Jag vet inte om det är för att jag börjar bli lite till åren som tankarna om livet, som det var förr, tränger sig på allt mer. Det Sverige där jag växte upp känns som en annan planet. Mamma hängde tvätt på en tvättlina på gården, ytterdörren stod olåst från morgon till sen kväll och gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd var något som hände i andra länder, långt härifrån.

De som vägrat se problemen med mångkulturen, och den invandrade brottsligheten, vill gärna framhålla att Sverige alltid har varit ett våldsamt land. Att folk slog ihjäl varandra i parti och minut på medeltiden och att det även under min uppväxt på 60-talet förekom våld och elände bakom stängda dörrar. Och visst. Våld förekommer överallt. Men två fel gör inte ett rätt. Och den brottslighet som fanns i Sverige när jag växte upp var en typ av brottslighet som vi kunde hantera.

Den brottslighet vi ser idag har vi ingen som helst möjlighet att få kontroll på. Den härrör från kulturer så väsensskilda från vår egen att inga av de åtgärder som vi använder oss av fungerar. Det går inte att ”knäcka gängen” med lågaffektivt bemötande och genom att vända andra kinden till. Det enda de här människorna förstår är hårda tag. Så länge svensk polis och svenska myndigheter väljer att agera undfallande för att inte ”provocera” är det också lönlöst att få bukt med det som sker.

Inte i min vildaste fantasi hade jag, när jag växte upp, kunnat föreställa mig att mitt land skulle bli så här. Att folkvalda politiker skulle öppna gränserna på vid gavel och tillåta utländska medborgare att utnyttja våra välfärdssystem, lura och bedra enskilda pensionärer, förnedringsråna våra barn och ta över våra gator med skjutvapen och sprängämnen och till och med ta sig in i våra myndigheter.

Men nu är vi där. I ett Sverige där kriminella klankulturer har börjat nästla sig in exakt överallt och där många i de sammansmälta statsmakterna fortsätter att skria om att det är Sverige det är fel på – att det är vi svenskar som är rasister.

Det är kanske inte så konstigt att jag längtar tillbaka till det Sverige som en gång fanns – ett land där majoriteten av medborgarna delade värderingar och kultur och där man inte behövde vara orolig för att någon skulle spränga ens hus när man låg och sov.

Foto: Skribenten i metartagen en sommardag på 60-talet