Varför lades Volvo bilsätesfabrik/Lear Seating i Bengtsfors ned?

Min arbetsuppgift på fabriken som sysselsatte ca 1 000 människor bestod av att jag på skumstommar som levererades fram till min tilldelade arbetsbänk skulle montera klädseln på Volvo 740:s baksäte. Dvs. sittdyna, ryggstöd och mittenarmstöd  Detta med hjälp av ett luftstyrt handverktyg. Minns inte storleken på min lön. Kommer dock ihåg att det var ett mycket välbetalt arbete.

På min andra arbetsdag på Volvofabriken då jag tillsammans med ca 10-15 andra arbetskamrater satt och fikade då kom en representant från fackklubben Metall som inför mina arbetskamrater mer eller mindre rakt av bad mig att skriva under att jag godkände medlemskap i fackklubben Metall. Jag uppfattade agerandet som så taktlöst att det hela var komiskt, samtidigt lite pinsamt. Då jag frågade represen-tanten vad jag fick för medlemsavgiften insåg jag snabbt att ingen annan såg utförandet som vare sig genant eller komiskt. Jag skrev därför snabbt om än lite motvilligt på avtalet.

De anvisade arbetstiderna som registrerades med en manuell vägghängd stämpel-klocka vid entrén var måndag-fredag kl 06:42 – 15:36. Lunch kl 11:18 – 12:00.
40 tim/vecka. Som montör arbetade man på ackord vilket var dimensionerat på så sätt att montören ifråga under hela sitt arbetspass skulle vara fullt upptagen med sitt monteringsarbete.

Det faktiska ackordet får jag inte offentliggöra men låt oss säga att ett dagsackord utgjorde 7 kompletta läderbaksäten/dag.

En typisk arbetsdag såg ut så här; Först stämplade jag in kl 6:42. Därefter satte jag mig ner vid mitt eget lilla kaffebord som fanns intill min arbetsbänk. Med tom död blick satt jag – i likhet med mina arbetskamrater med halvöppen mun helt tyst och vilade mig i ungefär ca 15 min. Arbetade därefter fram till 8:30 då vi alla tog en fikapaus fram till kl 9:00. Därefter arbetade vi till kl 11,18 då vi stämplade ut för lunch. Om man hade legat i lite grann under själva monteringsarbetet så var man klar med hela dagens ackord då man kl 11:18 stämplade ut för lunch. Dvs. jag behövde inte göra något mer den dagen än att fika, läsa tidningar, spela kort och snacka skit med polarna. Att arbeta på vad vi kallade för ”beting” det vill säja att man får gå hem då man var klar med sitt ackord det var inte tillåtet. Man var således då tvungen att sitta kvar i 4 timmar och vänta tills arbetstiden upphörde kl 15:36.

Underlaget för ett framtaget ackord plockades fram genom att någon från vår avdelning fick arbeta framför en ”inspektör/besiktningsman” som med ett tidtagarur mätte tiden för de olika arbetsmomenten. Utifrån en mall räknades därefter ackordet fram. Det fanns dock ingen som fullt ut vågade ”klocka” oss, av rädsla helt enkelt. När ”klockningen” trots allt blev av då var detta en cirkus i sig som nog skulle kunna fylla en hel bok. Summa summarum var dock att ackordet som vi skulle arbeta efter var så generöst satt att vi bara arbetade knappt hälften av den tid som avtalats och överenskommits, givetvis med full lön som motsvarade att vi arbetade full tid.

Kraftfull fackklubb – Svag arbetsledning
Ofta framfördes önskemål  från ”dom-på-kontoret” att vi skulle arbeta övertid. Vi som ”var-på-golvet” vägrade ofta att gå ”dom-på-kontoret” till mötes eftersom vi var obotligt fientliga till ”dom-som-var-på-kontoret” vilket i grund och botten berodde på att de som ”var-på-kontoret” inte arbetade utan bara ”slappade”. Det var alltså ”vi-på-golvet” som utförde arbetet åt ”dom-på-kontoret”. De som ”var-på-kontoret” de var därför onda, känslokalla cyniker som av ren lathet tvingade oss stackars arbetare att med blod, svett och tårar verkställa hela fabrikens verksamhet. Den här attityden var ingjuten i väggarna. När ”dom-på-kontoret” bad oss arbeta övertid då krävde ”Vi-på-golvet” i förekommande fall som regel alltid dubbel övertidsersättning samt att få utföra arbetet på ”beting”. Och var vi riktigt tjuriga då krävde vi dessutom att bli bjudna på tårta. I annat fall vägrade vi på vår avdelning kollektivt att ”ställa upp”. De här förhandlingarna ”med-dom-på-kontoret” resulterade inte sällan i att någon av de allra högsta cheferna på kontoret tvingades komma ner på vår avdelning och ”på sina bara knän” mot löfte om dubbel övertidsersättning, därtill att få utföra arbetet på beting, plus tårta, be oss ”ställa upp”. Då först gick vi dem kanske tillmötes. Dom här ”förhandlingarna” byggde på rädsla och vi på vår avdelning drog oss inte för hytta med näven och be dom från ledningen fara åt helvete om dom inte såg tillräckligt skraja ut eller ville bjuda oss på tårta. Här fanns ingen förståelse för normal samtalston, från vår sida. Jag kan inte bevisa det här men för mig var det uppenbart att den högsta ledningen var mycket väl förtrogen med över hur lite vi i själva verket arbetade på vår avdelning. Mitt bestämda intryck var att det var vår fackklubb Metall som hade gjort ”oss-på-golvet” så starka och styva i korken att fabriksledningen helt enkelt inte kunde använda oss som det var tänkt.

