Nyligen hade jag ett samtal med en väninna som, liksom jag själv, är bekymrad över att feminiseringen har gått så långt i det svenska samhället. Alldeles för många kvinnor innehar yrken och maktpositioner som är bättre lämpade för män och det är en starkt bidragande orsak till att samhället ser ut som det gör idag.

Jag behöver inte förklara för er, kära läsare, vad jag menar men jag gör det lite snabbt ändå. Det handlar om den kvinnliga känslosamheten. Kvinnliga poliser, som svassar runt och är lågaffektiva i sina guppande hästsvansar och som har noll auktoritet. Polischefer som blir ”ledsna” när deras personal attackeras istället för att bli heligt förbannade. Politiker som står i riksdagen och låtsas gråta istället för att visa ryggrad och göra det som är rätt.

Det finns undantag. Eller, som jag brukar säga, det finns fruntimmer av båda könen. Men det är inte maskuliniteten som får en manlig politiker att bära knytblus, eller en manlig polischef att skrynkla ihop fejset för att se riktigt ledsen ut när han pratar om hur synd det är om en kallblodig mördare. Det är det feminina.

Min väninna har en manlig kompis som är sjökapten. Själv tycker hon det känns betydligt tryggare att resa med ett fartyg som har en manlig kapten, och för den delen flyga med en manlig pilot, och en gång frågade hon honom vilka erfarenheter han själv hade. Är manliga sjökaptener bättre än kvinnliga?

Hennes vän svarade så här:

”Jag skulle säga att kvinnor faktiskt kan vara bättre än män. De är mer försiktiga, de har bättre koll på manualen, de gör exakt det de ska och tar inga risker. Men…”

Min väninna spetsade öronen när han fortsatte:

”… men när det händer något oförutsett. När det blir skarpt läge. Då fungerar män bättre.”

Jag är väl medveten om att många kvinnor, framför allt de unga, arga och lättkränkta, skulle tappa andan av raseri om de hörde en man säga så. Själv tycker jag det är helt klockrent. Kvinnor – i alla fall kvinnor som vågar trotsa feminismen och leva ut sina kvinnliga egenskaper utan att ständigt jämföra sig med männen – är ofta alldeles fantastiska på det vardagliga. Kvinnor kan det mesta som män kan och som grädden på moset även föda och amma barn. Man behöver inte vara ett geni för att förstå hur stort och fantastiskt det är.

Men män har andra egenskaper, sådana som behövs när det är skarpt läge. Vissa kallar det testosteron, själv kallar jag det för ”kontrollerad hänsynslöshet”. Och tro mig när jag säger att det är helt och hållet positivt menat. Kan man inte uppbringa hänsynslöshet i vissa lägen kan man heller inte skydda sin familj. Och männens viktigaste uppgift har i alla tider, ända fram till könen plötsligt började betraktas som en ”social konstruktion”, att ta hand om och beskydda sin familj.

Många kvinnor är även idag lejoninnor när det kommer till att skydda familjen. Men det finns också alldeles för många kvinnor som blivit så påverkade av det postmoderna tänket om manligt och kvinnligt att de helt har tappat den sidan hos sig själva. För dem är det ingen skillnad på att värna de egna barnen och andras – för dem är det ingen skillnad på brottsoffer och gärningsmän. De vill ta hand om alla och de inbillar sig att deras moderliga omvårdnad gör skillnad.

Det gör den inte, i alla fall inte när den riktas mot grovt kriminella och religiösa extremister. Då blir den bara en tydlig signal om att allt går an.

Därför borde vissa yrken vara förbehållna män. Och den traditionella kvinno- och modersrollen borde uppdateras till en oändligt mycket högre status. För att kvinnor och män helt enkelt är bra på olika saker. Och manlig hänsynslöshet är inte toxisk utan absolut nödvändig.