I svallvågorna efter Corona blev jag ”vaccinskeptiker”. Trots intensiv marknadsföring från myndigheter och företag, eller kanske just därför. Min skepsis gäller inte bara mRNA-vaccinerna utan också många traditionella. Tanken att ta en injektion för varje tänkbar sjukdom vi skulle kunna få, om vi har otur, känns en smula överdriven. Läkemedelsbranschen ser ingen bortre gräns för hur mycket vi kan vaccinera oss mot, precis som försäkringsbranschen inte ser någon bortre gräns för hur många försäkringar vi kan ta. Unga amerikaner får idag 73 vaccindoser före sin 18-årsdag, allt enligt standardprogrammet. Och då räknar man bara med en covid-spruta.

Läkemedel är sällan harmlösa och i synnerhet inte vacciner. Ett viktigt forskningsfält borde därför vara att undersöka hur dessa 73 vaccindoser (varav 28 ges före ett års ålder) påverkar det allmänna hälsoläget. USA är väl lämpat för sådana studier eftersom det finns grupper som, av religiösa eller andra skäl, inte vaccinerar sina barn. Amish people är ett exempel, men det finns flera.

På en direkt fråga från advokat Robert F Kennedy Jr kunde amerikanska folkhälsomyndigheten 2018 inte hänvisa till några sådana studier. I deras mycket omfattande arkiv fanns inte en enda långsiktig, placebokontrollerad klinisk prövning av godkända barnvaccin. Antagandet att totaleffekten ändå är gynnsam för barnen, är alltså en ren gissning.

Efter denna erfarenhet började Kennedy och forskaren Brian Hooker dammsuga medicinska databaser, på jakt efter glömda eller icke uppmärksammade dokument. Arbetet inleddes två år före Corona och slutfördes 2023. Till sin förvåning fann man ett hundratal relevanta vetenskapliga studier, som alla var expertgranskade och publicerade – om än inte i de mest prestigefyllda sammanhangen. Resultaten sammanställs i boken ”Vaccineffekten”.

Kritik mot vacciner har länge varit tabu. Att en rad sjukdomar var vanliga på 1800-talet men sen nästan försvann under 1900-talet, förklaras alltid med de mirakulösa vaccinerna. Den förbättrade folkhälsan hade dock fler orsaker och att just vaccinerna fick hjälterollen bygger i många fall på manipulativ statistik, vilket jag skriver om här.

”Antivaxrörelsen” fick ett uppsving efter Corona, men kan härledas tillbaks till 1998 då den engelske forskaren Andrew Wakefield tyckte sig se ett samband mellan MPR-vaccin och autism. I en artikel i tidskriften Lancet argumenterade han för att dela upp trippelvaccinet MPR i tre separata singelvaccin. Detta för att kunna ta dem vid olika tillfällen och minimera risken för biverkningar. Ett ganska modest förslag kan man tycka, men artikeln slog ner som en bomb i det medicinska etablissemanget. Tidskriften Lancet gjorde avbön, Wakefield anklagades för bedrägeri, miste sin läkarlegitimation och fick hela sin vetenskapliga karriär förstörd. Under dramatiska former ”flydde” han till USA.

Wakefield var kanske ingen lysande forskare, men reaktionen på hans artikel visar att han trampat på en öm tå. Sen dess har flera forskare gjort liknande observationer, vilka redovisas i Kennedys och Hookers bok.

Under 1900-talet innehöll många vaccin konserveringsmedlet tiomersal, som till hälften bestod av kvicksilver. En nederländsk studie från 1999 fann att bebisar som vaccinerats med högsta tillåtna halten tiomersal 7,6 gånger oftare fick diagnosen autism, jämfört med barn som aldrig injicerats med tiomersal.

Tiomersal verkar inte vara enda problemet. Enligt en studie Brian Hooker själv gjorde 2018 var autism flera gånger vanligare hos barn som fått sitt MPR-vaccin före 3 års ålder, jämfört med barn som fick samma vaccin efter 3 års ålder. Av någon anledning var skillnaden särskilt stor bland afroamerikanska pojkar.

2017 gjordes en mer heltäckande studie av det amerikanska vaccinprogrammet. I den undersökta gruppen var diagnosen autism fyra gånger vanligare hos vaccinerade, jämfört med de ovaccinerade.

Autism är en ovanlig sjukdom och slumpeffekten kan förstås vara betydande, särskilt om urvalet är litet. Men det dryga hundratalet rapporter som Kennedy/Hooker grävt fram ur arkiven, visar samma tendens för en lång rad sjukdomar.

Till exempel har åtta studier de senaste två åren funnit ett samband mellan myokardit/perikardit och covid-vaccin. Tillståndet kan vara livshotande i samband med fysisk träning och största riskgruppen är unga män.

Vaccinerade barn tycks i högre utsträckning lida av eksem, allergier, halsfluss, astma, öroninflammation, lunginflammation, tarminflammation och hösnuva. Även multipel skleros, talstörningar och intellektuell funktionsnedsättning är vanligare. Särskilt anmärkningsvärd är skillnaden för diagnosen ADHD, där de vaccinerade drabbas 20 gånger oftare.

En möjlig felkälla kan vara att föräldrar som vägrar vaccinera sina barn också har en annorlunda livsstil. Man kanske lever på landet, äter nyttigare och mer obesprutad mat, eller helt enkelt lägger mer tid på att ta hand om sina barn. Det gäller inte minst Amish people som ofta lyfts fram som exempel.

Vad som starkt talar för att Kennedy/Hooker har rätt, är det genuina ointresset från ansvariga myndigheter att göra den här typen av jämförelser. I all annan forskning är det viktigt med långtidsstudier, placebo och kontrollgrupper, men inte när det gäller vaccin. Kanske är man korrumperad av vaccinföretagen. Kanske är man bara rädd för att få veta resultaten.