När amerikanerna år 1991 tog över bilsätesfabriken var attityden på min avdelning att ”vi-på-golvet” skulle visa dom där jävla amerikanerna att ”de skulle inte komma här och tro att de är nåt”. När det var dags för övertid var det till en början inte fullt lika lätt att få dubbel övertidsersättning eller att få jobba på beting, eller få tårta för den delen. Till problematiken hörde att om Bengtsforsfabriken inte levererade till Göteborgsfabriken i tid då fick Bengtsforsfabriken böta fullständigt hutlösa belopp per minut som en leverans från Bengtsforsfabriken var försenad med. Jag vill minnas att det avtalade bötesbeloppet per minut var 5 siffrigt, eller om det rent av var 6 siffrigt, jag kommer inte ihåg beloppet annat än att kostnaden var betydande. Produktionen från Bengtsforsfabriken var en så kallad ”Just-in-time produktion” med innebörd att en försenad leverans från Bengtsforsfabriken innebar att produktionen på Volvo fabriken i Göteborg då stod helt still, härav skälet till de kännbara bötesbeloppen.

Vid det här tillfället hade ”Lear Seating” ledningen beordrat oss att arbeta övertid men vi nekade hårdnackat. Varför kommer jag inte ihåg men en vanligt förekom-mande orsak till varför vi vägrade ställa upp var att vi tyckte de bad oss med lite för kort varsel och det gillade inte ”vi.”. Fabriksledningen förklarade för oss att om vi inte levererade då riskerade vi genom vårt uppförande att fabriken skulle läggas ner.

En representant från vår lokala fackklubb hade i just det här ärendet vid minst två tillfällen (utan något erforderligt formellt godkännande) inofficiellt kallat oss på vår avdelning till ett möte där Svenska Metalls representant på vår fullt betalda arbetstid uppmanade oss att stå på oss och att inte ge upp. ”Företagets hot om nedläggning vara bara tomt hot och av det skälet inget att bry sig om”. Det var både vi och Metall egentligen sedan lång tid tillbaka helt övertygade om. Metall representanten gjorde oss uppmärksamma om att det som han förespråkade om och uppmanade oss om på mötet överskred hans befogenheter varför det var viktigt att alla höll mötet och dess innehåll hemligt.

Vi på vår avdelning vägrade sålunda fortfarande att arbeta övertid. Jag började så småningom med att käfta emot mina arbetskamrater genom att försöka få dem att förstå att ”vi riskerar förlora hela djävla fabriken om vi håller på så här”, men jag fick inget direkt gehör. Jag frågade mina arbetskamrater vad som skulle hända om jag ensam valde att arbeta övertid. Ingen vågade formulera något konkret hot mot mig. Av vad jag kommer ihåg så kom det endast hatiska blickar, stickord och gliringar. Några av mina närmaste kamrater sa dock på allvar till mig mellan 4 ögon att det där är farligt, – det kan bli kompanistryk osv. Utan framgång försökte jag ytterligare några gånger få min avdelning att ändra sig och istället gå företagsledningen till mötes. Till slut blev jag så förbannad att jag sa till mina arbetskamrater på min avdelning att jag kommer att ställa upp och arbeta övertid i natt. Tillsammans med de högsta cheferna på Lear Seating fabriken så arbetade vi på natten, på ”golvet”. Jag fick ju naturligtvis instruera dem eftersom de flesta inte hade en aning om vad de skulle göra ”på golvet”. På morgonen när jag kom till min ordinarie avdelning var kamraterna alldeles tysta, men ingen gjorde någonting. Men när jag med min rygg vänd mot dem gick vägen mot min arbetsbänk kastade de verktyg och alla möjliga prylar efter mig, inget träffade mig, och när jag då hastigt vände mig om för att se vem som kastat respektive grej gömde kamraterna sig hastigt bakom sina stora arbetsbänkar eller tittade bort.

