Begreppet ”allas lika värde” är viktigt både för att beskriva något slags – kanske främst i vissa människors föreställningar existerande – verklighet, och som ideal för en önskad verklighet. Begreppet uttrycker kanske den viktigaste idén i den samtida, föreställda verkligheten: Jämlikheten. Inget samhälle kan fungera väl utan att vara grundat på, och samtidigt inrättat för, jämlikhet – sägs det.

Detta har blivit en närmast religiös dogm som sakta men säkert förstör landets förmåga att fungera. Ett aktuellt exempel på att dogmen inte får granskas eller ifrågasättas är det förbud från Etikprövningsnämnden som hindrar en forskare att redovisa hur väl olika invandrargrupper kan fungera produktivt i arbetslivet.

Det är dumt, men har kanske inte så mycket skadlig verkan, på kort sikt. Denna vägran att se olika invandrargruppers förmåga att anpassa sig till och fungera i den svenska verkligheten skadar däremot omedelbart skol- och bostadspolitiken.

Det är uppenbart att stora invandrargrupper från länder som genomsnittligt har mindre begåvade befolkningar också kommer att ha svårare att anpassa sig till och fungera i ett samhälle som det svenska, som enligt välkända undersökningar är extremt individualiserat och där varje individs välstånd (utöver en garanterad grundnivå) beror av hans egna prestationer.

Bostadsområden med en majoritet bestående av invandrare från låg-IQ-länder kommer att fungera på annat sätt än de områden som bebos av pursvenskar. Ännu tydligare blir dessa skillnader mellan situationen i pursvenskarnas och i invandrarnas skolor.

Nu finns förslag om att skillnaderna mellan bostadsområden och skolor skall utjämnas genom att deras befolkningar skall blandas. Det är ingen, varken invandrare eller svenskar, intresserad av. Tvärtom, svenskar flyttar från områden som börjar få en inte obetydlig andel av inflyttande invandrare – och (majoriteten av) invandrarna vill inte överge sina enklaver.

Invandringspolitiken har ändrats. Det har tagit sin tid. SD etablerade sig just för att kunna motverka oönskad invandring. Detta ledde dock inte till en ändrad politik. I stället ägnade sig de andra partierna åt att ivrigt och ihärdigt bekämpa Sveigedemokraterna, vilket avsevärt gynnade detta partis tillväxt.

Jämlikhetsdogmen har också, så vitt jag kunnat finna, effektivt hindrat diskussionen av Rickard Lynns och Tatu Vanhanens forskningsresultat: Ju högre IQ-genomsnitt ett lands befolkning har, dess bättre fungerar det. (Man har däremot inte haft någon rädsla att diskutera annan forskning som inte tar hänsyn till genomsnittliga IQ-skillnader mellan olika folk).

Sammanfattningsvis: Den som vill studera den svenska politikens förmåga att tränga ihop sig i en trång korridor utan fönster, vilket omöjliggör utblickar på skeendena utanför korridoren, har här ett mycket lyckat exempel.

Varför beljuger man på detta sätt verkligheten? Naturligtvis därför att man inte vill se sina kära fördomar, och därmed det egna sinneslugnet, hotat. Denna mekanism fungerar överallt, kanske allra tydligast när man inte vill se de egna förutfattade meningarna om något visst folk hotade. Jämlikhetsdogmen säger att alla folkslag är lika: De är som folk är mest. Av någon anledning verkar kärleken till ryssarna vara särskilt stark. Många blev förbittrade när jag påpekade deras konstitutionella tjuvaktighet.

Ryssarna är inte bara tjuvaktiga. De är också hänsynslöst brutala. Och har ständigt varit det. Nu har de i ett par år gett världen nya exempel på sitt förakt för mänskliga rättigheter. Jag har aldrig hört de godhjärtade jämlikhetsivrarna säga något om saken.

Men varför gräla om det som varit? Nu vänder vi blad. Det finns mycket nytt att blunda inför och tiga om.