PATRIK ENGELLAU Tittutpolitik

Den möjligen lite skrytsamma underrubrik som ingår i den här bloggens namn är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Även om jag själv ansvarar för formuleringen har jag i tio år eller däromkring funderat över vad den kan betyda. Den stora stötestenen, som jag blir varse när jag läser exempelvis Dagens Nyheters ofta förvirrade ledare, är om självförståelse bara betyder en klar insikt om vad vi, särskilt politikerna, bör göra med landet eller om det också ligger i en godkänd självförståelse att nationen faktiskt också handlar i enlighet med vad den förhoppningsvis har förstått.

Man hade kunnat förmoda att dessa tu skulle vara ett, det vill säga att en korrekt förståelse av nationens behov med automatik – ehuru kanske efter viss försening; man får ursäkta om det tar några veckor, möjligen månader, att gå från insikten att den svenska skolan är under isen till att man har en ny färdriktning utstakad och skutan lagts på den nya kursen – skulle implementeras i en kraftfull och beslutsam ny politik. Men den som förmodar så har fel. Min senaste version av nationens självförståelse är det häpna konstaterandet att det i den svenska nutidskulturen verkar saknas förbindelse mellan det allmänna tyckandet och den politik som faktiskt förverkligas.

Ett sådant tillstånd borde i en demokrati inte vara stabilt för strax skulle hugade politiska kandidater artikulera den allmänna viljan, snabbt bli valda och sedan inrätta en ny och efterlängtad ordning där lärarnas auktoritet återupprättats – vilket inte är så lätt eftersom många av dem inte längre förtjänar någon auktoritet – och slipper ta skit från elever som liksom råttor dansar på bordet när katten är borta.

Men ett sådant tillstånd tycks vara cementerat i vårt land och jag vet vad det beror på. Det beror på att överheten – ledande politiker och journalister och andra honoratiores – skojar med oss medborgare och skattebetalare ungefär som vuxna skojar med bäbisar. Den vuxne döljer sitt ansikte med händerna så att barnet tror att personen har försvunnit. Men strax tar den vuxne bort händerna och utropar ”Tittut!” varpå bäbisen jollrar av lycka över trollkonsten.

Den 30 augusti uppmanar DN:s ledarsida politikerna att ”ta tag i Sveriges framtid” genom att förkunna framtidshopp, ty då förvandlas samhället. För tjugo år sedan, förklarar tidningen, höll Barack Obama ”ett hyllat och framåtblickande tal” och fyra år senare vann han presidentvalet ”genom att utlova hopp” och då tog historien ”en ny vändning”. Simsalabim och tittut. Själv märkte jag ingen vändning i USA och tydligen ej heller det amerikanska folket som sedermera valde Trump.

Även i Sverige förkunnades hoppets evangelium av den nya borgerliga Alliansen som ”utstrålade just hopp”, säger DN. ”Det politiska rummet andades framtidstro och optimism”. Det fungerade, påstår DN, ty ”Sverige blev ”ett land för hoppfulla”.

Vad är det för bebisar tidningen försöker lura? Alliansregeringen kanske blev ett sista hopp för några blåögda väljare men med dagens perspektiv kan man inte hävda att den vändning Sverige behövde faktiskt inträffade. Statsministerns tal om att medborgarna skulle öppna sina hjärtan för invandringen kom just när svenskarnas motvilja var som störst.

Men tidningen tror att politik handlar om att berätta en fin saga: ”Det såväl Obama som Alliansen insåg var att deras land behövde en ny berättelse”. Jag märkte som sagt ingen. Ej heller har jag upptäckt att någon trovärdig politisk plan presenterats sedan dess. Jag vill slippa höra sagor om optimism och framtidstro, jag vill veta hur lärarna ska återfå sin auktoritet (i den mån detta faktiskt är möjligt vilket kan diskuteras).

Ett Augiastall – efter kung Augias stall, som enligt grekiska sagor rensades av Herakles – är något mycket vanvårdat och illa ordnat såsom svensk kriminal- och invandringspolitik. Det låter sig inte rengöras av gulliga babyberättelser utan kräver beslutsamhet och hårda tag. Gamla grekiska myter säger oss mer om vår tillvaro än DN:s fjortispladder.

Patrik Engellau