Jag fortsätter arbetet med min bok om mina erfarenheter från socialtjänsten sedan 1997 men kan inte låta bli att delge er några av mina synpunkter på de omfattande bidragsbrotten.

Genom ren idioti, naivitet, missriktad godhet och inrättandet av ständigt nya myndigheter med uppdrag att dela ut skattepengar till behövande har välfärdsstaten Sverige blivit något av ett veritabelt paradis för bidragsbrottslingar.

Redan år 2000 kom den första alarmerande rapporten om bidragsbrott. Migrationsverkets Argusrapport tog upp felaktig folkbokföring, svartarbete, falska identiteter, dubbla identiteter och felaktig anhöriginvandring utan DNA-kontroll.

Argusrapporten var gedigen och omfattande, men den tystades ned och väckte föga uppmärksamhet. Sedan dess har nya forskningsrapporter om bidragsbrott kommit med ojämna mellanrum. Där bidragsbrotten kallas ”bidragsfusk” och ”felaktiga utbetalningar” i ett försök att dölja och förmildra att det handlar om ren och grov brottslighet.

Trots alla dessa rapporter har ingenting gjorts för att stoppa den pågående bidragsbrottsligheten. Vilket fått till följd att bidragsbrotten idag uppgår till cirka 20 miljarder om året, enligt en regeringsutredning från 2022. Vilket kan jämföras med att polisens budget för samma år var 33 miljarder.

Vi läser att X fått ut 6,4 miljoner i felaktigt assistansbidrag för en anhörig, och då har utredningen begränsats till sex år bakåt i tiden trots att bedrägeriet pågått under 10 år.

Vi får veta att Y fått felaktiga barn- och bostadsbidrag om 1,2 miljoner, trots att hon de senaste sex åren varit bosatt utomlands och inte haft rätt till en enda krona.

Vidare får vi veta att Z har fuskat med bidrag till sin folkbildande förening som ska lära oss mer om koranen och sharia, muslimsk barnuppfostran och islams självklara plats i Sverige och felaktigt fått ut 1,9 miljoner kronor för år 2022.

Samtliga krävs på återbetalning, vilket ska få oss att tro att myndigheterna agerar strängt och resolut. När alla vet att vi lika gärna kunde se oss om på månen efter alla dessa miljarder skattekronor som försvunnit ner i mottagarnas fickor och därefter ut i tomma intet.

Jag har själv haft specialuppdrag som utredare av bidragsbrott inom socialtjänsten, eller ”felaktiga utbetalningar” som de föredrar att kalla det. Resultatet av alla mina ansträngningar var nedslående. Väldigt få av alla uppenbara bidragsbrott gick till rättegång. Jag kommer att skriva mer om detta i min bok.

Lösningen på denna omfattande brottslighet är självklar och enkel, men just därför är ingen myndighet beredd att genomföra den. Lösningen är att göra omfattande och rigorösa kontroller redan innan man betalar ut pengar. Istället för att som nu först betala ut pengar, sedan göra lite slöa och halvhjärtade efterkontroller genom stickprov och först därefter sätta in rättsliga åtgärder mot de få bedrägerier man i bästa fall upptäcker.

Därmed inte sagt att inte efterkontroller självklart också behövs. Men det är i första ledet, vid ansökan, som kontrollerna är som allra viktigast.

Alla normalbegåvade förstår att detta är upp och nervända världen. En mängd myndigheter med uppdrag att, utan förhandskontroll, dela ut skattepengar till förment och påstått utsatta, marginaliserade, diskriminerade och förföljda minoritetsgrupper är öppet mål för alla som vill roffa åt sig pengar enbart för att de kan skrika högst om sin svåra utsatthet och sitt påstådda offerskap.

Myndigheternas chefer och tjänstemän vill självklart göra rätt för sig och betala ut så mycket pengar som möjligt under året, vilket visar att myndigheten behövs, måste få finnas kvar och behöver utökas.

Den enda myndighet jag vet som utför noggranna och omfattande förhandskontroller är socialtjänsten. Alla andra, som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och A-kassorna, gör de flesta av sina eventuella kontroller i efterhand. För att inte tala om bidragsgivande myndigheter som MUCF och andra där kontrollerna i princip verkar vara obefintliga.

Inte alla bidragsbrottslingar är invandrare, ett utbrett fusk med exempelvis VAB har uppdagats. Men jag vågar påstå att vi som är skattebetalare i Sverige i de allra flesta fall avstår från att tillskansa oss orättmätiga pengar eftersom vi vet att det i förlängningen enbart drabbar oss själva.

I de fall det sker är det för att svenskar, infödda såväl som invandrade, har tröttnat på att se hur människor som valt att flytta hit och bidragit med väldigt få eller inte en enda skattekrona kan plundra våra välfärdssystem på miljarder. Detta försvagar systemen och urholkar välfärdssystemens legitimitet.

Vår nya regering, liksom den tidigare, är väl medveten om problemet. Nu hoppas jag att vår nya regering äntligen gör något åt detta i grunden helt onödiga problem som lätt åtgärdas genom noggranna och strikta kontroller innan man betalar ut pengar, istället för som nu mestadels efteråt.

Sverige behöver inte alls, som det varit i mer än 30 års tid, vara bidragsbrottslingarnas Mekka som hela världen vallfärdar till. Problemet går att åtgärda med relativt enkla medel.