga förhållningsorder som att äta 7 – 8 brödskivor om dagen, sluta äta kött, köpa elektrisk bil och aldrig mer flyga.

Ännu mer bestäms arbetslösheten förstås av människornas sinnesförfattning, om vi är driftiga, djärva, snåla och arbetsamma eller om vi är lata och opålitliga. I vilket fall som helst är det våra värderingar och vår psykologi som avgör vårt öde. It´s all in the mind, som the Beatles sjöng.