På det hela taget tror jag, som allmän tumregel, att folk lär sig av sina erfarenheter. Men av detta ska man inte förledas att tro att de därmed blir nyttigare samhällsmedborgare. Det finns ingen säker koppling mellan individuell, erfarenhetsbaserad kunskapsuppbyggnad och allmän samhällsförkovran. Det kan i själva verket gå tvärtom: ju mer folk lär sig, desto sämre fungerar helheten. Särskilt tycks detta vara fallet i politikerstyrda, anslagsfinansierade verksamheter, den svenska skolverksamheten till exempel, som kontinuerligt beforskas och dokumenteras av nationella och internationella vetenskapliga proffs på högsta nivå.

Att jag tar skolan som exempel beror på att utbildning tvärtemot vad många pedagogiska experter påstår är en lågteknologisk verksamhet som inte genomgått några som helst tekniska eller andra förbättringar på tusentals år. Att lära ett slumpmässigt urval barn och ungdomar att skriva och räkna är trots alla påstådda landvinningar inom pedagogiken precis lika svårt idag som när Platon inrättade sin akademi. Därför har alla människor i stort sett lika möjligheter att bedöma hur dagens skola sköter sig. (Jag tror inte ens att studiematerialet blivit svårare att hantera för dagens elever än för Platons även om dagens elever kan göra märkvärdigare konster med sina kunskaper än deras företrädare för tusentals år sedan, exempelvis flyga till månen.)

Den stora fråga som jag och många andra förgäves har ägnat våra arbetsliv åt att försöka begripa är varför utbildningen – och andra likartade verksamheter, det vill säga politikerstyrda och anslagsfinansierade – i Sverige gradvis blivit sämre under den period vi kan överblicka. En sak är säker, nämligen att det inte beror på brist på pengar. Liksom andra länder, som varit lika lyckade som vårt när det gällt att få BNP att växa, har penningtillförseln till skolväsendet kontinuerligt ökat utan att några förbättringar i resultatet av utbildningen kunnat registreras.

Detta leder mig tillbaka till den inledande paradoxen: de förmodligen nyttiga erfarenheter och kunskaper som med tiden rimligen borde ha ackumulerats i skallarna på alla dem som verkat inom sektorn tycks inte på något vis ha gett de välgörande resultat som sunda förnuftet hos alla oss som själva gått i skola – och därför begriper oss på processen – borde ha rätt att förvänta oss (särskilt som det är vi som betalar för cirkusen).

Efter att således utan särskild framgång ha grunnat på denna paradox har jag kommit fram till inget annat än en kraftfull motparadox kan upphäva absurditeten. En del menar att de kontinuerliga försämringarna inom utbildningen beror på invandringen, alltså på ökad inblandning av lågmotiverade analfabeter och motsvarande defekt människomaterial, men det tror jag inte på ty det finns alltför många migranter som utvecklas bra i främmande kulturer för att förklaringen skulle kunna gälla generellt. I stället tror jag att den motparadox vi behöver för att annullera den inledande motsägelsen måste sökas i samma härad, således bland de gängse samtidsmyterna, i det här fallet att samhället inte satsar tillräckligt med pengar på skolan, det vill säga samma övertygelse som drivit skolpolitiken i mannaminne. Detta är en funktion av vårt samhälles grundläggande myt som är att politikerna visserligen bara har två redskap i sin verktygslåda – pengar och lagstiftningsmakt – men att de med dessa kan göra vilka underverk som helst. Större anslag är rätt svar på alla frågor.

Håll med om att detta är oslagbart enfaldigt. Hur dåligt det än går med skolan är vi fast övertygade om att större anslag är rätt medicin. Det faktum att medicinen visar sig inte fungerar väcker inga andra tankar hos oss än att det i så fall måste skrivas ut mer av samma.

Jag har på allvar kommit fram till att problemet för dessa verksamheter inte är att det saknas pengar utan att det finns för mycket pengar. Den fåfäng går i överflöd lär mycket ont. Har man bara tillräckligt med pengar behöver man inte ompröva de dumheter som blir ens plåga. Kan det vara så att bara ett rejält fattigdomsanfall kan rädda Sverige? Själv tror jag att en hundring i plånboken hos en slumpvis utvald medborgare gör större nytta för folket än om den disponeras av finansministern. Varje så förflyttad hundring ökar alltså välståndet och livskvaliteten i landet. Man kan hålla på och flytta hundringar ganska länge innan det börjar bli fara å färde.