Själv anser jag att mina kunskaper i engelska språket är synnerligen tillfredsställande – vore jag min lärare skulle jag troligen ge mig vitsord i spannet Laudatur till Magna cum laude approbatur – men trots det anser jag att det är för många hallåpersoner och återkommande intervjuobjekt som sluddrar på internet varför jag har vaskat fram en egen favoritlista över folk på YouTube som är ovanliga på det sättet att de kan uttala sig begripligt om det fullskaliga kriget i Ukraina. Detta är just nu ett mer aktuellt ämne än vanligt med tanke på att USA i förra veckan lovade Ukraina sextio miljarder dollar, Storbritannien en halv miljard pund och övriga Nato-länder tills vidare okända belopp.

Det kan verka kallsinnigt av mig men penninginjektionen återskapar en del av spänningen i en konflikt som sedan länge förvandlats till ett utnötningskrig vilket betyder att soldaterna skjuter på varandra men det ändå inte verkar som om matchen kommit igång. Ett dataspel som konstruerats med utnötningskriget som visuell förebild skulle inte gå att sälja.

I detta krig liksom i alla andra som degenererar till utnötningskrig med oförutsägbar utgång gör de intervjuade militära bedömarna, som ofta är pensionerade amerikanska generaler, sinsemellan motsatta bedömningar. För den ena sidan representerad av sådana som John Mersheimer, Douglas Macgregor och Jeffrey Sachs har det länge varit självklart att Ukraina skulle förlora kriget medan den andra sidan med företrädare som Michael Clarke redovisat motsatt uppfattning. Vilka av dessa som bäst förutsäger framtiden vet jag förstås inte; jag är nöjd om jag begriper hur de resonerar och kan se en logik i deras strategiska bedömningar.

Fram till dess att USA öppnade plånboken i förra veckan rådde en allmän känsla bland dessa (och andra insatta) bedömare att Ukraina låg illa till eftersom vännerna i Nato inte släppte till några resurser och medan Ryssland – tvärtemot vad som sades när den ”fullskaliga” invasionen inleddes för två år sedan – oväntat var på väg att rusta upp sin försvarsindustri och därför kunde skjuta av fyra, fem gånger så mycket artilleripjäser på en dag som ukrainarna. Till ryssarnas framgångar hör även utvecklingen av glidbomber (se bilden) som kunde släppas från ett bärarplan långt från det ukrainska målet och sedan med hjälp av fjärrstyrda vingar ovanpå bomben kunde landa och explodera inom tio meter från målet. Ukraina hade inga motmedel mot dessa lömska vapen (googla på exempelvis FAB 1500).

Putin räknade med att det fanns en hygglig chans att USA inte skulle släppa till några resurser vilket på några månader skulle ha gjort slut på Ukraina. Det såg mörkt ut inte bara för den fria världen utan för alla länder ty en risk som bedömarna berörde utan att våga tala klarspråk var hotet att supermakten USA skulle ta till kärnvapen om det visade sig Nato-sidan inte lyckades slå Ryssland. Den risk man oroade sig för var alltså inte längre att Putin skulle mobilisera de grövsta vapnen, utan USA.

Fler och fler av bedömarna tycktes komma fram till att det inte längre finns någon hållbar lösning än att USA biter ihop, erkänner sitt misslyckande och förhandlar fram en fred på för Putin tillräckligt acceptabla villkor – allt för att få slut på ett krig där inte ens optimisterna hoppas på att de nya vapenleveranserna ska göra det möjligt för Ukraina att hålla ut mer än till årsslutet vilket Henry Kissinger och jag oberoende av varandra kom fram till här ganska snart efter den fullskaliga krigsstarten. Förresten är detta nog även Trumps plan; hur skulle han kunna få slut på kriget inom tjugofyra timmar, vilket han vitt och brett skrävlat om, ifall det inte handlar om att USA skulle lägga fram fredsvillkor som i praktiken innebar att Ryssland kände sig som vinnare?

Alla bedömare verkar överens om det bästa man kan hoppas på är en förstärkning av Ukrainas krigskassa som kan förlänga kriget några månader. De amerikanska politikerna har kanske siktet mer inställt på valen i november än på Ukrainas framtid.