Hur ser vägen ut som går från småskaligt inbördeskrig till Failed State?

Kanske börjar konturerna av en dyster framtid att skönjas här i gamla Sverige.

Okej. Jag medger gärna att jag i vissa lägen har lite svaga nerver, exempelvis när det gäller SVT och TV4. Nästan varje gång jag råkar ta del av något av deras program drabbas jag av svårmod. Dessvärre tvångsmatas jag ofta av eländet på de gym som jag besöker ett par – tre gånger i veckan i min rehab utan slut. När man sitter där och trampar är man närmast försvarslös inför de teveskärmar som orwellskt tränger sig på med sina budskap. De finns där, på några armlängders avstånd, och även om ljudet är avstängt räcker bilder, rubriker och underrubriker till för att förmedla budskapet. Oftast handlar det om det ständiga klimathotet, nödläget.

Hur som helst satt jag för en tid sedan och bevittnade en märklig fars som inte handlade om klimatet. Det var en repris av en paneldebatt som ägt rum under Järvadagarna för några år sedan. På scenen fanns någon av dessa eviga experter och en programledare, båda bleka svennar, samt en man från Somalia. Programmet var ordentligt textat, möjligen på grund av somalierns bristande hantering av svenska språket. Jag vet inte. Alltsammans handlade om integration, i vart fall var det svennarnas blåögda perspektiv. Somaliern, som på namnskylten presenterades som svensk-somalier, hade tydligen missat temat. Han klagade bara över rasism och bristande resurser. Han tjatade ilsket om att ’vi somalier’ behövde få mer av det svenska samhället.

Det hela var som sagt en fars, somaliern pratade bara om sig själv och de sina såsom somalier, och upprepade kraven. Inte ett ljud om integration. Han angav ett exakt antal somalier som levde på järvafältet, en noga avgränsad och tydligen rätt stor grupp människor. Svennarna i panelen, saligt leende, låtsades inte förstå eller kunde inte ta in vad somaliern menade. De fortsatte yra om integration, ord som ’tillsammans’, ’resurser’ och liknande förekom ständigt. Försiktigt nämndes den skriande höga andelen arbetslösa svensk-somalier och ett avsevärt bidragsberoende i gruppen. Somaliern, som aldrig använde begreppet svensk-somalier, ansåg att det behövdes mer bidrag därför att somalierna var så utsatta. Arbetslösheten och bidragsberoendet var ju bevis på just detta. Mupparna nickade instämmande, nu med lagom allvarliga miner. Mer resurser, givetvis är det där skon klämmer…

Till saken hör att jag besöker två olika gym, beroende på årstid och annat. Just det här gymmet, där jag bevittnade den tragiska komedin om somalierna på Järvafältet, ligger i en annan av Stockholms förorter. Vi talar om Handen och gallerian Port 73. Där syns inga somalier, däremot är turkar det dominerande inslaget av invandrare i området. Själva gymmet domineras av två huvudgrupper, infödda svenska pensionärer i gruppträning samt turkiska unga män som uppenbarligen arbetar natt eftersom de är lediga dagtid. Granne med gymmet ligger inte mindre än två turkiska restauranger. De serverar generösa portioner av fantastiskt goda turkiska maträtter. Nu är deras menyer tyvärr inte förenliga med mina försök att hålla midjemåttet under kontroll, men några gånger varje år äter hustrun och jag lunch där. Det vi ser är beklämmande. Om de unga turkiska männen besöker gymmet (inga turkiska kvinnor där) så är turkiska familjer ett vanligt inslag på restaurangerna. Kvinnor och även små flickor i tidig skolålder, har ofta hijab. Alla turkar pratar turkiska. Även här lyser integrationen med sin frånvaro. De som bott länge i området, som även innefattar Jordbro och Haninge, berättar att det sedan 1970-talet har pågått en stadig inflyttning av folk från Turkiet.

Min poäng med denna något långrandiga inledning är att vem som helst (som inte är ideologiskt förblindad) kan se att Sveriges problem med integration av invandrare inte stannar vid fantasier kring ett tvådimensionelltt vi-och-dom – svennarna å ena sidan och en homogen grupp invandrare å den andra. Situationen måste läsas som ett mångsidigt problem. Sverige sitter med Svarte Petter i form av ett antal olika etniska enklaver. Vi har växande områden befolkade av väl definerade och avgränsade grupper som definitivt vill sköta sig själva, givetvis utan att avstå statliga, kommunala och andra bidrag.

Den som inte fattat att så kallade kriminella gäng, de som så ofta dödar varandra, handlar om kriminella afghaner som hatar de konkurrerande kriminella araberna. Och att kurderna hatar turkarna som hatar svarta afrikaner, regimtrogna eritreaner (flyktingar i Sverige?) som hatar de oppositionella eritreanerna och så vidare…

Nu har den så kallade vänstern tvingats medge att invandring av mer än 100.000 personer årligen från dysfunktionella kulturer inte enbart är en bra idé. De ser att integrationen liksom inte vill komma igång. Då vrider man frågan till att handla om behovet av att flytta runt och blanda befolkningen. Integration under tvång. Lite så som Stalin gjorde.

De flesta som hört om dessa idéer tänker sannolikt på att svenneområden ska tryfferas av tvångsinflyttade personer från Afrika, eller något liknande. Men kanske någon föreslår att kurder och turkar ska tvingas bo varannan familj i trappuppgångarna. Att hälften av somalierna på Järvafältet flyttas till Söderrmalm och ersätts av afghaner i de lägenheter man lämnat. Eller att blanda de olika eritreanska fraktionerna så de kan slåss hemmavid i sina bostadsområden i stället för vid festivaler. Kommer bli spännande hur som helst.

Nej, alla de inbördeskrig vi importerat får nog en annan lösning, eller ingen alls. Huvudsaken är, om jag förstått sossarnas ambitioner rätt, att man ska slå sönder resterna av det förhatliga vita folkhemmet.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.