Nu är det dags igen. 1 maj är kommen och med den de röda fanorna som vajar på gator och torg när socialdemokrater och kommunister marscherar i takt på samma sätt som kommunisterna i det forna Sovjet och i diktaturen Kina. ”Upp till kamp” gastar de uppfordrande – men mot vad?

Av vänsterns slagord och kampsånger skulle man kunna anta att det är överheten de manar till kamp emot men så är det förstås inte. Överheten, det är ju de själva. En politisk adel som genom historien fått både större delen av landets medier och halva borgerligheten att äta ur sin hand.

Nej, det är mot folket de för sin rödflammande kamp.

Inte mot hela folket förstås. Inte de stackars grundlurade jasägarna som fortfarande tror att Socialdemokraterna är ett statsbärande parti som besitter kompetens och god vilja. Dem fnissar de förstås belåtet åt i hemlighet, när mediernas kameror är långt borta, men de behöver inte kämpa emot dem.

Inte mot invandrarna heller – åtminstone inte de invandrare som, genom ”reformer” hålls i bidragsberoende och därmed också blir beroende av de rödgröna. Idag, när kärnväljarna börjar lämna partiet, är det dessa grupper som utgör den viktigaste valboskapen. Det är ingen slump att de påstått ”utsatta” områdena är påfallande röda när valdagen kommer.

Nej, det är mot oss andra de kämpar. Mot oss som inte håller tyst och som vägrar sitta kvar i den kantrade båten med ett lydigt leende.

Vänsterpartiet för samma kamp. De må ha strukit ”kommunisterna” ur partinamnet men innehållet är detsamma. Kommunismen lever kvar i allt de gör och allt de säger och de hatar oliktänkande lika innerligt som de älskar och saknar kommunismens storhetstid i Europa. Varenda gång deras stöveltramp ekar på gator och torg manifesterar de diktaturen Sovjet, det Östeuropa som stängdes in av en järnridå och det DDR där folket hölls i schack medelst angiveri, hot och våld.

I år kan vi säkert räkna med att kommunisterna i Vänsterpartiet också bjuder in de totalitära krafterna bland Palestinavännerna i sina tåg. Röda fanor och Hamassymboler i ohelig allians medan den röda fascismen lägger beslag på det offentliga rummet – det är just så kommunister jobbar. Alltid på fel sida av historien.

Själv tänker jag tillbringa dagen så småborgerligt det bara går, med korsord och kaffe och nybakade muffins på min nystädade balkong, dit ljudet av kommunisternas motbjudande kampsånger inte når.

Foto: Soldater marscherar på Röda torget i Moskva, ett par år innan Sovjet föll samman (wikimedia commons)