Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.

(Ett uttalande, som Axel Oxenstierna påstås ha fällt, riktat till sin son Johan. Denne skulle till Münster för att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden – och tvivlade på sin förmåga att klara uppdraget).

Denna brist på kunskap avslöjar sig också i nutiden och den uttrycks av människor som ändå är stolta över sin bildning och sin tillgång till civilisationens samlade kunskap.

Så här yttrade sig nyligen Sven-Erik Liedman:

Det är en alltså annan människobild som tagit form i vår mycket senare kapitalism. Människor som följer arbetslinjen ska kunna slå sig fria efter de åtta timmarna och njuta av den enda frihet som erbjuds dem, nämligen valfriheten. Välj skola åt barnen, välj vårdbolag för gammelfar, välj billigresa till Thailand, välj gris och gran till jul.

Valfriheten gör det också möjligt för den som vill – och kan – att disputera i historia, att rösta på valfritt parti, att flytta från ett mindre behagligt till ett mer angenämt område – osv. Men det är inget för Liedman. Valfrihet är bara en undermålig vara som erbjuds det okunniga packet och som detta nöjer sig med.

Också Peter Englund hänger sig åt vittomfamnande kritik av marknadsekonomin (när han recenserar en bok av Jonathan Sperber) :

Även den sista perioden 1980–2001 såg en utopisk våg, som förvandlat världen långt mer än de två föregående; det är tron på den allsmäktiga marknaden…

(Vem tror på den allsmäktiga marknaden – i Sverige, eller på någon annan plats på jorden?)

För de ekonomiska chockerna har fortsatt komma efter 2008, och visat på systemets fel, obalanser och orimligheter. Och med chockerna har följt auktoritärt nationalistiska ledare som rider på missnöjet, besvikelsen och oron som de återkommande kriserna skapar: Erdogan, Bolsonaro, Orbán, Modi, Xi, Trump, Putin. Vi lever i spillrorna av den värld som marknadsutopisterna skapade i all sin hybris…

(Jo, kriserna gynnar populister och folk av än värre slag. Men vem har bevisat att kriserna har något med deras idéer att göra? Det stora felet med marknadsutopismen, om den nu funnits och finns, är att den inte tuktades av nödvändiga regleringar, vilket redan Adam Smith påpekade vara nödvändigt just för att marknadsekonomin skulle kunna fungera).

Inte heller ledde den över världen frisläppta marknaden till den eviga fredens rike. Formeln var enkel i sin förödande naivitet: handel leder till samarbete, kapitalism leder till demokrati, och demokratier krigar ej med varandra. Men exempel som Ryssland och Kina visar att det går utmärkt att förena diktatur och kapitalism.

(Men marknaden har inte skapat systemen i Ryssland och Kina – och deras ekonomier går dåligt, just därför att marknaden urholkar diktaturen och därför av denna trängs allt hårdare).

Peter Englund är historiker men känner inte till det faktiska, historiska förloppet:

Efter Romarrikets fall fanns på kontinenten endast spridda punkter av effektivt våldskapital, feodalismen. Feodalherren kunde upprätthålla lugn inom sitt område. Dit sökte sig bönderna för att få detta skydd – mot att de betalade för skyddet med dagsverken eller pengar. De blev i praktiken livegna. Så var det länge och också på nära håll, till exempel i Danmark. Svenska bönder klarade sig bättre. Kungens och herrarnas beridna krigare kunde inte betvinga bönderna. Naturen med dess täta skogar gjorde det lätt att gömma sig och att med fällda träd hindra överhetens rytteri: Genom att bygga barrikader i skogar och lära sig skjuta med armborst kunde en bondehär besegra en välutrustad riddarstyrka. Bönderna tog aktiv del i inbördesfejderna och krigen – den som ville bli kung var så illa tvungen att även söka värva böndernas stöd (annars skulle hans fiender göra det!). Dessutom verkar det ha funnits en starkare demokratisk tradition i Sverige – och på Island – än i övriga Norden.

Utanför detta system stod fåtaliga städer, också några rika stadsstater i t.ex. Italien. De blev rika genom handel, även med fjärran länder som Kina. Borgerskapets rikedomar skapade efterfrågan på hantverkarnas tjänster och varor. Välståndet spred sig. Alltfler livegna och dagsverkare kunde frigöra sig och dra till staden.  Stadsbefolkningen, fattiga och rika, växte.  Också det lägre borgerskapet ville ha politiskt inflytande. Marknaden utövade demokratiskt tryck via dess tjänare och herrar – också i Sverige.

Englund och Liedman är inte ensamma. Många är de som ser ett spöke i marknadsekonomin, därför att de inte förstår, och inte vill förstå hur den fungerar och vad som krävs för att den skall fungera.

Djävulen har avskaffats – liksom Gud. Många famlar efter något tryggt att hålla sig till – också genom att avsky. Marknadsekonomin har kommit att ersätta Gud för somliga och Djävulen för andra.