Richard Sörman skrev nyss en krönika där han i en recension av en nyutkommen debattbok ställde den utmanande frågan varför svenska universitet och högskolor är så dåliga. Ännu mer utmanande är kanske att varken Sörman eller författaren till den recenserade boken om det högre utbildningsväsendets oduglighet inte besvärar sig med att föreslå några lösningar. ”Det är kanske symptomatiskt”, säger Sörman, ”jag är nämligen inte så säker på att det finns några sådana”.

Här svindlar tankarna för mig ty jag har ägnat decennier åt att utröna, granska, sondera svenska samhällsproblem och i triumferande avslutningskapitel presenterat nya lösningar (som dock inte är så nya att de sprider dubier kring de gamla men ändå nya nog att kräva mer personal och övriga resurser). 

På de samhällsförbättrande institutioner där jag har jobbat – där ”jobba” betyder just att utröna, granska, sondera etc rutiner, vanor och tänkesätt – till stor del inom den hyggligt välavlönade internationella biståndsbranschen – har jag inte kunnat göra en Sörman. Tanken att jag inför min chef, till exempel en kanadensare, iskallt skulle förklara att jag inte längre trodde det fanns några lösningar skulle få hans löständer att skallra och att darrande leta fram och riva sönder mitt anställningskontrakt. Hellre tusen arbetslösa ungdomar som jag på Rios gator än en pensioneringsfärdig kanadensare fullt upptagen med att fejka rapporter om sina egna framgångar till huvudkontoret.

Jag vet inte hur många högre lärosäten i hur många länder som jag frekventerat för att få intyg över inhämtat förnuft, kanske sex, sju stycken. Men tvärtemot vad du kanske skulle ha förväntat dig blev mitt bestående intryck att Sörman, som jag vid det här laget ännu inte hade träffat, prickat mitt i måltavlan med sin analys. Han kunde till och med ha axat sina observationer och rentav påstått att det faktiskt saknades fungerande lösningar på den högre utbildningens problem. Det berodde emellertid inte, som alla tycks tro, på att institutionerna var odugliga utan på att studenterna var det. Detta var vad sex, sju universitet lyckades lära mig.

Allt har som vanligt med incitamenten att göra. De som uttalar sig om lärosätenas kvalitet hämtar i allmänhet sin försörjning där – studenterna får sina läromedel, och lärarna och den växande administratörskåren sina löner. Hur dessa än letar kan de inte hitta andra skäl till att studenterna inte lär sig något än att kraven är för höga och ersättningarna för små. Vid ekonomisk-historiska institutionen på Uppsala universitet fick jag aldrig lägga fram några forskningspapper för det var kö vid seminarierna och de andra studenterna som inte hade lön från Sida och därför sänkte arbetstakten för att kunna motivera ett nedskruvat ackord (vilket fungerade). Till slut stod jag inte ut och flyttade till Västafrika. Doktorandstudierna i USA bestod mest av umgänge med vietnamveteraner som satt i cafeterian och rökte hasch. När jag insåg att i Sverige så får lärosätena betalt efter hur många betyg de delar ut oavsett om studenterna begripit något eller inte så beslöt jag att lägga den där verksamheten på hyllan. Varför gnäller alla över glädjebetyg i privata friskolor när den ordningen är fastställd för de statliga universiteten?

Jo, på ett område hade myndigheterna lärt sig att lägga incitamenten rätt. I lumpen skulle jag lära mig ryska. Jag tror att det noggrant kontrollerade betinget var femtio nya glosor om dagen. Den som inte klarade det fick återgå till den normala lumparverksamheten vilket betydde att ägna dagarna åt övningar i den så kallade ”terränglådan”. Jag tror inte att någon kuggades.