RUTGER ENGELLAU: Om förståelsen av den kriminella kulturen och åtgärder

Jag anser att brottsbekämpningen måste bygga på förståelsen att det föreligger en omfattande kriminell kultur i Sverige. Med Kriminell Kultur (KK) menar jag att skötsamhet och hederlighet inte är grundläggande värderingar. De som ingår i den kulturen är naturligtvis själva brottslingarna, men även deras omgivning, huvudsakligen föräldrar som inte inpräntar vikten av skötsamhet, eller vid behov framtvingar den, i sin barnuppfostran. Kanske för att de själva har ett brottsligt sinnelag, men definitivt sant är att de inte anser att skötsamhet är ett oeftergivligt krav. Vore det en grundläggande värdering så bevakar man sina barn med falkögon och klipper till som en rävsax vid överträdelser.

Förståelsen av existensen av KK blir desto tydligare när man funderar över dem som inte ingår i den kretsen. Av sina föräldrar får barnen ärligheten inpräntat med modersmjölken. Vilken förälder har exempelvis inte ingripit med förmaningar för att upprätthålla äganderätten när det egna barnet lagt beslag på någon annans spade, eller hink i lekparkens sandlåda.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att tillfället gör tjuven, vilket innebär vi alla ses som brottsliga. Jag anser det att det i huvudsak är en felaktig beskrivningen av verkligheten. Istället ska talesättet lyda att tjuven tar tillfället. Övriga tillhör inte KK och avhåller sig därför från brott, även om de skulle var helt säkra på att inte åka fast.

Brottsstatistiken ger också stöd för existensen av en omfattande KK. Av alla personer som fått påföljd för brott så fälls ungefärligen fyrtio procent igen inom tre år. Det faktiska återfallet i brott är naturligtvis avsevärt större ty bara tolv procent av brotten klaras upp (se här), se sida tjugofyra. I normalfallet åker brottslingen inte fast och de som inte tillhör KK begår i stort inga brott alls. Skulle inte förvåna om det faktiska återfallet är det dubbla. I media kan man ständigt läsa om skurkar med omfattande brottshistoria som fångats in ytterligare en gång

Med existensen av KK måste brottsbekämpningens metoder styras av hur man besvarar två grundläggande frågor.

Den första frågan är om det går att få människor att frivilligt ta till sig värderingar om ärlighet som de inte delar. Mitt svar på den frågan är definitivt nej. Det betyder att all brottsbekämpning måste bygga på tvång, sanktioner och straff. Det får störst effekt på hur strategin för ungdomsbrottsligheten måste ändras. Idag verkar det förhärskande synsättet huvudsakligen att vara att föräldrar som tillhör KK ska erbjudas stöd och de sociala myndigheterna ska ges mer resurser. Det har misslyckats hitintills och kommer misslyckas framledes. Det går inte att få folk att anamma och upprätthålla värderingar de inte delar. Istället måste föräldrarnas engagemang tvingas fram genom att föräldrarna bestraffas för sina barn överträdelser.

Rent historiskt har det inte funnits någon anledning att fundera på om föräldrar måste tvingas ta ansvar för barnuppfostran. Det enkla skälet är att i princip alla föräldrar påtog sig ansvaret frivilligt. Så fungerar det inte längre.

Den andra frågan är om tvång överhuvudtaget kan krossa KK. Ett framtvingat engagemang hos föräldrar inom KK tror jag har stora chanser att lyckas. Plötsligt kommer Sverige ha många tusentals vuxna med nyvunnet självbevarande intresse i frågan. Föräldrar som hitintills tillåtits strunta i sitt livs viktigaste uppgift med förödande konsekvenser för Sverige.