Det hela lugnade ner sig ganska snabbt men min avdelnings oresonliga attityd gentemot arbetsledningen bestod. Till slut tog jag kontakt med en av cheferna och jag talade om för honom i detalj hur vi genom det satta ackordet dagligen lurade Lear Seating. Efter min redogörelse frågade Mr xxx mig; Varför gör du detta? Jag förklarade;

What we do here is wrong, we cheat, and as a result, I feel we jeopardise this whole mill’s survival. I simply believe that the right thing for me to do here, is to tell you how things actually relate here on the floor, that’s the reason. I believe our behaviours at my particular department is putting hundreds of jobs at risk on this factory. You need to take care of this problem. Now you are fully aware of it. Now you need to take action and solve this problem!

Något år senare slutade jag mitt arbete på Lear Seating, jag tror det var 1998. Straxt innan beskedet om fabrikens nedläggning officiellt redovisades då hade en ny fabrik intill Torslandafabriken i Göteborg i hemlighet redan färdigställts. När Lear Seating februari 1999 meddelade att de beslutat lägga ned fabriken i Bengtsfors tog det naturligtvis hus i helvete både hos de anställda, kommuninnevånarna och till och med hos vår socialdemokratiska regering. 

Näringsminister Björn Rosengren åkte omedelbart ner till fabriken i Bengtsfors och med sitt absolut tyngsta artilleri fullständigt öste han ur all sin vrede över hur avskyvärt det amerikanska företaget ”med lågprisprofil” var som inte tog hänsyn till Sveriges nationella lagar såsom MBL-lagen (Medbestämmande lagen) och så vidare. En kommission ledd av landshövding Göte Bernhardsson tillsattes också.

I talarstolen utanför fabriken anklagade Björn Rosengren Lear Seating för att helt och hållet nonchalera de anställda på Bengtsforsfabriken och att amerikanerna därtill var så ”ur-korkade i skallen att de inte ens kunde stava ordentligt”.

Galla och vänster-arbetare-floskler stod som spön i backen.

”Det viktiga är att bilstolarna blir billiga. Inte att orten överlever och de anställda kan bo kvar.I Sverige finns en lag som heter MBL. Den brukar ibland kallas tuta-och-köra-lagen. Företaget behöver nämligen bara informera de anställda för att sedan göra som det vill. Men det AMERIKANSKA företaget Lear Seating har inte ens tutat, de bara följer sina egna lagar”.

Genom att smutskasta och hota Lear Seating med lagboken hoppades Björn Rosengren att Lear Seating skulle få så dåligt rykte att nedläggningen i Bengtsfors skulle komma att skjutas på framtiden.

Bengtsfors fabrikens lokala Metall klubb ordförande Bengt-Göran Blomqvist höll naturligtvis färgen då han i TV-soffor, radio och tidningar körde sitt nedärvda ”race”. – I Värmlands folkblad uppgav Bengt-Göran Blomqvist: ”En medveten taktik för att kunna påverka myndigheter och makthavare så att vi ska få någon hjälp till Bengtsfors”.

En bedrift som den gamle Metall chefen Stefan Löfvén är stolt över? Men varken Rosengren, Metall eller någon annan fann något stöd i lagboken. Utan skuld och utan gottgörelse för alla grundlösa anklagelser fick Lear Seating på så sätt helt oförskyllt i dubbel bemärkelse själv bära skadan som Svenska Metall tillsammans med Sveriges socialdemokratiska regering genom näringsminister Rosengren helt orättfärdigt åsamkat företaget. Lear Seating valde dock klokt nog och förmodligen en smula förstummade över Rosengrens oförskämda uppförande, att inte gå i polemik med honom eller ens lämna någon gripbar förklaring.

Men om de hade börjat samtala och förhandla med varandra, hur skulle dialogerna då egentligen ha låtit tro? Ledningen för Lear Seating valde i alla fall att med rak rygg ge alla sina anställda avsevärt högre avgångsersättningar än vad alla svenska lagböcker stadgade tillsammans. Dom ville väl bara komma därifrån så fort som möjligt.

Hela den här berättelsen visar vad en socialistiskt sinnad nation som Sverige ackompanjerat av en erfaren och skickligt bedriven fackklubb – styrd av Metall – stödd av vår socialdemokratiske statsminister Stefan Löfven, de facto gav till följd. Optimism, framtidstro och glädje fanns inte på kartan. Här tog frånvaron av personligt ansvar, engagemang och pålitlighet medaljplats på en i övrigt själsdödande arbetsplats.

För mig är det uppenbart att det socialdemokratiskt impregnerade Bengtsfors föll på eget grepp. Dom fick skylla sig själv. Om vi i Sverige som komplement till vår public serviceverksamhet som använder sig av precis samma progressiva världs-bild som Metall gör, även hade haft en konkurrerande nyhetskanal typ Fox News eller liknande, då hade sanningen kommit Bengtsfors invånare till del, tror jag.

Och du Elon Musk, tänk dig för riktigt noga nu.