Några år innan flaskposten med det numera världsdominerande amerikanska uttrycket ”woke” hade kraschat mot Bohusläns klippor och låtit det invasiva innehållet slingra sig ut så hade jag sedan länge uppmärksammat företeelsen under annan beteckning, nämligen ”politiskt korrekt”. Om du ursäktar en självbelåten vardagsfilosof, jag själv alltså, så är mitt uttryck bättre eftersom det innehåller mer klargörande substans.

Mot slutet av artonhundratalet förklarade ett antal tänkare, Nietzsche till exempel, att Gud var död. Andra tänkare, exempelvis Dostojevskij, undrade förfärat om det kunde finnas någon sanning när Gud hade dött. På vad skulle den sanningen i så fall grundas? Senare vällde det fram filosofer typ Michel Foucault som alla, vad jag kan förstå, sa ungefär samma sak, det vill säga att oavsett hur det låg till med Gud så fanns det inte längre – om det någonsin funnits – någon sanning.

Själv tror jag inte att människan – annat än en och annan förtvivlad filosof – kan utstå ett liv utan sanning eller i varje fall någon föreställning om att tillvaron inte bara är ett obegripligt sammelsurium och kaos. För dig som i vetenskaplig anda vill ha auktoritativa belägg för allting kan jag härleda min övertygelse tillbaka till Aristoteles som upptäckte principen om horror vacui, således att människan (”naturen” tror jag greken sa) inte tål några intellektuella tomrum utan fyller tomrummen med nya tänkesätt.

Men vilka skulle leverera nya tänkesätt och vad skulle ske när dessa kom i konflikt med varandra vilket de självklart skulle göra (enligt principen att det alltid finns något litet vakuum man kan slåss om)? Karl Marx hade redan några årtionden före Nietzsches oroväckande observation formulerat ett intill ovedersäglighet självklart svar på den frågan: ”ett samhälles härskande ideologi” – det vill säga de tänkesätt vi söker efter – ”är den härskande klassens ideologi”. Det betyder något så genant uppenbart som att de som bestämmer i samhället också bestämmer hur det ska tänkas där (om Gud är död alltså, ty om han lever är han, om människorna inte av ondska struntar i honom, en överlägsen kraft).

Men vilken klass härskar i samhället? För de flesta tänkare är svaret banalt: ”det är fel klass”. Det vanligaste felet genom tiderna – läs Bibeln om du inte tror mig – är att den som borde härska är Gud eller hans tänkande medan verkligheten genom båda böckerna beskriver ett annat och olustigare tillstånd, nämligen att det saknas en dominerande härskare och att kampen om makten därför står mellan ett större antal konkurrerande härskare eller stammar eller klaner eller gangstersyndikat.

Vem som helst kan begripa att ett sådant samhälle endast kan erbjuda usla levnadsförhållanden. En som iakttagit detta självklara förhållande var 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som förklara att det liv som i så fall kan erbjudas är ”ensamt, fattigt, smutsigt, skoningslöst och kort”. Hobbes gick till den starkaste av de konkurrerande krafterna och föreslog att denne skulle slå ut de övriga och själv ta makten och sedermera med skrämmande och brutal makt underkuva alla som ville göra honom makten stridig. Därmed skulle fred och välstånd bryta ut, förklarade Hobbes, och det hade han rätt i. Hobbes uppfann våldsmonopolet.

Den – för alla oss som funderar över ”politiskt korrekthet” och ”wokeness” och försöker begripa vad som pågår och varför folk tänker så galet som de gör – viktigaste frågan blir därför vem som bestämmer i vårt samhälle och vilken koppling som råder mellan den politiskt dominerande grupperingen och de politiskt korrekta idéer (som med tiden allt tydligare dominerar trots att en avgörande medelklassmajoritet av befolkningen finner dem befängda).

Om du liksom jag anser den frågan vara fundamental för förståelsen av PK-ismen så kan jag tala om att vi tillsammans utgör en obetydlig människospillra ty, tror jag, de flesta vill egentligen inte veta svaret. De är alltför beroende av den härskande makten för att våga peka ut honom och nämna honom vid namn. Låt mig påpeka att sådant beteende inte alls är okänt från historien och från andra religioner. Det heligaste får inte avbildas och ej heller betraktas. Ingen får måla en bild av Mohamed. Det är en makalös illgärning och försyndelse att försöka utröna den högsta maktens natur. Han må endast tillbedjas och förses med ökad makt och nya former av tillbedjan som syftar till att framhäva hans magiska krafter.

Det faktum som vi styvsint vägrar att släppa in i det väluppfostrade samtalet är att vår tids oinskränkta och för var dag stadigt tilltagande makt utövas av politikerna och den av dem kontrollerade statsmakten. Människor ägnar sig åt tillbedjan av denna gudomliga kraft. Läs tidningen om du inte tror mig. När vi inte nöjer oss med enkel tillbedjan av denna kraft arbetar vi energiskt för att tillskriva den allt fler magiska förmågor och användbara riter för att mobilisera krafterna.

Låt mig avsluta denna utläggning med ett exempel på hur politiken och staten med tiden tillskrivs alltmer ockulta förmågor och hur människorna utvecklar starka passioner för att ta dem i bruk.

För bara några år sedan föddes människorna (liksom de flesta djuren) till hona eller hane. Skillnaden mellan hona och hane var fundamental, given av Gud, och skulle inte ändras på. Ej heller skulle de blandas så att hane kopplades till hane eller hona till hona. Man manipulerade ej sitt kön. Men plötsligt för bara några år sedan greps människorna av en ny tro att makthavarna – politikerna och i det här fallet en av deras anställda specialistkårer, nämligen läkarna – hade försetts med den nya magiska gåvan att kunna byta människors kön. Från mänsklighetens skapelse fram till för kanske tre år sedan hade ingen föreställt sig eller önskat byta kön, men nu när politikerväldet på något vis fått nya övernaturliga könsbytarkrafter blev det vedertaget för tonåringar att ansöka om hormoninfusioner och kirurgiska ingrepp för att ändra sina medfödda biologiska anlag.

Hur kunde det gå till? Och hur kunde hela samhället plötsligt underkasta sig den nya föreställningen om politikerväldets och dess välfärdsapparats dådkraft? Och hur kunde efterfrågan på könskorrigering – ett helt nytt koncept sedan världens skapelse – brådstupa men oväntat uppstå?

Som vi förhoppningsvis kommer att konstatera ser vi PK-ismen i aktion. PK-ismen är otänkbar utan ett allt mäktigare politikervälde och ett alltmer svindlat folk som tror på politikerväldets ständigt växande mirakulösa förmågor och därför inte har något emot att släppa till mer skattepengar för att ge magin handlingsutrymme. Eftersom det heliga blir alltmer onämnbart ju mer det utvecklas och ju fler ockulta krafter med vilka det utrustas så blir det också allt omöjligare att analysera och spekulera kring denna moderna företeelse. I vårt land kan man lika lite resonera vetenskapligt kring PK-ismen som man i Baghdad kan öppna en butik där det enbart säljs porträtt av Profeten. I varje fall har jag inte sett någon påpeka den uppenbara kopplingen mellan PK-ismen och den tilltagande politikermakten.