När det gäller själva brottslingarna inom KK är det enda fungerande tvånget man kan tillgripa är att hålla dem borta från möjligheten att begå brott. Dagens metoder synes primärt vara mer övervakning, fler poliser och längre fängelsestraff Men här finns enorma ohanterade problem Förr eller senare ska skurken ut på gatan igen med samma brottsliga värderingar. Med Sveriges vidöppna gränser är det potentiella tillflödet utifrån obegränsat. Återfall i brott är omfattande, kanske t.o.m. gigantiskt och att bygga bort tillfällena till brott är omöjligt. Det kommer alltid finnas en mörk gränd, ett obevakat område, eller pensionär tillgänglig för ett bedrägeri.

Dagens metoder att få bukt på en omfattande KK kan därför inte utlova att tryggheten kommer bli bättre. Som jag bedömer saken så tror inte ens våra politiker på det. Lyssna på dem och du hör dem säga det kommer att ta tid. Det kan betyda det aldrig blir bättre och innefattar också det kan bli värre. Beakta bara tillväxten av gruppen barn som mördar. Det enda som kan garanteras är enormt ökande kostnader för rättsväsendet och för sociala insatser.

Men det finns andra, och dessutom förmodligen mycket effektiva, tvångsmetoder att hålla skurkarna borta som flertalet politiker inte vill ta i ens med tång. Antingen för att de inte förmår, vill, eller vågar, vilket för övrigt visar att vår trygghet inte är deras primära mål.

För det första att införa stränga gränskontroller för att stoppa inflödet. Hur mycket av Sveriges brottslighet kan exempelvis förklaras av att vi ingår i Schengen? Det andra är utvisning. Allt baseras på känt faktum att brottsligheten till betydande andel är utländskt relaterad. Till skillnad från andra brottsbekämpande åtgärder så är effekten vid exempelvis utvisning garanterad, åtminstone vad gäller återfallsbrottsligheten.

Den första åtgärden vore att lagstifta om ovillkorlig utvisning av alla utländska medborgare vid allvarligare brott samt vid upprepad mindre allvarlig sådan. Påföljden utvisning måste vara ovillkorlig för att effekten ska bli god. Orsaken är bland annat för idag styrs rättsväsendet av praxis som inte påverkas om till exempel påföljdsintervallet breddas med ökad utvisningsmöjlighet. Därtill styrs frågan om utvisning idag till av den enskilda åklagarens personliga tycke och smak. Om inte åklagaren yrkar på utvisning kan aldrig domstolen döma till detta.

Fakta från BRÅ är att endast en halv procent av i Sverige skrivna utländska medborgare som döms i svensk rätt också får påföljden utvisning. För icke i Sverige skrivna dömda utländska personer är siffran elva procent (se här sidan tolv). Än färre utvisas de facto ty hinder anses ofta föreligga. Potentialen för billig och effektiv brottsbekämpning med utvisning är uppenbar för envar. En möjlighet som flertalet politiker inte verkar intresserad av.

Man kan också tänka sig att det lagstiftas om utvisning om inte en utländsk person kan visa på god vandel, exempelvis med anställning och lön. Då risken för att åka fast för ett brott är försumbar så går många utländska skurkar under radarn.

Den andra utvisningsmöjligheten, som kanske verkar mer på sikt, men icke desto mindre förmodligen effektiv är att framledes låta givet medborgarskap vara villkorat god vandel. Om dessutom föräldrar görs straffskyldiga för sina barn så kommer troligen deras barnuppfostran också att bli rigorös.

I frågan om utvisning skulle jag personligen helst se att våra politiker gick ytterligare ett steg. Det vore att ändra lagen så att historiskt givna medborgarskap till återfallsförbrytare upphävs samt personen utvisas om brottsligheten fortgår. Det betyder att man får en chans att bättre sig. Den moraliska tanken är att personen genom sitt medborgarskap fått en gåva som återkallas när man inte förmår leva upp till självklara krav. Egentligen lika självklart som när en hustru, trots hon lovat evig kärlek och trohet, sparkar ut sin karl som inte sköter sig.

Men allt jag skrivit ovan är troligen något jag bara kan drömma om i det Sverige där PK dominerar.

Rutger Engellau är far, farfar, morfar och företagare med en omtanke som också sträcker sig utanför den privata familjekretsen.

Gästskribent