Carl von Clausewitz (1780 – 1831) blev framstående preussisk tänkare, general och fint gift men tydligen inte särskilt uppmärksammad under sin livstid. Ett faktum som eventuellt har någon betydelse vid analysen av Clausewitz är att Google visar upp ett stort antal porträtt av vederbörande varav alla verkar vara kopior av ett enda original, något som jag tolkar som att hans världsvida berömmelse kom sent såväl i världshistorien som i hans eget liv, detta dels just för att hans tänkande var svårbegripligt, dels för att hans främsta verk, som hette just Vom Kriege, publicerades postumt. Men efter döden studerades han desto noggrannare av ambitiösa kadetter världen över; Eisenhower sägs regelbundet ha citerat honom.

Clausewitz själv, som levde i ett tidevarv som kanske mer än någonsin hyllade vetenskapen, var emellertid inte besatt av dess föreskrifter. Han sökte i stället verksamhetsfält för geniet, för den som ”höjer sig över reglerna” (han själv kan man tro):

Ve den krigare som måste krypa omkring som en tiggare bland regler som inte är goda nog åt geniet, som han suveränt kan sätta sig över och till och med gyckla med! Vad geniet gör måste vara den förnämsta av regler, och det bästa teorin kan göra är att visa hur och varför det måste förhålla sig så.   

(”Det första som bryter samman med när du konfronteras med fienden är dina planer för hur just detta krig ska bedrivas”, sa han vilket illustrerar hans tes om genialitetens primat framför läroboken.)

Clausewitz är mest berömd för sina aformismer som säger pregnanta men ibland dimmiga saker. Att ”kriget är politikens fortsättning med andra medel” är kanske den mest kända. Men vad detta betyder är inte glasklart. Hur långt ska den politiken med andra medel kunna fortsätta? Goebbels höll 1943, när hitlerrikets problem började torna upp sig på östfronten, ett uppviglande tal där han ville ha hela folkets entusiastiska stöd för det totala kriget: ”Totaler Krieg – Kürzester Krieg”. Han fick sitt begärda mandat.

I praktiken betyder denna strategi att parternas syfte är att totalt förinta motståndaren så att han utslagen och hjälplös ligger och kippar efter andan om han inte hunnit dö och i varje fall är försatt ur spel under det pågående kriget och dessutom under ett antal år framöver. Rymmer denna strategi hoppet om ”Fred i vår tid”, det vill säga fred fram till det att parterna återigen har rustat sig tillräckligt för att låta politiken fortsätta med andra medel?

Är det detta Gazakriget handlar om? Sedan Israel startades har dess historia med araberna handlat om en ömsesidig ambition att klubba ned och tillintetgöra motståndaren tills han hämtat sig och står redo för ett nytt krig som återigen slutar med död, utmattning, rast, vila och återupprustning.

Den här gången verkar Israel ha tröttnat och bestämt sig för ett totalt krig mot Hamas för att en gång för alla få slut på de eviga nattliga attackerna. Det var för övrigt, säger Clausewitz, övergången till totalt krig med dess mobilisering av alla befolkningsskikt som gradvis ledde till demokratins utveckling. Det är kanske sant. Själv tycker jag totalt krig låter mer som vedervärdig förödelse.

Hamas tycks i stället ha vidareutvecklat ett annat slags nästan icke-militärt totalt krig vars effekter man kunde ana redan för flera år sedan utan att för den skull begripa hur det hela skulle presentera sig i full blomning. Det nya är att göra en fullskalig militär strategi av principen om mänskliga sköldar. Kanske har denna strategin redan tidigare tillämpats med framgång men knappast i den här skalan eftersom dess verkande kraft bestäms av ett världssamvete som aldrig tidigare varit så välutvecklat. Att ena sidan skulle lägga band på sina krigsansträngningar för att fienden ställt sig i skydd bakom sina egna barn, kvinnor, skadade och åldringar och att denna mekanism skulle verka så kraftfullt genom att en hel värld engagerar sig för de mänskliga sköldarnas överlevnad (i stället för att förmå Hamas att avbryta denna omänskliga krigslist) var, tror jag, en internationell innovation.

Om judarna ska lyckas i sitt clausewitzuppsåt att tillfoga Hamas så mycket skada att palestinierna kastar in handduken för det närmaste årtiondet är osäkert. Jag vet inte. Osäkerheten beror inte bara på att krig, som Clausewitz hela tiden påpekar, till sin natur är oklara utan också på att omständigheterna förändras. Den nya omständighet som vi här, förefaller det mig, står inför är att krig inte längre är ett äventyr på liv och död utan mer som en boxningsmatch med jättepublik som följer krigshändelserna i realtid och som aldrig tidigare menat sig vara personligen berörda – se exempelvis de demonstrerande ungdomarna på amerikanska universitet som plötsligt vänder sig mot dem som tidigare var deras vänner – och som anammat en roll som domare vid boxningsmatchen med uppgift att blåsa av matchen om någon av kontrahenterna börjar se lemlästad ut.

Så det här kriget pågår inte tills den ena parten är död eller utslagen utan till dess att de globala domarna tycker synd om den ena eller båda boxarna, blåser eld upphör och överlämnar de blödande parterna till sina sekonder för hoplappning tills klockan går för nästa rond.