Sverige har styrts av en enväldig furste under 100 år som kallas Socialdemokraterna. Denne furste var från början ganska god och insiktsfull. Så länge hela samhället fylldes av hans lydiga vasaller så var han nöjd och godmodig.  Demokrati var något positivt så länge den betydde all makt åt partiet.

Fursten var positiv till teknisk utveckling och medverkade till att landet snabbt utvecklades och moderniserades. Detta kunde ske på grund av teknikens utveckling och med hjälp av ett arbetsamt och homogent folk (som Storvisiren Erlander en gång noterade). Fursten var omtyckt av många.

Men det fanns en gnagande oro. Tack vare teknikens utveckling så kunde välståndet sprida sig bland allt fler. Och då blev det allt svårare att styra ett land med en ideologi som baserade sig på avundsjuka. De som hade lyckats ville i allt högre grad behålla pengarna själva istället för att lämna allt till fursten som sedan kunde dela ut allmosor (och få beröm för det).

På 70-talet gick det så illa att andra partier till slut fick chansen att sitta på de högsta positionerna. Det gjorde egentligen inte så mycket eftersom den täta väven av vasaller såg till att de nya härskarna inte kunde ändra så mycket.

Det finaste som fursten var med och skapade var det svenska elnätet då kärnkraftverk byggdes på rekordfart och Sverige fick världens bästa energiförsörjning. Sverige var nu en sant framgångsrik nation med lysande framtidsutsikter.

Men välståndsutvecklingen fortsatte och fursten blev alltmer bekymrad. Socialdemokratins makt var på lång sikt hotad. Hur skulle man göra? Alla fick inte få det för bra. Så småningom började fursten flirta med den så kallade miljörörelsen, i början lite motvilligt. Fursten insåg dess destruktiva potential men också att den skulle ge oanade möjligheter att höja skatterna och att hålla nere välståndet. Vi får försöka med det, beslutade han. Den tidigare så bilvänliga rörelsen började arbeta för att vanligt folk inte längre skulle ha råd med bil. På så sätt kunde avundsjukan förstärkas.

Det gick ganska bra och extra fart tog det hela när man började riva den förhatliga och välfungerande kärnkraften. Nu ska vi väl ändå kunna komma åt välståndet, tänkte man. Kanske drömde man om att vanligt folk ibland skulle få det kallt och mörkt (när väderkvarnarna inte fungerade) medan de rikas villor förblev upplysta med dieselgeneratorer? För säkerhetens skulle hade man sett till att högbeskatta dieseln så att bara de rika skulle ha råd. En genial plan.

Det gick ganska bra, välståndsutvecklingen bromsades kraftigt, men den obönhörliga teknikutvecklingen gick ändå åt fel håll. Vanligt folk började få avancerade mobiltelefoner och ansträngningarna att få till en ordentlig mobiltelefonskatt misslyckades. Att de inte längre hade råd med bil gjorde inte så mycket, de kände sig inte som förlorare ändå. Vad som kanske var värre är att andra partier hade tagit till sig de dåraktiga idéerna så man fick konkurrens om den destruktiva politiken. Den effektiva propagandan som vasallerna i medierna styrde fungerade visserligen bra men även andra partier kunde tillgodogöra sig den. Vad som är värre var att de dök upp ett nytt parti som tänkte annorlunda. Eftersom det utmanade Fursten kunde det naturligtvis inte vara demokratiskt och smutskastningen lyckades i början mycket bra men i längden lyckades den inte.

Då fick man ta till en ny idé. Om vi importerar en stor underklass med outbildade människor med en kultur som inte passar här så kommer många att inte klara sig utan de tvingas leva på bidrag (som vi skämmer bort dem med redan från början) så kan vi skapa en permanent och växande väljarbas. Denna utveckling sjösattes och har fungerat över all förväntan. Fattigdomen sprider sig snabbt i vårt land liksom analfabetismen. Fursten börjar nog tvivla lite om det hela var så klokt men maskineriet är svårt att stoppa.

I nådens år 2023 styr Fursten fortfarande trots att det nu finns en regering som säger sig vilja börja reda upp i eländet. En enorm uppgift som i bästa fall kommer att ta mycket lång tid. Men så länge det stora nätverket av trogna vasaller finns kvar så kan inget väsentligt åstadkommas. Och ingen har kommit på att börja i den änden.

BILD: Kung Bombo. Disneyfilmen Gullivers resor (1939).